Var 80- och 90-talen "magiska"? Hur var det att leva då?

Hahaha, vad festligt. Att 80- och 90-talen skulle ha varit "magiska". Det var de ju inte.

Jag är född senare delen av 70-talet och måste säga att jag blir lite fascinerad av TS fascination. Kände väl själv en sväng i tonåren att fan, man skulle ha varit född sent 40-tal så man fick uppleva 60-talet, dess musikscen och optimism.

Men det blir för mig obegripligt att tillämpa samma tankar på 80- och 90-talen... vad skulle vara så åtråvärt med de åren?! 90-talet, tråkig musik (grunge och britpop), klädmodet tog två år att hitta från London ut till bushen i Sverige, att hitta likasinnade oavsett hur man var funtad var avgjort svårare.

Det som var bättre var väl att barn var hälsosammare. Det kanske fanns en tjock person i varje klass mot dagens betydligt högre kvot. man gjorde saker, hade en drivkraft och uppfinningsrikedom på ett annat sätt än barn och ungdomar idag... därför att det fanns inte hela tiden ett roligare alternativ i form av en skärm att glo på. Två kanaler på TV:n, i bästa fall i färg, var det som stod till buds. Tecknat på TV? Ja, fem minuter på lördagar i Godmorgon Sverige (man väntade hela veckan) och lite i Lilla Sportspegeln. Det fanns inte risk för benskörhet pga inaktivitet i 20-årsåldern som för många av barnen födda efter millenieskiftet.

Tillägg: som nån annan skrev i tråden så sög maten under en stor del av de aktuella åren. Mycket av det som smakar nåt och som vi tar för självklart idag var totalt okänt då. Runt 1995 började det bli aningens bättre utbud. Mat var också jävligt dyrt innan Sverige gick med i EU.

Uppenbarligen har du bekymmer med att ta del av information. Snittlönen för industrin var drygt 45 sek. Men inte många 18 åringar hade medellön( lägstalön var 30 sek om jag inte missminner mig för en 18åring betydligt högre om du var 21).
Det som beskrivs är situationen i Västmanland inte Västerås. Ungefär som att räkna Skåne. I Västerås Valby genomfördes en stor missriktad omstrukturering på Vallby 1980 till 1982. Man rev några hus men framför allt byggde man om ett flertal smålägenheter till större. Trots stora ungdomskullar. Det gjorde att det var svårt för oss ungdomar då. Sen det som beskrivs om flykting förlängningar korrekt för små orterna( köping och Hallstahammar hade ett överskott på bostäder ändå in till 2010) medan Västerås haft ett underskott i princip konstant utom första halvan av 90 talet då många inte fick jobb och gick hemma. Men tror du att prisutveckling på bostadsrätter på 700% under 5 år tyder på överskott. Vakna upp och inse att alla orter under 1980 och 1990 tal inte var som Helsingborg 1991

Skämt åsido så vet jag inte riktigt. Det är på ungefär lika gott som ont tror jag. Jag tror inte att problemet är att vi har så mycket teknik utan att vi har låtit den ta över. Jag själv är inget undantag även om jag försöker.

Växte upp på 80-talet, och det stämmer. Det var bättre förr! 80-talet var Fylke. Vår tid är Mordor.

Eller så var det vi som var bättre förr. Kanske är det så att alla ser delar av sin uppväxt och ungdom som något idylliskt. Ända sedan de gamla romarnas tid har det ju hetat att saker och ting spårat ur.

Vill inte säga att 80-talet var "magiskt", men då mycket kom med betydligt större fördröjningar än idag så fanns det tid för förväntan. Förväntan och förlösning. Framför allt fanns det inget postmodernt, feministiskt och polariserande tankehaveri som lade sin blöta, kvävande filt över allt i sikte.

Idag ligger folk som en kobra i gräset, redo att hugga till vid minsta, upplevda, kränkning.

Däremot fanns det annat grupptryck på 80-talet. Idag finns det nog en större acceptans för det som är annorlunda. De socialt handikappade, de med diagnoser ... Men då, eftersom världen var mindre (det fanns inget internet att beskåda hela världens alla olikheter på) så var det kanske känsligare att inte "passa in". Även flera, som utåt hade det mesta, valde av okända skäl att hoppa av livets bana.

Gällde nog att sikta på det där med tv, lagsport, arbete, helgberusning, m.m. för att finna sin plats.

Det förekom på 80-talet öppen mobbing på ett sätt som jag inte har sett sedan dess. Fast det var mycket ord och tupp-cirkulerande, inte direkt omedelbart och livsfarligt våld som det tycks vara idag. De som inte riktigt är i fas med "mallen" idag får åtminstone stöd och hjälp från t.ex. skolan.

Förr kunde man få gå länge innan man hamnade i sista utposten, psykvården. Å andra sidan tycktes vården fungera på den tiden, bara man lyckades hamna i psykiaterns fåtölj -- till skillnad från idag.

Magiskt men tragiskt är kanske rätt ord för 80-talet. Människor med potential som dribblade bort sig.

Idag har man alltså mycket mer att jämföra med. Alltså kan man möjligen känna att det är "ok". Det är lättare att finna mening och sammanhang, även om man råkar vara en beläst och nördig kuf.

Vad var det då som var så fint med 80-talet? Jo, man fick jobba en herrans massa för njutningarna.

När det gällde erotik t.ex. så var det VHS som gällde, och de återfanns på speciella avdelningar i den stora hyresbutiken i centrum. Inte sällan bakom ett skynke eller draperi. Möjligen kunde en kompis ha något gammalt, svettigt alster från utlandet, som man via lite påtryckningar kunde få låna. I och med att det var sällsynt eller krävde så mycket arbete, så blev det nästan som en religiös upplevelse.

Flashback har ju redan ägnat en lång tråd åt "tidningarna i skogen" (mycket riktigt kunde man finna Smaug-gömmor under träd, skejt-ramper, och annat). Så detta tänker jag inte orda om.

Det kunde vara så att man blev tvungen att suga på samma karamell (kassett eller tidning) i åratal.

Vad gäller vanlig film, på bio, behövde man gå ner på stan och titta vad som skulle dyka upp, och stå i kö -- ibland lång kö -- för att få en biljett. Det fanns inget skvaller, inga trailers och inga spoilers.

Möjligen om man läste tidningen, men det var sånt som föräldrarna gjorde. Upplevelsen kunde nog lättare bli ostörd, jämfört med idag. Man visste inte så mycket om det hela. Kunde bli överraskad.

Däremot kunde man tycka att specialeffekter var knackiga även på den tiden. Det var dock hett och respektingivande att få tag på den OKLIPPTA versionen av en viss våldsfilm. En del filmer klipptes väldigt. Minns till exempel en av Bondfilmerna med Timothy Dalton, där vissa delar blev svårbegripliga.

Påkostad Hollywood-film var ofta mer "berättande" än "visande" på den tiden. Det var inte en räcka "häftiga scener" staplade på varandra, med en krystad ramhandling påklistrad i slutet (The Last Jedi, Spectre). Det här med datorer har tyvärr sänkt många lovande koncept mer än nödvändigt ...

Kort sagt: Man behövde vara aktiv för att få reda på saker och hänga med. Före "flödenas" tid.

Över huvud taget var alla mer aktiva. De som var runda i skolan på den tiden var "kända", och sällsynta, medan det idag inte är ovanligt med övervikt hos ungdomar. I och med att skärmtiden var ytterst begränsad så var man ute i skog och mark. Klättrade på tak, hoppade över häckar ... Ibland kunde det bli väl äventyrligt när man hoppade mellan skrevor och släppte stenar från höjder. Ja, där hade man själv kunnat ställa till med kaos ...

Inte konstigt att Sverige upplevde idrottsunder på 90-talet när alla var så aktiva överlag. Alla plockade bär, fiskade, var ute! Det var inga slentrianpizzor varannan dag, utan en religiös stund när klockan klämtade för "tio minuter". Snabbmat var endast något som kunde erhållas i storstäderna. Tyckte själv att skolgymnastiken var trist, med sin lagsport, men nog hade man nytta av den allsidiga träningen.

Tjejerna var lättare att ha och göra med på 80-talet och sökte inte bara efter brister och fel. Dagens porrskadade och skärmförgiftade tillvaro har möjligen gjort samhället mer ojämlikt -- för mannen. Där man förr kunde växla några ord sitter nu tjejerna med näsan i sina senaste meddelanden och bilder på the internetz. Förr kunde tjejer komma fram och ta kontakt. Numera är man som osynlige mannen.

Det kan förstås bero på att man blivit äldre och fulare, men ändå ... Vad hände med världen?

Överallt möter man denna misstänksamma och betvingande PK-rustning.

Känner inte längre att det här är mitt land och mitt folk. Varför ska man kämpa för det här?

Det är dags att sikta på något annat. Run, Andy, Run ...

Kontentan är att 80-talet var mer aktivt och mänskligt. Det kunde ta tid att få tag på det man ville ha, vilket gav ett mervärde -- att man inte bara behövde trycka på en knapp. Här förfäras man över arbetsmoralen hos de yngre. För en del, inte alla givetvis, ska saker liksom serveras inför anletet.

Var är drivet? Hur ska det gå?

Å andra sidan har det säkert alltid varit så. Att de äldre bekymrat sig över samhällets utveckling och de ungas "dekadens". Kan hända att man själv bara är en del av en evig cirkel ...

Att ens tid delvis är förbi.

Den värme man en gång kunde känna är avlägsen som en insomnad komet.

Var 80-talet blott en dröm? Snurrar vår tid oavbrutet nedåt mot en iskall krasch?

Är det dags att evakuera från denna främmande plats?

ingen krigsnojja

jag minns det annorlunda men ok. åtminstone under 80-talet var det mycket krigsnoja och rysskräck både hemma och i plugget.. för att inte tala om skräcken för kärnkraft, ozonlagret och skövlade regnskogar, som propagerades av lärare och andra. regnskogen hör man inte mycket om idag, det var visst inte så jävla viktigt..

Skulle vilja påstå att vi som är födda tidigt '90-tal har haft den bästa uppväxten.

Vännerna hade datorer hemma men man föredrog ändå att ses utomhus och bestämma träffpunkter för att köra ärtkrig ur PVC-rör med ett tejpat finger från en gummihandske varje dag.
Dagarna man gick till fotbollsträningen en timme tidigare för att öva in det där lilla som tränaren hade påpekat att man var lite dålig på.
Att vandra i skogen och lära sig navigera i tidig ålder utan lättillgänglig gps har och är något jag kommer vara stolt över hela livet ut.
Att knacka på hos sina vänner i hopp om att dem ville hitta på något.

Bygga en jävla trädkoja för att det var det man höll på med.

Nja, Burgenland är ju inte ett eget land, utan ett landskap i Österrike med delvis egen förvaltning. Samma system som i Tyskland med dess bundesstater, vad jag har förstått.

Det är nog du som har problem med läskunnigheten. Det står ju specifikt "Det fanns lägenheter till alla"
Jag jämför Helsingborg, Landskrona och Malmö 82-87 med Västerås vilket är relevant då de var industristäder med ungefär samma snitt då med 110-120% av genomsnittlig Svensk skattekraft..
Även enligt svensk mäklarstatistik ser man att bostadspriserna konstant var 18-20% högre i Helsingborg än Västerås under hela 80 och 90-talet vilket ju till viss del beror på hur vidrigt tråkigt Västerås är. Så att Västerås miljonförorter och närorter skulle ha 7 års kötid trots att att jag dels länkat till att det dessutom ett stort överskott på hyresrätter det stämmer helt enkelt inte.
De som inte klarade att leva och bo på i början av 80-talet är samma typ av drägg som dyker upp i lyxfällan idag. Det är tamejfan en bedrift. Folk köpte för fan loss sina villor på 15 år.
Facket hade fått igenom sina krav på LAS och minimilöner så att det fanns inte ett land på jorden med bättre möjligheter för unga arbetare. Räckte inte det som förutsättningar var kanske Samhall ett alternativ. 4% arbetslöshet, världens högsta minimilöner men nej du fixade inte ett boende med de förutsättningarna. Alltså var bostadssituationen svår på 80-talet trots att bostadslösheten var rekordlåg.