Citat:
Jag ser att du mår dåligt och jag beklagar verkligen att psykvården är imbecill. Min ton kan låta hård. Det är enda sättet för mig att förmedla konkreta tips. Jag har tips att ge. Jag vet bara inte om det kommer hjälpa och jag vill inte riskera att låta som ett känslokallt monster när du mår som du gör.
Tro mig, jag vet. Min historia är för lång för att jag ska dra hela här men jag har mått dåligt i hela mitt liv. Mina föräldrar var för glada i alkohol, jag blev mobbad under hela grundskolan för att jag var klassens pluggis. Jag blev deprimerad på allvar när jag började gymnasiet och försökte mig på sex olika program under knappt två år innan jag hoppade av som sjuttonåring efter ett självmordsförsök. Började jobba heltid på snabbmatsrestaurang för att försörja mig själv vilket höll i knappt två år innan jag gick in i väggen. Blev sjukskriven på heltid och enbart behandlad med antidepressiva, ingen terapi, ingen annan hjälp. Träffade bara en läkare på vc. När jag varit hemma i nästan två år sommarjobbade jag en sommar men fick inte fortsätta på grund av att jag sjukskrev mig för ofta. Mitt psyke orkade inte. Det var i augusti 2015. I mars 2016 flyttade jag tvärs över hela landet för att en vän lyckades lösa ett jobb till mig i en affär. Jag orkade med i ett år, sen kraschade jag, igen, på grund av all ångest. Det var i våras. Hamnade på psykakuten, blev remitterad till psykiatrin där jag går nu. Efter att remissen legat i kö fick jag börja gå där sent i somras. Jag hoppades på att äntligen få behandling. Få prata med någon, få hjälp med att hantera ångesten. Men då började jag testa positivt på kokain. Jag skulle börjat studera, plugga färdigt gymnasiet på folkhögskola, men efter enbart tre dagar i skolan så gick det inte mer. Jag har gjort en basutredning som visade på eventuell neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Jag ska utredas vidare för autism men jag får inte på grund av att jag är positiv. Jag får ingen behandling för att jag är positiv. Jag vill inte trycka i mig artificiell lycka, för mig är tabletterna en livsuppehållande åtgärd i väntan på något annat. Det trodde jag i alla fall, de har hållit den värsta ångesten under kontroll men inte längre. För mindre än en vecka sen fick jag en panikångestattack som utlöstes av att min sambo sa att vi hade lite bråttom till tunnelbanan. Han försökte ta med mig i en taxi hem men den fick stanna och släppa av oss för att jag ville hoppa ut ur bilen på motorvägen. Ambulans fick tillkallas. Jag har knappt vågat gå ut efter det. Vad som helst kan hända ifall jag får en sådan attack när jag är själv. Hemma känner jag mig som tryggast och lugnast, därför stannar jag här.
Jag önskar nästan att jag tog kokain. För då skulle jag åtminstone ha valet att sluta och kunna få hjälpen jag så desperat behöver. Hjälpen jag trodde äntligen var inom räckhåll. Nu har jag inget val. Jag kan inte sluta med en drog jag inte använder.
Min sambo är min räddning. Han är ett fantastiskt stöd i allt det här och kan oftast vända det extremt dåliga till något som jag kan hantera. Han är anledningen till att jag inte isolerat mig helt och hållet, som jag gjort innan under dåliga perioder. Då har jag inte svarat i telefon och verkligen inte pratat med någon. Alls. Det gör jag nu. Min bästa vän här i stan bor ganska långt bort och har ett nystartat företag som håller henne upptagen. Jag försöker träffa henne så ofta jag kan men hon har sällan tid. Det blir som mest en träff i månaden. Resten av mina vänner finns i min hemstad men jag har så sällan råd att åka dit eftersom jag helt saknar inkomst. Vi skriver dock mycket med varandra och pratar i telefon.
Jag gör mitt bästa. Jag har ett bra socialt nätverk, innan jag flyttade träffade jag mina vänner mycket oftare än nu men mådde ändå dåligt. Har du några tips, be my guest.
Jag önskar nästan att jag tog kokain. För då skulle jag åtminstone ha valet att sluta och kunna få hjälpen jag så desperat behöver. Hjälpen jag trodde äntligen var inom räckhåll. Nu har jag inget val. Jag kan inte sluta med en drog jag inte använder.
Min sambo är min räddning. Han är ett fantastiskt stöd i allt det här och kan oftast vända det extremt dåliga till något som jag kan hantera. Han är anledningen till att jag inte isolerat mig helt och hållet, som jag gjort innan under dåliga perioder. Då har jag inte svarat i telefon och verkligen inte pratat med någon. Alls. Det gör jag nu. Min bästa vän här i stan bor ganska långt bort och har ett nystartat företag som håller henne upptagen. Jag försöker träffa henne så ofta jag kan men hon har sällan tid. Det blir som mest en träff i månaden. Resten av mina vänner finns i min hemstad men jag har så sällan råd att åka dit eftersom jag helt saknar inkomst. Vi skriver dock mycket med varandra och pratar i telefon.
Jag gör mitt bästa. Jag har ett bra socialt nätverk, innan jag flyttade träffade jag mina vänner mycket oftare än nu men mådde ändå dåligt. Har du några tips, be my guest.
