Citat:
Ursprungligen postat av
baverr
Vad anser du om Stalins efterträdare då ?
Sovjetunionen levde på stoltheten och glöden ifrån prestationerna under Stalin (som var enorma - han fick sanslöst mycket gjort och höjde levnadsvillkoren fenomentalt).. i ett par decennier.
Känslan av storhet och triumf från de dagarna.. Samt bra planering när folkets behov var enklare.. Allt detta tog Sovjetunionen först ut i rymden och till status som ledande land inom forskning, konst och sport.
Sedan började stagnationen under Brezhnev i mitten av 70-talet. Systemet hade blivit stelt och tungrott. Problem med korrumption blev allt påtagligare. Arbetare som visste att de varken kunde få sparken eller förlora speciellt mycket i lön började lata sig. Mänsklig natur hann ikapp. Ett nytt slags klassamhälle växte fram i de största städerna, där tillgång till västvaluta gjorde en liten klick till elit. För att få de duktigaste att prestera inom specialistområden så blev det nödvändigt att på något sätt belöna dem påtagligt.
Under Stalin hade vanliga arbetare varit rädda för att kritiseras för parasitism och skickas till rehabilitering i något omänskligt läger i en avkrok. Därför gick de till jobbet och gjorde det de skulle enligt bästa förmåga. Politiken under Stalins efterträdare straffade inte folk på det sättet om det inte var fullständigt urspårade eller kriminella. Tyvärr ledde det till ett långsamt förfall av moralen på många områden. Alla politiker insåg att personkulten kring Stalin gått för långt för att vara passande enligt Marxism Leninismen.
Det fanns visserligen en smärre personkult kring Lenin under hela Sovjetunionen.. Men han var död och det hela fungerade lite grann som ersättning för religion. Lenin gick att tolka på olika sätt också så det fanns flexibilitet i personkulten kring honom. Stalin däremot, var vid livet när personkulten kring honom existerade. Han var inte ett dugg flexibel.
Många i västvärlden tror att folk var rädda för staten i Sovjetunionen. Vanliga människor som inte var kriminella var inte rädda för staten när det gått några år efter Stalin. Vanliga människor var inte rädda för bestraffningar. Det var jättevanligt att folk t.ex. spenderade flera timmar på eftermiddagen, när de borde vara på jobbet, med att besöka affärer. Konsekvenserna för såna mindre förseelser var inte kännbara.
Det finns många i Ryssland som anser att det här var anledningen till att socialismen till slut slutade leverera till folk. Korrumption, lättja och en känsla av "jag är inte viktig - staten fixar det här utan mig". I själva verket var ju staten summan av allas insatser. När en stor del av befolkningen tyckte att deras individuella insats var oviktig, så blev allt lidande. Kristendomen säger ju att "alla människor är syndare". Men för att socialim och kommunism ska funka, så måste de flesta människor vara bra, goda, moraldrivna människor. Eller också krävs en diktator av Stalins kaliber. Många i Ryssland hade velat att Sovjetunionen skulle överlevt och anser att ledarna efter Stalin för att ha varit för slappa mot slöfockar och drägg.
Obs: Stalin VAR grym och mer intresserad av samhället som helhet och än rättvisa för enskilda individer. MEN - tiderna var annorlunda då! Västeuropeiska länder hade kolonier där folk inte alls behandlades bra. Nazismen växte fram utan att speciellt många först reagerade. Tsarens regim från innan revolutionen var mycket hård. Det var dessa som började med att skicka folk till arbetsläger i Sibirien. Sovjetunionen bara ärvde lägren och traditionen.
Stalin drevs absolut inte av någon aspiration att bli rik. Han hande nästan inga personliga ägodelar när han dog. Han levde under enkla förhållanden - ingen lyx. Det han gjorde, gjorde han för landet. De kontrarevolutionärer som han försökte rensa ut, de fanns verkligen. Han rensade ut dem även om många oskyldiga strök med. Hans deporteringar av stora folkgrupper hade att göra med skydd om Nazi-Tyskland attackerade. Då kunde man inte ha illojala folkgrupper. t.ex. volgatyskar, krimtatarer m.fl. boendes utmed invasionsvägen. Det var inte inbillning - Tyskland invaderarade och betedde sig värre än vad ens Stalin kunnat förutse.
Det sanna kommunistiska samhället (vilket Sovjetunionen definitiv aldrig var) är än så länge en utopi. Det har bara uppnåtts på mindre skala. Ett socialistisk samhälle är inom räckhåll men tyvärr ser det ut som att det behövs starka tyglar. Utan detta så blir fiendepropagandan effektiv (vilket skedde i hela östeuropa.. Utan det så börjar många lata sig eller mygla.
Putin har antytt att han först trodde att socialismen var det bästa sättet men att han nu tror att kristendomen har rätt i slutändan och han nu styrs av kristna värderingar i stället, eftersom de visade hålla sig bättre i verkligheten. Problemet är ju att ingen egentligen vill ha en Stalin-figur för att hålla igång socialismen.. och utan en sådan så håller det inte i längden.
Nordkorea är ett intressant exempel för allt det här. Det är extremt nationalistisk, ja t.o.m. öppet rasistiskt. Samtidigt råder utan tvekan socialism. (och en ganska icke-socialistisk personkult). Och den socialistiska samhällsordningen har överlevt tack vare extremt hårda ledare som inte tolererar några felsteg. Marx hade aldrig räknat med att det skulle krävas disciplin av den kaliberna för att hålla socialismen på rätt spår. Det finns anledning att tro att även om han var extremt begåvad själv, så överskattade han gemene man.
Slutligen så är det många i Ryssland som anser att Sovjetunionen slösade på tok för mycket på ideologiska project och andra länder. Pengar som hade kunnat användas inom det egna landet. Sovjetunionen bytte värdefull olja mot billiga textilier och sockerrör. De byggde universitet och sjukhus i tredjevärlden och stöttade up diverse socialistiska länder som egentligen inte var livskraftiga utan stöd utifrån.
Jag skulle otroligt gärna vilja se ett socialistiskt land lyckats. Men jag tror för att det ska ske, så behövs extremt kompetenta ledare som står över normala mänskliga svagheter. Det krävs att USA försvinner från spelplanen, internationellt sett: De har gjort sitt absolut bästa för att sabotera för socialistiska länder det senaste århundradet. Både ekonomiskt, genom intensiv propaganda och öppna eller hemliga krig.
Det finns goda skäl att tro att många socialistiska länder hade kunnat prestera otroligt mycket bättre, om det inte varit för USA-spöket. Sovjetunionen blev tvunget att spendera otroliga summor och ansträngningar på att motarbeta USAs försök att sabotera. Sovjetunionen förlorade även 27 miljoner människor och mycket av det man byggt upp, i samband med andra världskriget.
"Socialism i ett land" är en sund princip. Verkligheten visar att ett socialistiskt land måste spendera mycket på att försvara sig mot kapitalistiska angrepp, utöver de andra problemen jag nämnt.
Just för att han förstod att ett socialistiskt land måste lyckas först, för att inspirera och väcka andra, samt vägleda revolutionärer i andra länder. Lenin däremot hade fullt upp med inbördeskrig och att organisera landet innan han dog.