Normalt eller ej?
Exempel
A. Ifall jag träffar en person som har ett intresse som jag inte delar så händer det att jag pratar om hur mycket jag hatar sånt och hur dålig människa man är om man är intresserad av sånt. Samt generalisera vad det är för typ av människor som har sådant intresse. Jag vill starkt visa att jag inte håller med dom om deras intresse. Jag överdriver lite.
B. Om en person pratar om sin förträfflighet eller rent av skryter så blir jag så provocerad att jag måste plocka ner dom på jorden. Det gör jag genom att säga att "det har jag aldrig märkt" eller "det syns i alla fall inte" eller "alla har styrkor och svagheter".
C. Om jag ser en person som blir förbannad och skriker, gormar och får ett utbrott så måste jag visa hur opåverkad jag är av detta. Jag harklar lite, tittar åt annat håll, låtsas att jag inte är medveten om vad som händer bredvid mej, börjar skratta osv.
D. Om en försäljare ringer mej så låtsas att jag är intresserad och låta dom sälja in tjänsten i 2-3 minuter för att sen säga att det här är jag inte alls intresserad av. Vad ger dom rätten att tro att dom kan ringa mej och försöka lura på mig en vara eller tjänst osv.
E. Såg på bio en gång och filmen var så dålig så jag klev upp mitt i filmen och sa högt till min kompis att denna film var ju värdelös, hur fan kan man tycka att det här ens är roligt. Det var nån typ av action-komedi och folk satt och skratta åt humorn.
F. Om jag är på affär typ IKEA som exempel så såg jag ett par som stod och verkade väldigt intresserad av en ful lampa. Jag sa till pappa fy fan vad ful den där lampan var så att dom kunde höra mej. Inte så schysst kanske men jag var tvungen att dela med mig av min åsikt.
Ja ni förstår mönstret kanske. Jag är f.ö. en trevlig person och även om jag gör såna här saker så brukar mina vänner stå ut med mig. Jag är inte lika extrem med min familj så det är inget jag gör okontrollerat heller. Värst drabbas främlingar.
Är detta normalt? Tänker nästan alla människor så här men väljer att inte visa det utåt?
Eller är det nåt psykiatriskt/personlighetsstörning?
Jag och min omgivning lider inte så mycket av detta, men man undrar ju ibland varför det blir så här. Jag är inte stolt över det, men det är på en nivå som gör det hanterbart och mina relationer påverkas inte heller.
Exempel
A. Ifall jag träffar en person som har ett intresse som jag inte delar så händer det att jag pratar om hur mycket jag hatar sånt och hur dålig människa man är om man är intresserad av sånt. Samt generalisera vad det är för typ av människor som har sådant intresse. Jag vill starkt visa att jag inte håller med dom om deras intresse. Jag överdriver lite.
B. Om en person pratar om sin förträfflighet eller rent av skryter så blir jag så provocerad att jag måste plocka ner dom på jorden. Det gör jag genom att säga att "det har jag aldrig märkt" eller "det syns i alla fall inte" eller "alla har styrkor och svagheter".
C. Om jag ser en person som blir förbannad och skriker, gormar och får ett utbrott så måste jag visa hur opåverkad jag är av detta. Jag harklar lite, tittar åt annat håll, låtsas att jag inte är medveten om vad som händer bredvid mej, börjar skratta osv.
D. Om en försäljare ringer mej så låtsas att jag är intresserad och låta dom sälja in tjänsten i 2-3 minuter för att sen säga att det här är jag inte alls intresserad av. Vad ger dom rätten att tro att dom kan ringa mej och försöka lura på mig en vara eller tjänst osv.
E. Såg på bio en gång och filmen var så dålig så jag klev upp mitt i filmen och sa högt till min kompis att denna film var ju värdelös, hur fan kan man tycka att det här ens är roligt. Det var nån typ av action-komedi och folk satt och skratta åt humorn.
F. Om jag är på affär typ IKEA som exempel så såg jag ett par som stod och verkade väldigt intresserad av en ful lampa. Jag sa till pappa fy fan vad ful den där lampan var så att dom kunde höra mej. Inte så schysst kanske men jag var tvungen att dela med mig av min åsikt.
Ja ni förstår mönstret kanske. Jag är f.ö. en trevlig person och även om jag gör såna här saker så brukar mina vänner stå ut med mig. Jag är inte lika extrem med min familj så det är inget jag gör okontrollerat heller. Värst drabbas främlingar.
Är detta normalt? Tänker nästan alla människor så här men väljer att inte visa det utåt?
Eller är det nåt psykiatriskt/personlighetsstörning?
Jag och min omgivning lider inte så mycket av detta, men man undrar ju ibland varför det blir så här. Jag är inte stolt över det, men det är på en nivå som gör det hanterbart och mina relationer påverkas inte heller.
