Vilka är det som läser ''Galago'' egentligen??

OK, vad var det som var så "bra" med tidiga Rocky då? Att Kellerman likt en fjortis skröt över hur ball han är för han gillar att röka och dricka öl? Vart ligger humorn i det hela?
Det Kellerman försökte sig på med Rocky gjorde Arne Anka bättre, Rocky är hipster-versionen som läses för att visa hur inne man är, inte för att underhållas av, samt ett sätt för Kellerman att visa hur ball och inne han är, därför han skrytsamt namedroppar namn på hip hop-artister han minnsan lyssnar på, Kellerman är serietecknarnas Andres Lokko.

Galago var fantastisk på 90-talet, nu är den en politiskt korrekt vänstertidning som är helt värdelös.

Jag har läst galago några gånger men senast för några år sen. Då var det iallafall rätt många bra serier, men även lite skit så klart. Möjligt att det har gått ner sig sen dess.

Smykommunistiska PK-vänsterpyramiden är rätt fin:

http://i.imgur.com/PxUnFKk.jpg

Galago har väl i stort sett tre sorters serier:

1. Vardagsrealism, ofta självbiografiskt.
2. Politisk satir eller agitation.
3. Surrealism.

Sedan kan dessa blandas på olika sätt eller skildras med mer eller mindre humor, men gillar man inte någon av dessa "genrer" är det klart att man inte har mycket att hämta i tidningen. Det var ett bra tag sedan jag läste Galago, har inte prenumererat på många år men läser ett eller ett par nummer på biblioteket. Jag tycker nog att det är en helt okej tidning, även om seriernas kvalitet kan variera väldigt mycket. Jag tycker om många av de arga politiska tecknarna som jag misstänker att andra Flashbackare kanske inte gillar, typ Liv Strömquist, Nanna Johansson och Sara Granér. Gamla rävar som Joakim Pirinen, Lars Sjunneson (Åke Jävel!) och Lena Ackebo dyker också upp emellanåt och är fortfarande bra. Men framförallt är det kul att det finns i alla fall en någorlunda stor plattform där unga och lovande serietecknare kan nå ut till en ny publik.



Det kan jag hålla med om. Det finns säkert fanzin eller webbplatser jag inte känner till, men det är sant att det antingen inte finns så mycket svenska serier i andra genrer, eller att de inte har någon plattform att tala om. Ett undantag är väl skräckserier, där finns det ju i alla fall några exempel som kommit ut på senare år.


Tycka vad man vill om Rocky, men "hipster-version" av Arne Anka? "Hiphop-versionen" snarare, i alla fall i början av serien (hiphoppen har väl fasats ut, gissar att Kellerman helt enkelt inte är så nördig på det området längre). Det finns väl inget som är särskilt "hipster" i Rocky? Stockholmsnatt eller kanske Lilla Berlin är väl de mesta hipsterserierna i Sverige (eller de handlar i alla fall om hipsters).

Haha den där satt upphängd i omklädningsrummet på en restaurang där jag jobbade

Jag läser den ibland. Jag har prenumererat tidigare men gör det inte just nu.

Olika serier fyller olika syften. Precis som med alla andra kulturyttringar kan det vara roligt, tänkvärt, läskigt, konstigt, experimentellt, nyskapande, traditionellt osv. Dessutom kan det som någon upplever som svart och deppigt upplevas som väldigt roligt av någon annan. Jag gillar Galago även om inte precis allt är superbra hela tiden. For the record är jag varken vänster, ängslig eller hipster.

Arne Anka för bira-Svennar skulle jag nog snarast uttrycka det.

Är du inte insatt i serier som riktar sig till vuxna kanske det förstås är svårt att förstå sig på surrealistiska serier (John Andersson t ex) eller diskbänskrealism (Anneli Furmark) och moderna Galago kanske inte är den bästa inkörsporten för serier för vuxna heller utan skulle nog hellre tipsa dig om att plocka upp gamla nummer av Pox, Epix, Elixir och andra från titlar från Horsts imperium, gamla nummer av Galago, gamla Megapyton från de sista åren då Mats Jonsson och Simon Gärdenfors var redaktörer. Eller gå direkt till det bästa från den amerikanska alternativscenen typ antologier som Mome från Fantagaphics om det nu är antologiformen du vill ha.

Tidningen såg inte alltid ut såhär utan de hade en större variation och främst mer osvenskt förr. Nu är det nästan bara svenska serier ofta gjorda av väldigt unga, oerfarna tecknare, nästan alltid med ett politiskt budskap samt trött politisk satir som redan gjorts (förutom av David Liljemark och Pontus Lundkvist, de brukar hitta nya infallsvinklar och uttryck i sin satir). Sen är det mycket mindre serier numera än vad det brukade vara. Det är mycket texter, krönikor, spalter och annat idag som jag som serieälskare kanske inte riktigt uppskattar. Personligen började jag märka av en skillnad runt 2007. Det kan ha något med redaktörutbyte att göra, Mats tog ju över 2004 och Johannes började väl ta över mer och mer runt 2007. Inget ont om dem, men de verkar ha lite olika visioner då Mats är expert på alternativserier medans Johannes verkar vara mer politiskt intresserad. Galago var nog som bäst i mitten på 90-talet när de körde massa amerikanskt och kanadensiskt som Peter Bagge, Ivan Brunetti, Julie Doucet, Ariel Bordeaux The Toronto Three (Joe Matt, Chester Brown & Seth) samt massa bra svenskt av mer professionella historieberättare och tecknare som Joakim Lindengren, Lena Ackebo och en ung Martin Kellerman.

Förstår dock inte varför du klagar på Anneli Furmarks serie i senaste nummret. Hon är ju en av de bästa diskbänksrealisterna vi har och har varit med sjukt länge i gamet utan att tappa stinget. Men det är väl en smaksak antar jag. Det finns också några unga oerfarna tecknare i moderna Galago som har talang. Agnes Jakobsson t ex. Hon är verkligen super.

Jag vet faktiskt inte vem som är målgruppen idag. Galago har ju alltid haft en vänsterorientering men idag är ju vänstern så splittrad i och med neo/identitetsvänstern som också kallas för "den nya censurhögern" och jag har mycket svårt att se att de skulle uppskatta många av de mer grova serierna eller skämtteckningarna i Galago som t ex mycket av den tabubelagda, absurda och politiskt inkorrekta humorn av Simon Gärdenfors, Johnny Ryan, David Liljemark och Pontus Lundkvist mfl. Om jag får dra till med en gissning skulle jag tippa på att den riktar sig till både folk som är intresserade av vuxenserier i allmänhet samt folk som är intresserade av den politiska debatten men som nödvändigtvist inte är jättelångt åt vänster eller ens anser sig tillhöra en sida.

Sen finns ju också Det Grymma Svärdet som verkar plocka in en större variation av alternativserier med mycket utländskt. Tror tom de hade Simon Hanselmann med i något nummer nyligen. Världens just nu mest hypade (med all rätt) vuxenserietecknare.

Det är tyvärr inte första gången det händer. Jag gillar Galago och blev väldigt besviken när jag fick reda på att några av mina amerikanska favoritserietecknare aldrig fått betalt. En av dem var med 2005 och har än idag inte fått betalt. Det är mycket olyckligt och jag vet faktiskt inte varför detta skett. Mats verkar ju vara en väluppfostrad person enligt hans självbiografiska serier så jag har mycket svårt att se att han inte skulle vilja göra rätt för sig. Den det rör sig om nu är Noah Van Sciver, världens bästa aktiva serietecknare just nu enligt mig. Han hade en lång serie med för några nummer sedan. Felet kan ju ha begåtts av Ordfront också som äger Galago. Jävligt trist hur som helst.

(Sorry för trippelpost)
Jag håller inte med dig alls. Pox innehöll nästan enbart stora, kända internationella namn och knappast "trötta serier skrivna av konststudenter som inte var intresserade av serier". Väldigt lite svenskt med ,kanske enbart 5% svenskt. Då mest Gunnar Krantz, Joakim Lindengren och den där norrländksa serien med palt i titeln. Det var inte ofta de körde unga oerfarna svenskars serier, det hade de Elixir till. Pox körde ju Dori Seda, Jay Lynch, MAX, Gilbert Shelton, Spain Rodriguez, Kim Deitch, Liberatore, Shary Flenniken, Peter Bagge, Chester Brown, Dennis P. Eichhorn, Trina Robbins, Joyce Farmer, makarna Crumb, Lynda Barry, Carali, Vuillemin, Marti, Joe Sacco, Bröderna Hernandez + massa mer. Liksom de absolut största namnen inom vuxenserievärlden. Legender helt enkelt. Pox blandade ju friskt med det bästa från Weirdo, Zap, Tits and Clits, Neat Stuff, D+Q, El Vibora, Cannibale och andra internationella titlar och det var säkert inte ovanligt att Horst inte hade ekonomin att betala alla. Såg nyligen Mary Fleener skriva något om att hon aldrig fick betalt av en svensk publikation på 80-talet och det kan inte röra sig om något annat än Pox.

På tal om Edika fattade jag aldrig varför de körde honom och Robert Crumb i Epix, Crumb var ju liksom 100% Pox (de körde någon enstaka av honom men mest av hans fru Aline). Edika passade ju bäst i Elixir eller Brök och gick också sedan från Epix till Brök, där han hörde hemma. Efter det fanns han i Pyton. Hans bror Carali var mycket roligare (och sjukare) tycker jag.

F.ö gick Foerster i Epix, inte Pox. En av de minst omtyckta inslagen om jag minns rätt men jag gillade hans grejer.

Underbar! Blev det ingen HMF-anmälan på det där? :-)

Jag tänker lite samma sak. "Moderna svenska serier för vuxna" är ett varningstecken. Det är mer politik och trött samhällsdebatt än serier, och dåligt tecknat, vad jag har sett.

Nu finns ju indie-scenen med självpublicering och eftersom storförlagen inte ens orkar med kända äventyrklassiker, är det roligt att Jörgen Karlsson har skapat Karl Kämpe. En helsvensk tidning om en karolinsk soldat som åker runt i Europa och kämpar mot demoner och annan ondska på 1700-talet. Lite Fantomen + Conan över det hela, action, fantasy, övernaturligt, etc.

Tidning nr 2 är ganska mycket bättre än nr 1. Roligt projekt med stort potential. Visserligen lite fanzinekänsla över produkten som helhet (ingen Egmont-stylad tidning) men helt klart värd pengarna om man behåller nivån på nr 2.

Det jag tycker känns lite konstigt är att på 70-talet fanns dessa proggiga och präktiga tecknare som ex.vis. KaiAnders Sempler och Lotta Silferhielm... Kai Anders sempler hindrade mig från att läsa Maus i 20 år för han hade en liknande tecknarstil som stilen i Maus, så jag drog helt felaktiga slutsatser om Maus. (Trodde att den var pedagogisk och välmenande.)
De har man ju inte saknat så mycket, men på senare år i Galago har jag sett folk rita i väldigt liknande stil som de gjorde, och ha samma "helylle" och präktiga framtoning. Trots att de inte ens var födda på 70-talet!