Jag är jag

Jag var cirka 10 år. Jag satt ensam i ett rum på min mammas arbete. Jag väntade på att hon skulle sluta jobba, så vi kunde åka hem. Jag vet inte varför eller hur jag kom att tänka på detta där och då, men jag fick plötsligt "insikten" om att JAG är JAG och när jag dör finns jag inte längre. Det är svårt att förklara men jag lyckades på något sätt tänka på precis rätt sätt för att på inse att det inte finns någonting annat än det jag upplever nu, när jag dör kommer INGENTING finnas längre. Jag, Gustav, som är allt som finns. finns inte längre. Det här är allt.

När mamma hade jobbat klart och kom in i rummet för att hämta mig, var jag fortfarande helt yr och hade starka overklighetskänslor på grund av de tankar jag haft. Det kändes så konstigt att se henne. Min glada, älskade mamma som egentligen inte finns. För det här är allt och när jag dör finns ingenting.

Det kanske låter konstigt eller som en självklarhet det jag skriver här, men att inse det på RIKTIGT är annorlunda än att bara tro på att det inte finns nåt mer efter döden. Det är extremt obehagligt och det krävs väldigt mycket fokus och rätt sinnesstämning för att lyckas.

Trots att det här är den mest skrämmande tanken jag någonsin haft, har jag vid flera tillfällen nästan kännt mig tvingad att uppleva den igen. Jag ha lyckats kanske 5 gånger till efter den gången då jag var 10 år. Efter varje gång har jag kännt mig "tom" och gått runt med overklighetskänslor ett bra tag. Jag upplever dock att det blir svårare för varje gång jag försöker mig på de här tankarna. Det är som att min hjärna automatiskt blockerar eller skjuter iväg dem när jag börjar känna obehag och är nära på att lyckas.

Jag var rädd att jag blivit psykopat, att jag aldrig skulle bli densamma igen efter första gången. Men efter ett tag gömmer man undan dessa tankar automatiskt och återgår till att känna sig normal.

Är der någon här som känner igen sig och upplevt det lika starkt obehagligt?

Nej det är ju jag som är jag. Ta hand om dig! Jag är du och du är jag. Vi är vi och vi är ett! Älska. God jul!

Det finns ingen jag och du allt e bara illusion .

Det kallas panikångest som kan ha skapats av en dagdröm och är en form av förankrings rubbning av ditt medfödda mentala regelverk som håller dig i ett effektivt och optimalt cykliskt tillstånd anpassat för att du skall överleva och frodas i just din verklighet.


Se det som att peta på din hjärna lite för hårt med fingret. Du blir yr och får overklighetskänslor för att du tappar verklighetsförankringen för några sekunder. Att tänka är att peta på hjärnan.

Detta kan ske om man tror sig inse något som hjärnan 'absolut vet'(1) inte stämmer. Det blir ett potentiellt farligt fel (socialt, funktionsmässigt eller onaturligt) som hjärnan vill laga på en gång. Den sätter dessa nervbanor i karantän och försöker på så sätt glömma så att detta mönster inte återförstärks och tar överhanden. Möjligtvis liknande fenomenet att vi behöver glömma våra drömmar eller otäcka livsupplevelser.

Det är förmodligen mycket få sådana uppevelser som rimligtvis är något som stämmer med verkligheten och som ger dig fördelar. Oftast är det bara en rädslo reaktion på att hjärnan tror att den har blivit tokig eller har fått en hjärnskada, då dess regelverk inte längre förklarar verkligheten korrekt. Samma effekt som droger vanligtvis har på hjärnans intrikata och känsliga nervnät.

Det går över så fort hjärnan återtestat all sin verklighet och inser att den är den stabila grunden att stå och förankra sig på igen.

Om du inte förankrar dig på denna stabila grund igen så riskerar du förmodligen verklighetsuppfattning och därmed förmåga att läsa och agera i världen på ett sätt som är livsdugligt.

De få gånger sådana upplevelser faktiskt är något korrekt och då ger verklig vetskap om hur verkligheten faktiskt är; är vad vi kan kalla ett Heureka tillfälle. Där geniet kommer på förklaringen på en del av verkligheten på riktigt. Insikten är så stark just för att alla nervbanor samstämmer helt perfekt eller nära perfekt och ger en slags eufori istället för rädsla.
Om man inte kan förstå vad man upplevt så brukar man anta att det är en form av spirituell eller religiöst andlig upplevelse. Är man ett geni så är det som sagt förmodligen annorlunda om det är något han kan använda, testa och verifiera med den vetenskapliga metoden. Därefter skriver han ned detta och får förmodligen nobel pris, med lite tur innan han dör.

Du kan förmodligen skapa sådana upplevelser artificiellt genom att påverka hjärnan med magneter. Bör ge dig obehagliga upplevelser, men placerar man magneterna rätt och med rätt styrka kan man förstärka andra upplevelser och förmågor.

(1) Ett nödvändigt antagande för funktion.

Tack för detta svaret. Otroligt intressant även om jag nog måste läsa det många fler gånger för att förstå allt. Det absolut sista du skrev (om resterna av ett minne från en tid när jag inte fanns) var extra intressant. Min mamma och pappa jobbade på samma arbetsplats när jag blev till, så det kan stämma att det var i exakt det rummet. Kan du utveckla det och förklara mer hur det går till. Kallas det något speciellt att zona in på ett sådant minne?

Absolut.
Jag var i samma ålder dessutom.
Jag tänkte att hur kunde jag veta att andra människor existerade. Att de verkligen var levande ting och inte bara intryck som min hjärna upplevde. Jag kände starkt att någonting var fel. Dvs jag hade inte bara kommit på en teori utan kände mycket starka overklighetskänslor och var inte mig själv under den perioden.
Mina föräldrar var oroliga för mig under den tiden för de såg att jag inte var mig själv.

Just det att jag upplevde världen genom mina egna ögon och inte min mamma eller pappas tänkte jag.
Varför är jag just jag och inte någon annan.