Var 80- och 90-talen "magiska"? Hur var det att leva då?

Det var i och för sig inte spelet i sig jag syftade på, utan det faktum att vi regelbundet fick turneringar med de allra bästa. Något som inte var fallet innan 1996. När det kommer till spelet så är det ganska ofta en smaksak. Jag tycker personligen att särskilt tennisen är klart bättre nu än nu på 80 och 90 talet. Serve-volley var enformigt och björn borg/ mats wilander tragglandet från baslinjen saknade finess.

Jag kan förstå den känslan. Och något som har gått förlorat särskilt på 2010 talet och framåt är att det inte finns någon allmänbildning inom sport längre. Även om man tar tidigt 2000 tal så hade alla grundläggande kunskap inom de flesta idrotterna. Alla visste vem stefan holm, kajsa bergvist, jo waldner, peter forsberg , per elofsson var. Det är en sak som har gått förlorad genom digitaliseringen. Förr tittade halva befolkningen på sportnytt och läste hela sportdelen i tidningarna. Nu för tiden ser man messis mål på youtube och höjdpunkterna från sitt allsvenska favoritlag. Känslan är att alla andra sporter har tappat på bekostnad av fotboll.

Fast bland de mest populära att titta på var McEnroe, Edberg och Becker och Sampras så serve/volley var ganska så uppskattat.

Har inte för mig att Reagan uttryckte sig så. MAGA.

Apropå U-137 gjorde det inte kalla kriget mer bistert. U-137 var en stor sak mest för oss. Att kalla kriget blev bistrare en tid berodde på USAs svar på invasionen av Afghanistan och på händelserna i Polen.

Nej, det gör man inte, möjligtvis om man bor mitt i city och har en butik runt hörnet.

Att det skulle vara vanligt att folk storhandlar mer än två gånger i veckan är helt verklighetsfrånvänt, även om det stämmer att folk blivit sämre på att planera och vara i tid iom digitaliseringen av samhället.

Det här låter väl nästan som halvchockerande men.
På 1980-talet var det fortfarande så här.

Kan ni tänka er att jag var nog 13- eller 14- år gammal
när jag åt mina första pommes frites.
Det här var i början på 1980-talet, det var absolut inte
vanligt att det ens fanns pommes frites. När det som nu
har blivit en basvara, så fan klarar man sig nästan inte utan
pommes frites.

Nu för tiden tar barnfamiljerna tom små barn till mc donalds,
och så.

Jag kommer ihåg från början på 1990-talet, när
brorsan tog sina ungar till mc donalds som småbarn.
Jag tänkte nästan säga till honom, att vad fan sysslar han med.

Nu för tiden är det inte ovanligt att se 3- åringar äta på mc donalds.

Kommer ihåg på 80 och början av 90 talet när man gick på pizzeria, som inte fanns i varje gathörn utan det var en riktig restaurang där man fick sitta vid ett bord och få meny och ville man ha underhållning kunde man gå och kolla när pizzabagarna kastade upp degen i luften, pizza åt man kanske en gång i månaden max på någon helg

"The Big Easy" på 1980-talet, var ofta en walk in the park, kan man säga.

Visst kunde det hända vad som helst redan på den tiden.

Men det man var lite skraj för och på modet då, speciellt i USA, var att det
fanns massor med seriemördare som rände omkring.

Ted Bundy, som åkte omkring i en ful vit Volkswagen-bubbla och dödade
kvinnor på löpande band. En annan var galningen John Gazy, som lockade
med sig unga män och dödade dom.

Ja, det var nästan inflation på seriemördarna där ett tag, på 1980-talet i USA.

Sen direkt började det dyka upp galningar också i Sverige, på den tiden.
På 1990-talet, så härjade ju Lasermannen. Han åkte omkring i en vit
Nissan Micra, och sköt på folk.

Men om man ska säga nåt om dagens läge så har ju Hitchcockandet nåt nya
nivåer dom senaste åren. Den ena galningen efter den andre avlöser varandra.

Inte så jäkla konstigt heller, med tanke på dagens pressande samhällsklimat.

90-talet var helt ok. 80-var nog bättre. Väldigt mycket bra film under 80-talet.
Allt innan typ 2012 var bättre en det förvirrade postmoderna tokeri till verklighet som vi har nu.
Just det, 90-talet, tro det eller ej, men var faktiskt väldigt fattigt för många svenskar. Jo, det är sant. En kort period hade vi nästan sämst köpkraft i Europa, om inte världen. Det var någon stor krasch där i början av 90-talet. Jag minns hur vi gick från att morsan köpte en ny soffa till att vi knappt kunde betala räkningarna. Fick ha lappade kläder, syskonens kläder osv.

Håller helt med om 90-talet, däremot så kändes allt mer laidback och man brydde sig inte om hur det såg ut hos någon annan. Tv-köp, tv-spel, stereoapparater och mobiltelefoni var ju inget som köptes in speciellt ofta, bilar kanske det fanns en lite nyare(finbilen) den andra var ju precis så den gick att pendla till jobbet med. Jag kan inte minnas någon i min kompiskrets där föräldrarna hade en cab eller en raggarbil bara för att Cruisa med på sommaren. Så alla som klagar på elpris, bensinpris etc borde nog faktiskt titta på sin övriga livsstandard idag. Vilka föräldrar då skulle haft råd att dränka hela kroppen i tatueringar? Det är ju inte direkt billigt.

Jag minns 90-talet som fattigt.
Det var ju inget som jag förstod då, barn som jag var.

Men maten var ganska torftig, vitt bröd med marmelad, kellogs frosties och någon blandsaft på dunk.
Det var vardagsmaten.

Farsan lagade sina strumpor, morsan rökte Blend menthol.

Men det var höga räntor, så det var ju det som ströp ekonomin.
Men jag och syskonen tog det ju som normalt, och inte fan mådde vi dåligt över den tillvaron, det var en underbar tid.

Sen när vi pratade om kvinnor, redan på 1980-talet var det så.
Att vilken hora som helst dög inte till flickvän.

Vi brukade säga, där i förorten, nej fan, hon är ett "hål", som har haft
miltals med kuk i sig. En sådan hora gick fetbort som någon att bilda
familj med.

Sånt går inte hem, om man ska ha någon streetcred kvar med kompisarna/homisarna..

Nej fan, man brukade säga om en del fnask, där i förorten, bland grabbarna.
Att den och den horan, duger i krig, men inte annars.

Så jävla lössläppta var fittorna redan på 1980-talet, att det gick inte att
bilda familj med dom ens då, och ha sin streetcred kvar.