Att fånga svenskar i livegenskap

Det sa jag inte heller, jag påpekade bara att jag jobbar och betalar skatt, där stannar mitt ansvar och det är som sagt värt att betala det där extra varje månad så att jag slipper skulder, amorteringar, räntor och annat tjafs och om jag känner för det kan jag bara ta mitt pick o pack och sticka utan att fråga nån bankman eller mäklare om lov

Men trivs du att stå i skuld till bankjättarna, för all del, låt inte mig hindra dig.

Du tror inte du liksom bara betalar lite extra som en provision till en mellanman i form av ett bostadsbolag som vidarebefordrar en ansenlig del av hyran du betalar till de såkallade "bankjättarna"?

Tja, jag tycker inte det är betungande att betala avsevärt mindre med färre intervaller. Jag ser det inte heller som ett oöverstigligt hinder mot att kunna "dra" om jag mot förmodan skulle anse mig behöva det.

Det får stå för dem själva, det viktiga för mig är att jag är skuldfri

Pragmatiskt har du helt rätt där, i Sverige är det nog inga större problem att bli kvitt sin bostadsrätt om det behövs (speciellt om du gör som du säger och amorterar regelbundet). Men jag trivs ändå med mitt, det är skönt helt enkelt att inte behöva tänka på skulder, räntor och allt som hör till. Friheten är viktig för mig helt enkelt, jag vill inte känna att jag står i skuld till någon och om det behövs vill jag inte ens ha "teoretiska" hinder ifall jag vill flytta på mig. Men det är som sagt min åsikt.

Den bästa lösningen är en kombination av boendeformer. Att ha en billig hyresrätt från 50- eller 60-talet (innan miljonprogrammet) i en storstad/förort och som gått igenom stambyte m m så att man slipper hyresvärden i några årtionden samt att ha ett litet hus (fritidshus/landställe) långt bort från alla storstäder och som är avbetalat sedan länge. I värsta fall kan man alltid sälja hyresrätten svart och lägga inkomsten på göra huset till permanentboende (kalla årstiden). Den här lösningen är både billig (man slipper lån), flexibel och realistisk för exakt alla medelinkomsttagare och även under medel. Man ska dock tänka på att alltid åtminstone ha en plan B.

Kruxet med hyresrätter generellt är väl att det inte finns många kvar, i vart fall inte i storstäderna. Där har ju omvandlingshysterin till bostadsrätter grasserat länge. Dessutom är många hyresrätter i dåligt skick - och, framför allt, klientelet som bor där brukar vara vedervärdigt.

Visst är man fri som boende i hyresrätt i den meningen att man inte bundit upp kapital, och inte är "livegen" bolånetorsk, men jag ger inte mycket för en frihet som handlar om att ha en massa MENA-gaphalsar och svenska psykfall till grannar.