När man var liten så skulle man dela på kakan

Men inte som vuxen?

Kom ihåg när jag gick i högstadiet.. Varje år skulle man göra en utflykt vid vintertid, det kostade olika. Man kunde välja på bowling, go kart, och lite annat som jag förträngt. Det dyraste alternativet var en skidresa över dagen med buss till Sunne.

Jag tog alltid Sunne-resan, mina föräldrar betalade såklart. Och bowling kunde man göra året om. Det fanns även ett gratis-alternativ.

Minns inte om jag läst det jag tänker på, eller om det faktiskt var diskussioner på skolan - och i så fall på lärare/föräldramötena (eller vad de exakt kallas för). Men diskussionen gick att det var tråkigt för familjer som kände sig oförmögna - bokstavligt talat - att skicka sina ungar till Sunne exv. Man tog säkerligen diskussionen på allvar. Hur det löste sig eller vad man kom fram till vet jag ej.

Vissa tyckte säkert att det var ett givande samtal och ett viktigt ämne samt att det gjorde att föräldrarna närmade sig varandra och knöt band. Andra led säkert igenom mötena med en god min för att senare gå hem och skälla ut initiativet - lite likt folk som blir irriterade på Karl-Bertil Jonsson på julafton; "kommunistpropaganda!"

Men vuxna blir väl också ledsam? Alla vill vi väl åka till "vårat Sunne"?

Varför förekommer inte dessa diskussioner livligare hos/med/för vuxna?

Kan vi inte alla stiga på bussen och tillsammans äta släta bullar? Mår inte samhället bättre om alla är "med"? Eller är det för mycket kommunistpropaganda?

Jodå. Du har rätt

Är du en gratisätare även idag?

"Sociologiforskaren Stina Fernqvist har i sina studier sett hur elever har tvingats berätta om vad deras föräldrar tjänar på samhällskunskapen. Hon säger att det förekommer att elever konsekvent är sjuka på idrottsdagarna för att de inte vill vara de enda som återigen valt tipspromenad när alla andra åker skidor. Hon har hört hur elever bävar inför första dagen efter sommarlovet när de ska behöva svara att de inte gjort något alls i sommar. Bara varit hemma på gården. Och där var de ensamma."

http://skolvarlden.se/artiklar/fatti...t-klara-skolan

Parallellsamhällen är genialisk politisk idé.

Då samlas mindre bemedlade familjekonstellationer på samma ställe, och så kan barnen leka tillsammans på gården hela sommaren.

O.s.v.

Fattigdom kommer i många skepnader... Jag är "stenrik", men lever "fattigt". Ekonomiskt.

Jag känner en liten soyboy som absolut måste få glänsa på andras bekostnad, har en skitfrän bil, har bara skjortor som kostar minst 2500kr styck mm. Han gillar även att glänsa "by proxy", d.v.s. medelst barnen. Jag vet att han garanterat är en fattiglapp i jämförelse med mig, ekonomiskt...bara det att han även är andligt fattig.

Inte helt osannolikt finns det barn som åker på de fina skidresorna och mår sämre än barnen som stannar hemma. Hur barn mår är upp till föräldrarna, genetik och neuropsykologi.

Jag hade en rätt taskig uppväxt. Ändå har jag massor av fina minnen och bra lärdommar med mig.
Med ett mindre välbärgat perspektiv tror jag att man upplever lyx och liknande som mycket bättre, än om det bara är det vanliga.

Jag har upplevt båda sidor och älskar det "fria valet".
Det fria valet skulle alla Svenskar ha om det inte vore för den marxistiska hjärntvätten och avsaknad av grundläggande ekonomisk kunskap.