1.5 "cyklande hoffman", egodöd, LÅNGRAPPORT. *

Ålder: 18
Kön: pojke
Tidigare trippar: 1 gång LSD(1 cyklande hoffman), 1 gång Svamp(2.5g)
Tripplats: en Ö, mmm sjön...

14.30

En och en halv syra ligger på tippen av tungan, sakta glider dom ner i läge under tungan. Jag tittar upp på min vän som vi kan kalla Ola. Han ler förväntans fullt tillbaka mot mig, Ola åt två och en halv syra.. Vi har nyss stoppad ner alla saker vi ska ha med oss på vår ”picknick”. Vi har bestämt oss för att åka ut till en Ö och flumma runt på eftermiddagen fram till klockan sex, då vår vän ska hämta upp oss. Jag ringer förväntansfullt bussupplysningen och frågar om information när bussarna går. Det går en först om en och en halvtimme, jag frågar efter en buss som går i närheten av platsen och bestämmer mig för att ta den.

Vi går upp på övervåningen och rullar varsin Joint vi ska suga i oss när peaken kommer. Det är ganska skönt indica weed, väldigt neråt. Redan nu börjar body rushen komma smygandes. Ola påpekar att det kommer bli en stark tripp för han. Jag känner att det kommer snabbt men väldigt mjukt. Så jag har inga större förväntningar, just nu. Vi letar febrilt efter en handduk och sätter fart mot hissen som ska börja våran färd mot ön.

15.00

Utanför huset är det ett stort bygge, de bygger nya höghus. Gallret som omringar bygget är väldigt flexibelt. Alla hål flyttas runt i gallret, men bara i utkanten av synfältet. Men det är väldigt synligt på något sett och båda påpekar hur flummigt gallret är. Ola säger att det kommer väldigt snabbt och han känner sig redan trippad. Jag utvärderar situationen lite snabbt och kommer fram till att vi måste bort från centrum.

Vi är nu i trappan i centralen på väg upp till en gångbro som ska ta oss över järnvägen som går igenom staden. Tunneln är synnerligt annorlunda, den blir längre och kortare, bredare och smalare. Mina perspektiv börjar förändras, men det kommer bara i små kontrollerade vågor. Jag försöker tyst berätta det för Ola i rulltrappan. Jag tänker inte mer på min hallis när vi går ut för att gå mot bussen.

Direkt när vi kom ut börja Ola tjata om att vi skulle stanna, han ville röka en ciggjävel innan bussen. Vafan här kan vi inte stanna tänker jag och går motvilligt med på att sätta mig ner på en frusen bänk utanför centralen. Ola ylar om att han måste köpa snus och försvinner in på pressbyrån. Jag tänder ciggen och tittar nervöst ut över den livliga buss centralen. Ett avlångt hus som har i syfte att skydda väntande frusna bussresenärer byter färg i snabb takt och väggen buktar utåt. Jag känner hur uppspärrade mina ögon ner och fokuserar blicken neråt. Där ”flyter” stenarna runt på de gråa dystra stenplattorna. Isen som ligger tät bredvid mig höjer sig sakta och har en slags utstrålning.

Ola kommer ut från centralen och ser smått förvirrad men glad ut, han håller en snusdosa i handen. Han förklarar glatt om hur han inte uppfatta vad kassörskan sa till han. Han skulle byta in en trisslott och kassörskan fråga om han ville ha nya lotter eller pengar, det enda upprepade svaret hon fick var ”ja tack” av en trippad hjärna. Tyckte detta var komiskt dock, Ola såg mest nöjd ut över snuset han införskaffa sig.

15.10

Vi sitter på busshållsplatsen och väntar nervöst på bussen, det är folk överallt. Fan att alla ska vara ute nu är det enda jag tänker på. Jag fattar inte varför, men vad kan man förvänta sig en torsdags eftermiddag mitt i centrum. 5 minuter ska vi vänta enligt displayen ovanför våra huvuden. Rastlös börjar jag fundera på hur man ska fördriva tiden i denna djävulska väntan. Min mp3! Jag tar snabbt fram den ur fickan på ryggsäcken, men en oväntad påse föll också ur mitt på gatan framför allt folk. En liten zipplock påse med efedrin i sig. Ajaj! Tur att dom flesta hoppa på en buss innan oss.

Blicken är fastfrusen ner i marken när jag går på bussen, ingen får se mina ögon tänker jag. En bit in i bussen tittar jag upp och ser den helt överfull, ”FAAAN!!!” Tänker jag. Vi hittar dock en plats framför en äldre dam. Framför mig sitter en tjej jag känner igen, usch va fet hon blivit tänker jag för mig själv. Försöker få på skyddet på min öronplopp men det går inte. Den vill inte, helt totalt omöjligt att få dit den. Bussresan är riktigt otäck, känns som alla på bussen sitter och stirrar, viskar tyst om hur trippad jag är. Vi borde ringa polisen tänker dom, det är så tydligt.


Jag ser en skylt som visar en gångväg till ön, jag slänger mig på stopp knappen. När båda kliver av bussen så lider vi plötsligt av mun diarré. Eller Ola’s ovanliga mun sjukdom tar över min helt och jag lyssnar hur han pratar på. Vid det här laget så byter hans ansikte färg från grönt till lila och skiftar snabbt i hudfärg då och då. Grenarna på träden och buskarna bakom Ola virar ihop sig. Jag börjar bli rätt så trippad, men det som oroar mig mest är Ola, han börjar bli totalt lost. Han vrider om en påse med en handduk i och yrar om att det är det enda han har som är en bit av verkligheten. Han verkar väldigt glad att han har påsen.

Det är hus överallt, bilar far förbi hela tiden och det är massvis med personer som är ute och går med sina älskade husdjur. Jag känner oron smyga på sakta men säkert. Jag lyssnar fortfarande på Ola som pratar om sina hallisar. Det går inte att avgöra om han skrattar eller gråter när han pratar. Det jag får till svar när jag frågar är att han är glad och att det bara är mycket som händer, att trippen börjar komma på hårt. Jag känner syran komma sakta men väldigt säkert. Som ett par jätte stora järnhandskar som sakta stänger in mig.

Nu har oron tagit över hela mig och Ola vrålar ur sig förklaringar till sina hallisar. Synfältet är väldigt suddigt och allt vibrerar snabbt. Träden andas och byter färg, grenarna leker harmoniskt med vinden. Det kommer en gåendes med hund emot oss och båda tystnar. Men där ser vi första tecknet på att vi lämnar civilisationen, vi ser vass och en stor gräsplan täckt av snö, sjön breder ut sig flera mil bakom vassen (är inte flera mil i ”vanligt” tillstånd). Väl ute på gräsplan inser jag att vi inte kan sitta här, det är hus omringat runt om oss. Jag känner att alla tittar på oss och tänker vafan gör dom där, jävla Puckos.


Vi sitter på en bänk en bit in på en cykelbana och tänker tända första jointen, det tar dock ett tag innan den tänds. Jag tittar ut över isen och märker att den smällt bort och det är vatten igen. Väldigt lustigt då det är svinkallt ute, vågorna i vattnet går också en bit up på land och dom bryter aldrig. ”Blomman?” på toppen av vassen lämnar fart ränder i vinden, grenar på buskar och träd leker med varandra, färger finns överallt och skiftar i alla regnbågens färger. Allting andas i takt med mig, träden, buskarna, isen med vågor osv. Det börjar bli ganska intensivt men bestämmer mig för att tända den enda jointen jag kommer vara i tillstånd att röka på två och en halv timme.

Båda tänder sin joint och försvinner djupare in i trippen, jag ser hela tiden helljus från en bil lysa upp bakifrån oss, men varje gång jag vänder mig om så står berget kvar, detta upprepar sig många gånger. Efter många minuters kämpande av att tända jointen och röka jointen man hela tiden glömde bort så ringer jag min vän som ska hämta upp oss vid sex tiden och hör vad han gör. Han påpekar att jag inte ska gå på isen, jag undrar och frågar vafan ska jag göra där? Samtalet avslutas men jag kan inte släppa hans ord, varför tror han jag ska gå på isen? Är det något fel på mig eller vadå?

Jag kollar ner i backen och ser det ”vanliga” syra mönstret i backen. Ola förklarar fortfarande om ”tracers” som han gjort från att vi gick av från bussen. Jag drog handen framför mitt ansikte och såg hur den ”fastna” och stanna kvar väldigt länge. Vid vissa lägen hade jag två hundra händer och för många fingrar. Jag blir väldigt förundrad över synen och påpekar att han borde ha sagt det tidigare, då skrattar Ola och säger att han försökt förklara det i flera timmar. Hallisarna är nu väldigt intensiva, och oron ligger kvar men är tio gånger starkare. Jag ser Ola gå som en robot och hör han förklara hur han är i en hallis, jag börjar gå likadant och ser tydligt hur allt byggs upp i block, som lego. Allt har en skön aura och det sprutar ur hallisar när man koncentrerar sig på starka konturer.

Jag börjar sakta men säkert se hur mitt liv är uppbyggd och jag ser vad jag tycker är roligt. Svårt att förklara, men jag lyckas vända på det som är roligt och se det som tråkigt. Och börjar ifrågasätta mig själv, varför tycker jag det är roligt osv. Min verklighets uppfattning är inte stor nu, hallisarna är så många att dom i korta stunder täcker hela synfältet. Jag ser hur en person kommer gåendes och lyckas sätta mig ner och få med mig Ola till bänken. Han går omänskligt fort men det känns som han aldrig kommer förbi. Fart ränder efter han är det också, det kanske är därför jag har känslan att han går väldigt fort.

??.??

Verklighetsuppfattningen bryts sakta upp i små delar, jag funderar väldigt mycket på vad världen är. Det kanske är därför jag förlorar den mer och mer, jag vet inte riktigt men jag händer inte med. Sitter fortfarande på bänken och kollar ner i marken, jag börjar skaka väldigt hårt och okontrollerat, hallisarna bokstavligen sprutar ut ur marken i flera hundra kilometer i timmen rakt emot mig och dom är väldigt negativa. En negativ kraft har omringat mig sedan vi vänta på bussen. Jag kan verkligen inte bli av med den hur mycket jag än försöker. Jag ställer mig upp och känner att jag förlorat kontakten med min kropp. Jag går som mitt undermedvetande tänker åt mig sakta ut på cykelbanan och vänder ryggen mot sjön. Jag ser inget för hallisarna har tagit över hela synfältet, allt är bara färger överallt. Då det är som mest intensivt så kommer ett mörker sakta över synfältet och färgerna minskas. Sammtidigt känner jag hur min ”själ” flyter ut i en ström som går med vågorna i isen. Jag lämnar min kropp och flyter ut ur verkligheten helt.

Jag får uppfattning igen, då står jag vid Ola’s sida och lyssnar på hur han förklarar allt han ser. Jag ser precis det han säger, han berättar om grenarna i träden. Jag vänder blicken uppåt och ser hur grenarna växer ut i flera hundra kilometer i timmen, men det går verkligen sakta samtidigt. Dom bilder ett perfekt spindelnät som glittrar vitt, som snö. Det vita övergår till grönt, lila ja alla färger du kan tänka dig. Jag känner igen hur jag flyter ut ur min kropp, men nu hör jag Ola’s röst som påpekar att det kommer en gåendes. Vi står i skogen, ser ut som vi har någon grav hjärnskada, puppiller större än pingisbollar, kan inte prata och jag känner hur jag spänner alla muskler i ansiktet samtidigt. När jag kollar vänster, ser jag allt som en oljemålning, inte detaljerad alls, mycket svart, ser inte tydligt längre än 2 meter framför mig (vildgissning, kändes som 2 meter). Cykelbanan är röd/orange, människan som går är bara en skugga som går fort men sakta som allt gör. Han lämnar permanenta fart ränder i rött efter sig. Detta är väldigt skrämmande.

??.??

Jag ”vaknar” upp flygandes över cykelbanan, på instinkt börjar jag flyga vidare. Jag har längre ingen kropp, jag är ingen människa eller varelse från denna värld. Jag har INGEN verklighetsuppfattning, jag vet inte heller vem jag är. Jag vet ingenting, verkligen ingenting. Allt är helt tomt, jag flyter/flyger fram i en värld täckt av ”stora snöflingor” som sitter fast överallt. Mitt synfält har som en ram av frost, hallisar är överallt och jag vet inte riktigt vad jag ser. Så här ”flyter” jag runt rätt så länge, enligt mig. Kändes som flera livstider, jag har aldrig varit med om något så utdraget. Inte ens när jag tänker tillbaka på mitt eget liv jag levt så känns det som att jag var ”tanken” längre. Jag funderar på vad världen är hela tiden, och bygger egna uppfattningar av vad världen är. Dom är alldeles för snedvridna för att förstå. Men närmaste liknelsen måste vara ett tv spel. I ”min” värld kunde man uppnå olika nivåer, och jag var klart och tydligt i den högsta nivån. Kändes lite som jag såg det sista jag ville se, som jag kom på meningen med livet och blev trött på att förstå den.

Jag tänker tillbaka lite på vad jag sett, jag kommer ihåg att ”skuggorna” (människor) flyter förbi då och då, och jag har sett många flyta fram och tillbaka framför mig. Jag ser en skugga flyta emot mig, jag får en känsla som närmast kan likna den känslan man har när man ler och är glad, jag ser ner på skuggan och känner mig som övermäktig, som gud. Nu börjar Ola prata med mig igen. Rösten ekar igenom mitt huvud och jag kommer in i oron igen. Jag börjar yla ”vad har jag gjooooooort?????” ”vad har vi gjooooort???”. Allt står stilla i mitt huvud, jag försöker komma ihåg. Jag har ingen som helst verklighetsuppfattning förutom orden ”vad har jag/vi gjort?”. Ola upprepar flera gånger att vi ätit syra. Jag skriker ”Jaaaa vi har ätit syra”, sen glömmer jag bort det igen. Detta upprepar sig många gånger. Nu börjar jag få en väldig ångest, jag hyperventilerar och ber Ola om förlåt, och förklarar att jag inte vill någon illa. Jag har fortfarande ingen verklighetsuppfattning, jag vet inte vem jag är, jag vet inte vad världen är, jag vet inte vad jag gör här.

Allt är väldigt suddigt, jag börjar få en känsla, jag börjar sakta känna min kropp igen. Och inser att jag är en varelse, jag blir väldigt nöjd över den här känslan. ”oh fan vad häftigt att vara en VARELSE” tänker jag intensivt och går/skuttar nöjt runt och pratar ut om hur skönt det är att vara något. Ola börjar yla om vatten, vad är VATTEN tänker jag. Han sliter upp den helt odruckna vatten flaskan ur min väska. VATTEN!!!!! Kom det tillbaka i mitt huvud. MM det måste jag smaka. Jag vet nu att vi ätit något som raderar ens minne, och livet går ut på att äta detta ”medel” och sedan ska man ta med sig fysiska saker för att utforska dom när minnet sakta kommer tillbaka. Väldigt spännande tycker jag, vad ska vi komma på härnäst. Ola ylar om rizzla och han förklarar att vi inte rökt något alls på vårat weed. Vafan är rizzla och vad i hela friden är weed funderar jag. Han frågar väldigt många gånger, jag lyckas rota upp rizzlat. Det ringer i telefon, jag tar upp den och ser ”missat samtal”. Men jag förstår inget och vet inte vad en mobiltelefon är. Helt från ingenstans kommer jag ihåg vad vi sa tidigare. ”Vi får bara ringa X och Y ikväll”, jag ringer X och får till svar, ”vafan är du dum i huvudet du ringde för 30 sekunder sedan”. Detta upprepar sig många gånger och jag funderar på hur X kan läsa vad jag tänker. Ola sitter hela tiden och säger va sa han, jag fattar inte riktigt, vem sa vad? Jag ger han den hårda saken som kallas mobil och han ringer X.

18.15?

Jag har nu en väldigt snedvriden syn på världen, jag tror man äter piller hela tiden och glömmer bort allt och sedan utforskar man saker. Och man ska tydligen åka bil i detta tillstånd, jag är väldigt sugen på att åka bil. Jag är också sugen på en till ”tablett” eller vad det är som gör att jag glömmer saker, jag vill ha mer sånt iaf.

Det går förbi en hund och en husse, jag tror jag säger hej till hunden och kollar snett på husse/matte. Men ingen av dom som var där, Ola, X eller Y kommer ihåg att det gick en med hund förbi. Men med dom hallisarna jag hade så är det inte helt omöjligt att det aldrig gått förbi någon.

Nu börjar allt komma tillbaka sakta, jag ser ”hallisar” i bilen. Mönster överallt, vägen snurrar sig, sätena andas men jag klassar dom inte som hallisar, det är syn förvrängningar av mild grad, tänker jag. Nånstans runt 21.30 kommer jag ihåg vem jag är. Vi bastar på afterglowen till klockan 24.00 någon gång. Vi har också rökt rätt friskt på Svart Afghan och weed efter vi blev upphämtade. 02.00 äter Ola och jag munch hemma hos mig, runt 04-05 somnar vi. Det var en rätt intressant dag. Det jag upplevde tror jag kallas Egodöd, rätt skrämmande, ska inte äta syra på ett bra tag, kanske under väldigt kontrollerad miljö. Underskatta inte syra!!!……

Kul läsning och mycket bra rapport! men jag hade fan aldrig vågat vara i så offentliga miljöer när jag trippar. Det verkar vara att be om negativa vibbar.

Riktigt bra rapport. Gav mig en liten inblick i syrans magiska värld. Än en gång, storslaget.

Grymt bra rapport.

Bra rapport, lite läskigt verkade det dock med sån där setting..

Bra skrivet.

Påminner en del om min första och enda syratripp hittils. Känner hur ångesten kommer krypande

Klockren!
Ljuset som lös upp ryggen på polaren som du beskriver, men som egentligen inte var nåt ljus alls. Exakt samma sak hände mig när jag gick med en tjejkompis under en 4-aco-dipt -tripp

Fan vad härlig rapport! Mästerligt!!
Jag har haft precis sånna tankar som du när jag varit riktigt trippad. Visst vet du att hash/gräs gör att trippen multipliceras?
Jag gjorde den dunder missen den tredje gången jag tog lsd, tänkte ta en liten jolle för att komma ner och det blev åt helvete för mycket, tippade nästan av världen en stund.

Känner så jävla igen mej med "förstod allting och blev trött på att förstå det" försökte du sätta ord på känslan att förstå allt? Det är fan i mej omöjligt, nej det här var verkligen underbar läsning.
Hoppas jag träffar på dej ute i skogen någonstans så ska jag lära dej hur man når nya dimensioner som du inte trodde var möjliga..Hahaha.

riktigt bra och lång rapport. Ger en väldigt bra beskrivning av vad en syra tripp är. En helt klar femma
Välkommen till flashback.

Bra läsning

Hehe tack för trevlig respons

Ladida jo jag är medveten om CB's effekt på trippen, men var inte medveten om trippens effekt på mig Settingen var inte helt fel, naturen, solnedgången allt bjöd på ett riktigt spektakel av hallisar. Utan oron, rädslan och ångesten så hade det varit underbart.

Kompisen jag trippa mer är en erfaren trippare, men var andra gången på syra för han. Han liksom beordra mig vad jag skulle kolla på och visa hur jag skulle göra för att förstärka trippen. Utan hans förklaringar hade jag nog inte sugits så djupt i trippen.

Trippa lugnt:tease: