Detevigaavigas egna texter

Jag kommer börja på en ny berättelse från och med nu.

Soul eater

Martin satt hemma med en tung dossier framför sig på skrivbordet. Utanför låg snön vit och småfåglar flög till talgbollarna som var upphängda i äppelträdet. "Semper Occultus" stod det på första sidan i den tunga dossiern. Han satt i sin fotölj i ett dunkelt upplyst rum med en dov lampa i taket och en punktbelysning från vänster. Han tog en liten klunk av sin kalla öl. En läskande smak spred sig i hans mun. Han tänkte redan på bastun han skulle basta i senare på kvällen. Varje lördagkväll var det bastu efter avslutat arbetspass. Ibland tog han även med sig jobbet in i bastun men det hörde inte till vanligheterna. För det mesta lyssnade han på avslappnande musik och smörjde in sig med oljor på huden. Han kollade på klockan, den var bara tre på eftermiddagen, han suckade lätt och återgick till dossiern.

Han skrev också på ett annat ärende som han växlade mellan. Utanför började solen sakta gå ner bakom träden i fjärran, han bodde ensligt i ett hus på landet. Det fanns alla förnödenheter som vatten och el och det var inte så långt till en livsmedelsbutik. Han trivdes med sitt liv, det var tillräckligt spännande för honom och han var dessutom ofta på resande fot. Det var tung läsning, han hade knappt hunnit ungefär trettio sidor på femton minuter och hans öl började färga omgivningen och han kände sig beskedlig. Han strök under vad han ansåg vara viktiga delar i dossiern. Den inledande delen han läste handlade om spionage, "Semper Occultus" -- MI6s motto -- Martin hade en lång karriär inom underrättelsetjänsten bakom sig. Det började snöa utomhus, stora flingor föll sakta ner och han tänkte på hur stillheten gjort honom gott. Han behövde vilan det medförde att vara hemma. Att i lugn och ro fokusera på sitt arbeta. Han hade senast varit på ett konsultuppdrag för en byggherre i Sovjet. Martin var duktig inom det mesta han åtog sig och jobbade oavbrutet. Han växlade mellan olika branscher och tog ofta olika konsultuppdrag.

Småfåglarna kom tillbaka. De satte sig försiktigt på trädgrenarna och flög iväg igen och kom tillbaka. Även det rogivande. Han var glad över att vara tillbaka här även om rastlösheten snabbt kom och han kände ett behov att åka ut och resa igen. Han återgick till dossiern och tog en sista klunk från ölen. Tanken slog honom att hämta en whisky och han kollade på klockan men tyckte att det var för tidigt för whisky. Lagom till bastun skulle han hälla upp en stadig whisky tänkte han. Vinden började tillta och småfåglarna flög sin väg, strågräset stack upp genom snön på ängen utanför. Det hade fallit kanske tre centimeter snö den korta stund han kollat ut genom fönstret. Det var högblå himmel och det såg nästan kusligt ut. Klotformade planeter syntes på himlen och en av alla månar låg nära och den såg man tydligt. Han kunde inte bestämma sig för om det var Musica eller Spe han såg. Men Draugr syntes lite längre bort. Från Draugr kom inget gott tänkte Martin medan han läste vidare i dossiern och skrev ned det i sin anteckningsbok. Människan hade varit på många olika planeter och funnit tecken på avancerat liv runt om i galaxen men på Draugr växte det inte mycket. Det sägs att de döda återuppstår där om det, gud förbjude, vill sig illa.

Den vita snön reflekterade de allra sista solstrålarna in i rummet och blev bländad där han satt i fåtöljen. Han reste sig upp och drog för gardinen så att ljuset dämpades. Hans andra ärende utöver dossiern skrev han på sidan om, så läsningen tog längre tid än beräknat men han jobbade metodiskt och effektivt. Han läste andra delen om ett omfattande övervakningssystem i DDR. Han blev imponerad, erkände han motvilligt, över kontrollen de hade på vissa utvalda individer. I vissa fall var alla dennes medmänniskor enbart rapportörer. Ett helt liv som levts under bevakning helt ovetandes, kanske några misstankar fanns hos individen ifråga men ändå ofattbart. Det var också hemskt, men intressant läsning måste han medge. I Storbritannien fanns det inte på långa vägar samma övervakningskultur men drogs mer åt det hållet idag med CCTV-kameror överallt. Rapportörer var det färre av.

Magen kurrade och han sköt dossiern åt sidan och slog ihop anteckningsboken så länge. Han vandrade sakta in i köket som var städat och välordnat. Inte en enda brödsmula och alla knivar upphängda på magnetremsan. Han städade varje morgon efter frukosten. I skafferiet fanns det grovt mörkt bröd som han älskade att äta på eftermiddagen. Han tog fram pålägg och bredde två mackor och tog en flaska vatten från kylen. Han städade undan allt från köksön och från sitt fönster i köket såg han en koltrast hoppa omkring utanför i stark kontrast mot snön. Den letade efter fallna frön från fröbollarna i trädet ovanför. Martin kom tillbaka till sitt arbetsrum och slog upp anteckningsboken där han skrivit ned
Fula människor som rubrik och strök sedan under orden. Hans andra ärende handlade om det han numera ägnade större delen av tiden på. Om Fula människor. En folkstam som bedrivit häxkonster och en folkstam känd för deras övernaturliga krafter men som varit utdöd på jorden sedan länge, även om några rapporter menade att det fortfarande fanns kvar Fula människor som levde ett undangömt liv och gjorde lite väsen från sig. Till skillnad från förr i tiden. Det var en folkstam få kände till mer om än Martin. Det var därför han hade fått uppdraget på grund av hans expertis på området. Det och hans goda ledaregenskaper, han blev tilldelad tjänsten och ärendet nyligen, förra månaden, en undergrupp i MI6 som behandlade utomjordisk aktivitet och paranormala fenomen. En hemlig organisation.

"Semper Occultus" skrev han ner i anteckningsboken under rubriken Fula Människor. Den hade bildats i samband med att en ny våg av rituella mord upptäckts. Man hade funnit mördade kroppar på tillsynes helt slumpmässiga platser på jorden. Det var allt för stora likheter på de olika kropparna som funnits för att det inte skulle finnas något samband mellan morden. Detaljer som stack ut, liknande skador på kropparna och meddelanden som lämnats. Problemet för polisen var att avstånden mellan de olika dödade människorna var för stort för att kunna vara samma gärningsman eller gärningsmän. Morden bar en stor likhet med de mord som beskrivits i gamla hemligstämplade dokument, där kroppar tömts på själen av så kallade själaätare. Det fanns historiskt liknande fall men inte på många hundra år och inte några i modern tid. Nu hade flera påträffats på kort tid. Senast i Brasilien och där ett ovanligt meddelande hade lämnats på väggen. Det stod på ett främmande språk, som ingen längre talade. Som hieroglyfer och de hade låtit Martin få kika på texten men hade ännu inte kunnat knäcka koden och nu var man inom den samlade säkerhetstjänsten världen över orolig om att något övernaturligt kommit till jorden, kanske Fula människor. Kanske från Draugr. Martin gick fram mot fönstret och drog undan gardinen.

Det var mörkt men planeterna lyste ändå starkt. Han kollade länge upp mot Draugr som var upplyst på himlen. Är det dit själar vandrar eller är det där de onda kommer ifrån, frågade han sig själv medan han stod tryckt mot fönsterrutan så det blev fläckar på fönstret efter hans panna. Han torkade bort det med sin skjortärm men det försvann inte helt. Han skulle behöva tvätta fönstret. Han hoppades att hans egna själ, den dagen han dog, inte skulle vandra till Draugr. "Vilket ställe som helst förutom det" sa han till hunden som precis kommit in till Martin i arbetsrummet. Som om hon förstod att han grubblade på existentiella problem. Hon gnydde lite grann och Martin klappade henne och sa åt henne att gå och lägga sig igen. Hon lydde honom. Han gick iväg från fönstret och greppade tag i sin anteckningsbok och följde efter Lydia, som hunden hette, "Vill du ha mat?" frågade han hunden och fick ett skall till svar. Han kokade vatten för att blöta upp hundmaten, hon åt den inte annars trots att hon var en labrador som är känd för att äta allt och inte har någon som helst mättnadskänsla.

Lydia fortsatte gny även efter maten och hon sprang mot dörren med kopplet i munnen men Martin hade ingen vidare lust att gå ut i kylan. Istället öppnade han dörren ut till baksidan och hon kom springande viftande på svansen och försvann nästan i snön med sin gulvita päls. Sensorlampan tändes utanför när hon sprang förbi annars hade han inte sett henne alls. Kylan spred sig snabbt och Martin huttrade i dörröppningen och han var glad att han stannade inne. Hon fick inte vara ute för länge. En gång hade hon spårat efter vilt och han hade behövt leta rätt på henne en hel kväll. Men nu kom hon tillbaka in ganska fort; det var säkert för kallt ute och han borstade av snön på henne innan hon sprang till hallen för att lägga sig tillrätta. I arbetsrummet fick hon absolut inte vara. Ibland hittade han hårstrån i den svarta skinnfåtöljen när han kom hem, då visste han att hon varit olydig och fick mat senare än vanligt. Ett oskyldigt straff och han visste att hon inte uppfattade det som ett straff men åtminstone hade hon bättre aptit vid dessa tillfällen. Han gick tillbaka in till sitt arbetsrum och slog sig ner i fåtöljen och riktade spotlighten mot dossiern en sista gång, hoppades han, innan bastun. Han började läsa en mycket utförlig text om olika staters starkt utvecklade spion- och övervakningsverksamhet. En onödigt tät text om underrättelsetjänster såsom KGB och övervakningssystem som NSA. Även Sverige stod det utförligt om i partier i texten, efter att FemiNazi tagit makten i Sverige och utvecklat en säkerhetstjänst som påminde om Martin om Stasis metoder.

Han hoppade över några sidor och bläddrade fram, det var fortfarande mycket kvar men det här var gammal skåpmat och han visste redan allt om spionprogram. Han hade ändå ett helt yrkesliv i den här branschen. Och han kunde verkligen inte slita sig från de mycket mer brådskande rituella morden och graviterade mer och mer istället mot det. Han skakade på huvudet, att inte MI6 förstod det också gick honom förbi. Han jämrade och mumlade tyst för sig själv och undrade hur han skulle hinna med dossiern. Han övervägde en kort stund att inte läsa mer av dossiern. Han började vika upp kragen som han alltid gör när han är klar för dagen innan hans professionalitet tog över och han vek snällt ned kragen igen. Han hade önskat om mer tid men fått strikt order av MI6 att bli klar till helgen. Han såg bort mot klockan som stod på bordet, en fin massiv klocka i guld. En gåva från hans framgångsrika tid i Sovjetunionen.

Han kände suget i magen som den gången han först blev kontaktad av MI6 när han såg klockan. Han arbetade som arkitekt åt ett konglomerat i Astana. MI6 hade själva övervakat honom en längre tid, det verkade alldeles för osannolikt att en britt utan vidare fick jobb i Sovjet. Det väckte misstankar, säkert övervakade KGB honom av samma skäl. Men när de efter deras kartläggning kunde fastslå att han inte arbetade åt KGB eller någon annan underrättelsetjänst tog de kontakt med honom. Först genom ett kryptiskt telefonsamtal där han blev ombedd att gå ut till den närbelägna tunnelbanestationen. Martin var tydligen övervakad för de visste exakt när han kom. Den agent han pratat vid med som hastigast i telefon kom upp bakom honom vid en tvärgata utanför trappnedgången till tunnelbanestationen. Agenten tog tag i Martins axel, hans hjärta hoppade över ett slag och han vände sig om hastigt. Han kände inte igen honom men Agenten visste vem han var, de bytte snabbt några ord med varandra innan han gav ett litet vitt kuvert till Martin, han skulle öppna det först när han var ensam och i säkerhet på rummet. Agenten fattade sig kort och mötet var över på några sekunder. Han mindes hur han med darrig hand öppnade kuvertet i rummet och såg en liten lapp falla ur. Där stod det en adress; kom dit nästa vecka klockan fem.

Fast han aldrig tvekat en sekund när de tog den inledande kontakten med honom minns han att han följande dagar var osäkra, han såg sig ständigt över axeln och kände sig övervakad från alla tänkbara håll och alla människor runt omkring honom kunde vara agenter. Han gjorde allt för att inte låta det påverka hans uppdrag och jobb på konglomeratet. Han gick och väntade otåligt dagarna före mötet och tog sig till den nedskrivna adressen. Han var noga med att ingen följde efter honom när han satte sig i taxin. De skulle mötas på en bensinstation utanför Astana och när han anlände var det ingen där. Efter ett tag kom en svart SUV körandes och det var samma agent som tidigare. Nu kände han igen honom. Han bad Martin att hoppa in i bilen och frågade honom om någon följt efter honom. De åkte säkert i en timme och han noterade att agenten bröt på ryska. Martin satt tystlåten och lyssnade noga och när han märkte att han var i vänner sällskap lät han axlarna falla ner och slappnade av. Agenten sänkte rösten och viskade nästan när han pratade hur KGB-agenter alltid kan lyssna på något sätt "Lär dig tidigt att alltid någon ser dig eller lyssnar på dig" Bilen stannade plötsligt tvärt och vände om och körde mot bensinstationen men stannade vid en tunnelbanestation istället. "Se dig för nu. Tänk på vad jag sagt vi ses" sa agenten innan han slängde igen dörren och Martin gick ner i tunnelbanestationen för att åka hem. Han gick igenom samtalet i sitt huvud. Memorerade det viktiga om ryssen han skulle skugga.

Efter att bilen och agenten for sin väg skyndade Martin ner mot tunnelbanestationen några hundra meter bort, han drog jackan över huvudet och försökte skydda sig mot det snöblandade regnet som tilltagit. Vattenpölar speglade stadens skyskrapor i asfalten och bilar kom körande förbi längs vägen och stänkte upp vatten på trottoaren mot honom så han vid några gånger fick hoppa åt sidan för att inte bli blöt. Slaskvädret gjorde tunnelbanestationen smutsig. Det rann vatten nedför trappan och han skyndade sig ner mot perrongen med lätta steg, han såg sig över axeln en sista gång. Han var inte övervakad eller förföljd, han kunde i alla fall inte se någon bakom sig. Agentens sista ord ekade i huvudet "Se dig för". Han var nästan ensam på stationen förutom ett gäng med ungdomar som stod och rökte intill spärren. En spärrvakt satt sysslolös och höjde knappt på ögonbrynen när Martin gick förbi för att skanna sitt kort "Spasiba" sa han innan tryckte ner spärren och gick vidare men han fick inget svar tillbaka. Tågen avgick med tio minuters intervall och precis när han kommit förbi spärren och ner till perrongen hann han precis se ett tåg smita iväg. Han stannade av i sin raska takt och såg bort mot tåget, vars bromsljus försvann allt längre in i tunneln för att slutligen försvinna helt. Ungdomarna som förut stod ute och rökte rörde sig med en kollektiv beslutsamhet, steg för steg ner mot Martin. Han slog ner blicken undvikande mot det stenlagda golvet och såg sen snabbt upp bort mot dem för att se vart de tog vägen. "Fan att jag inte hann med tåget" sa han samtidigt som han med osäkra steg gick lite längre bort mot en sittbänk lite mer avsides. Han hörde ungdomarna prata högt på ryska. Lite förstod han

"Mudak" hördes studsa mellan de kaklade väggarna. En gång hade hört en duktig violinist som suttit och spelat på hans tunnelbanestation. Det lyssnade han hellre till än bråkande ungdomar. Klockan tickade ned och tio minuter gick fort och så kom då äntligen tåget och ljuskäglorna från tågets front som till en början var som små ljusprickar syntes komma närmare och växa sig allt större. Tåget stannade med gnisslande bromsar och dörrarna öppnades. Han spottade ut sitt tuggummi i en golvbrunn innan han gick på tåget efter att ungdomarna valt vagn för att inte råka hamna i samma. Precis när tåget skulle avgå kom en man springandes och satte armen mellan dörrarna innan de hann stänga igen; det pep om dörrarna och de öppnades igen. In steg en lång man med mörka kläder och en svart hatt, med tydliga drag, han skiljde sig avsevärt mycket åt från dem övriga passagerare på tåget. Martin trodde först för ett kort ögonblick att det var en agent, som till varje pris skulle med det tåg Martin skulle med, han såg ut som så. Men mannen gick bara förbi honom utan att alls se åt Martins håll och satte sig lite längre bort med blicken vänd åt ett annat håll. En snörvlig unge satt bredvid honom på tåget, snoret rann från barnets näsa och barnet slickade varsamt upp det med sin tungspets. Han nådde precis. Det såg lite äckligt ut. Om perrongen utöver ungdomsgänget nästan var folktomt var det desto fler inpackade på tåget. Mest män och några kvinnor alla på väg hem från sina arbeten. Iskalla trötta blickar, hopsjunkna kroppar och många såg nästan fientliga ut. Martin måste sett skräckslagen ut för varje blick som mötte honom skickade isande kårar ner genom hela kroppen. Han började frysa och blev plötsligt illamående han satt med ansiktet dolt i händerna, liten och hopkurad. Som om han gjort något fel.

Sovjet kunde verkligen vara en otäck plats i fel sinnestillstånd och speciellt för en utlänning. Han flackade med blicken och gav ett osäkert intryck. Inte mycket till en hemlig agent just då. Han försökte rensa huvudet och reste sig från sin hopkurade ställning och tog ett djupt andetag. Det luktade fränt i vagnen och den skumpade omkring och det lät från spårens ojämnheter. Det hjälpte ytterst lite. Han blev yr och tåget saktade ned. Högtalaren sprakade och en kvinnlig röst ropade ut "Auezov Theater", vid nästa station skulle han av. Han åkte sällan tunnelbanan i London och mycket mer sällan här i Astana. Han stod egentligen inte ut med tanken på att sitta trångt och trängas med främmande människor, som dessutom för det mesta luktade svett. Ungen några säten bort satt nu och grävde med hela sitt pekfinger långt upp i näsan. Martin andades ut och tog ännu ett djupt andetag när han äntligen klivit av tåget och såg att han var på rätt station. Han såg mannen han trodde var agent sitta kvar bredvid ungen och tåget lämnade perrongen. Tre andra steg av samtidigt som Martin, ingen såg ut som en agent och kunde utan att behöva se sig som över axeln lämna tunnelbanestationen och gå därifrån till sin lägenhet. Efter alla skräckhistorier om KGB här i Astana och övriga delar i Sovjet var han så illa tvungen att dubbelkolla allt från och med nu. Nyckeln låg tryggt i handen medan han gick de första trappstegen upp mot portdörren. En bil stannade till utanför och föraren visslade till Martin. På ryska sa föraren "Hej jag känner igen dig. Kom hit ett slag" Martin tvekade länge om han istället bara borde öppna dörren och gå in men han gick motvilligt fram till den nedvevade fönsterrutan och sa på knagglig ryska
"Hej jag känner inte er vill ni något särskilt?"

På bruten engelska sa föraren "Vi har ögonen på dig" och kort därefter drog de iväg med hög fart och lämnade ett sladdspår efter sig. Han tyckte att han varit noga och sett sig om men tydligen var han övervakad. Undra vad de hade sett? Kanske stod de utanför hans lägenhet och spanade. Han visste inte heller vilka de var, bara att de verkade vilja klargöra för honom att hans vistelse i Astana inte gått någon förbi. Låset vreds om och han gick upp till tredje våningen och öppnade dörren till sin lägenhet. Nästan instinktivt såg han sig om i lägenheten för att försäkra sig om att inte någon varit där inne medan han varit borta. Allt verkade vara sig likt, några jackor upphängda i hallen och mattans ena kant var fortfarande på sniskan. Nej ingen har varit här inne konstaterade han medan han tog av sig skorna och begav sig mot vardagsrummet. Det var ovanligt tyst i lägenheten, ibland brukar han höra musik spelas inifrån grannen men det enda som hördes var ett dovt surrande ljud från ventilationen som bara hörs när det är riktigt tyst.

Lydia skällde och sprang omkring, fram och tillbaka. Han vaknade upp med ett ryck. Han visste inte vad det flög i henne hon brukade aldrig skälla utan anledning. "Vad vill du Lydia?" sa han nyvaket. Hon vankade fram och tillbaka med svansen sänkt och inte viftande som hon brukar. Han hade somnat till i fåtöljen och vaknade med dossiern liggandes på hans mage. Minst en timme hade passerat han minns inte exakt när han sista gången såg efter tiden på klockan men nu var den tio över sex. Han reste sig sakta upp och tog sig mot ryggslutet som värkte, han gick för att se vad Lydia höll på med och lugnade henne med några godisbitar. Hon blev tyst. Samtidigt hämtade han en belöning till sig själv och tog fram en tolvårig Glen Garioch. Whisyglasen stod i hans vitrinskåp i ett hörn i arbetsrummet och whiskyn hade han i ett annat skåp i rumment intill. Med dossiern i ena handen och whiskyflaskan i andra slog han sig ner i fåtöljen igen och drog ett mindre bord till sig för att ha någonstans att ställa whiskyn. För vilken gång i ordningen började han läsa den oerhört tröglästa dossiern. Den förföljde honom och han skulle inte bli av med den förens han läst klart hela det förstod han. Han förberedde en whisky och lade i en iskall whiskysten från frysen och hällde sedan varsamt i den tolvåriga Glen Garioch han fått i sextioårspresent av den närmaste grannen ute på landet. En självförsörjande bonde som odlade lagom mycket så att även Martin kunde sticka åt sig en och annan gröda när han hade vägarna förbi.

Diskmaskinen pep och när den var klar öppnade han den och varm ånga steg mot hans ansikte. Det fick honom osökt att tänka på bastun senare ikväll, runt åtta skulle bastun vara lagom uppvärmd för den första sittningen. Han plockade upp disken och lade tallrikar och bestik på sin bestämda plats i köket och när han var klar med det tog han Lydia och släppte ut henne på tomten. Hon försvann igen i snön och lampan tändes. En grånad man med några extra kilo på magen avspeglade sig i glasdörren. Han inspekterade sina gråa tinningar närmare i glasdörren och andades sedan djupt och suckade innan han vände sig om. Han satte sig åter ner i fåtöljen och whiskyn stod på bordet och han fuktade läpparna försiktigt. Dossiern var nu på tredje plats i prioritet, först var whiskyn. På andra plats: det andra ärendet och när han tänkte efter kom Lydia som trea på listan, dossiern var således på fjärde och han skrev ned i anteckningsboken att han borde lära sig att prioritera. Han reste sig efter ett tag upp och ropade på Lydia att skulle komma in. Hon sprang in nöjd som en lydig labrador.

Nu var dossiern på tredje plats igen när Lydia kommit in och gått och lagt sig igen efter att ha blivit bort borstad all snö. Dossiern borde vara på första plats men där var whiskyn ohotad och snart skulle även bastun segla upp som en oslagbar första prioritet. Och när han ändå var uppe på fötterna gick han till bastuns aggregat och skruvade upp värmen. Klockan var nu sju när han såg bort mot den massiva guldklockan. Han försökte maximera läsningen av dossiern och ögnade genom trettio sidor om CIA och försökte samtidigt hålla nere på whiskydrickandet. Han läppjade på whiskyn igen. Glen Gariochen smakade exakt så som han önskat och han var i full färd att hälla upp ännu en till och tänkte bara fina tankar om bondens gåva till honom. Att han hade så bra smak, kanske var det bara ren tur tänkte han men å andra sidan odlade han bara bra grödor också så det fanns nog en viss talang hos bonden. Han hade ingen anledning att tro annat. Han var en ordentlig karl. Ytterligare trettio sidor plöjde han sig igenom, sextio sidor på en timme med lite whisky klarade han av utan större problem. När klockan äntligen slagit åtta slängde han igen dossiern för sista gången ikväll och lade den på skrivbordet, i anteckningsboken skrev han bara "Bastu!".

Han drack upp den sista skvätten whisky som fanns kvar i glaset och det snurrade till i hans huvud medan han reste sig upp. Kanske hade han druckit med ett litet för högt tempo för hans eget bästa. Nu var det för sent men han hämtade i alla fall ett glas vatten i ett försöka att stävja själva berusningen. Lydia såg lycklig ut tänkte han medan han gick mellan arbetsrummet och köket och sen ut till bastun som stod redo och varm. Han hade redan ställt in Eukalyptosoljan som han fullkomligt älskade. Han satte ofta lite direkt under näsan för att få den goda doften vid varje inandning. Björkris använde han inte alls. Han klädde av sig naken han badade alltid bastu naken även med gäster. Han ansåg sig vara skandinavisk i den bemärkelsen men ofta badade han bastu alldeles ensam och då fanns det ingen anledning till handduk ens om han varit blyg.

Vi åker färjan ut
en halvtimme tar färden dit
Jag möter flickor som säger Hej
Jag tillåter mig att tänka jag äger er
och vet att färjan alltid tar mig dit
över ån till ön dit jag vill.
Jag och Engels alla barn
Vi är alla nazister här

Jag älskar dina berättelser. Fantastiskt bra.

Tack! Jag hade en period där jag verkligen fick mycket skrivet. I mina mått mätt! :-)

Men kom av mig lite på vägen, läser fortfarande lika mycket. Kanske tar upp skrivandet eller så får det bli kortare texter!

Så som sanden reflekterar all sol, får vi aldrig uppleva det igen. Man kan tro att solen är densamma, varje dygn.
Men det är den inte. Det har jag fått förklarat för mig. I kontrollrummet. Vi satt ofta där.

Vi var stationerade i, Gi Alfa sub-enheten, en uttjänad tjänst. Så sa vi alltid, visst vi kunde skratta trots alfa sub-enhetens väldokumenterade ödslighet. Vi befann oss i ett land där solen gick upp i Väst på ojämna måndagar och alltid varannan torsdag! Visst, snurrigt. Det tyckte vi också. Hade vi otur gick solen bara upp 5 dagar i veckan. Kan ni tänka er två dagar helt utan sol. Om man är beroende av sol?! dessutom.

Outhärdligt sade alltid min kollega. Hon satt separerad i från mig. Vi såg varandra, kunde aldrig röra varandra. Också det outhärdligt. Det var hon som sa det där om solen. Jag har inte sedan dess glömt det.

Dagen då vi började se slutet på allt, om man vill vara högst cerebral. Slutet på livet för oss så som vi visste det. Vi visste nämligen inget annat än solljuset som träffade vår styrenhet. Det är inte mänskligt, jo det är högst mänskligt vi är människor. I, Gi Alfa sub-enheten, satt vi. Kan ni tänka er två dagar utan sollljust. Säkert kan ni det, så som jag vet det efter min vistelse i Gi Alfa sub-enheten, kanske ni bara vet om dagar då solen inte lyser. Vad ska man kalla det. Sololjus. Solo ljus? Ett enskilt ljus som färdas i ljusets hastighet, vi visste inget annat än det vi blivit informerade om och om mänsklighetens dragning till den oidipala fasen. Liksom andra psyko-transcendenta varelser var även vi det. Jag och min kollega. Vill ni ha ett namn på henne ska jag ge det så småningom. Kanske redan nu. Hursomhelst. Okej, hon hette ZEB2. Tydligen är det ett vanligt namn för människor, där jag kommer från. Men nu går jag händelserna i förväg. Jonkanalen som vi ansvarade för gick rakt till hjärtat där blod pumpades runt. Ja ni känner säkert till hur ett hjärta fungerar. Det gör inte jag. Jag fick läsa på som en idiot till provet innan jag blev tilldelad min tjänst i, Gi Alfa sub-enheten. Jag fick en väldigt låg poäng på just delen om hjärtat. Hör och häpna var det också varför jag fick plats på den enheten som ansvarade för jonkanalen till hjärtat.

"Desto mindre du vet om hur vi arbetar desto bättre för oss, desto bättre för din kollega. Desto bättre för dig, om du inte lägger dig i det vill säga."

Kanske borde jag uppfattat det som ett hot, vid tillfället gjorde jag det inte. Liksom andra i min sits inte heller gjorde. Från början satt jag ensam tills en dag då ZEB2 kom in på andra sidan. Aldrig tidigare har mitt liv fått en sådan tändning. Måste medge att även de värsta jag kontrollerat inte haft en sån dragning som ZEB2, jag undrade till och med om hon inte direkt kommit från hjärtat.. Upp genom jonkanalen till mig. För så mycket visste jag om hjärtat, kanske mer än människorna ifråga, att den kan få saker att uppenbara sig. Som vi sedan visserligen måste handskas med, framför allt där jag satt. När jag tänker efter var det kanske inget hot från dem alls, kanske vore det, det allra bästa. Att inget veta om det jag skulle skicka vidare ljuset till.

Hur kunde jag veta att cellbildningen skulle ske, exakt den sekunden ZEB2 kom in. Hur kan jag ansvara för en annan människas död, dessutom en dag då jag aldig ens sett solen och efter att jag överlämnat kontrollen åt ZEB2 så som dom sagt till mig. Jag frågar dig det här för jag har inte fått svar av någon inom organisationen. Det är säkert ett fåfängt försök av mig, det medger jag. Men cellbildningen kan omöjligt tillskrivas mig. Bevisen de har mot mig är skrämmande. Visst... jag ska erkänna, β-CIT SPECT hade jag hört om. Framförallt läst om. Inga snälla grabbar om man säger så. Jag vänder mig helst till MOR1 när det kommer till frågor jag har om när jag arbetade i Gi Alfa sub-enheten. Nu tjänar det ingenting till.