Onykterhet gynnar filosoferandet?

Märker på mig själv att jag knappt skriver här när jag är nykter längre (på gott och ont) vilket fått mig att inse att jag i övrigt inte heller filosoferar särskilt engagerat i nyktert tillstånd. Jag undrar vad det är för mekanism som styr där i bakgrunden. Klart jag går i mina ofrånkomliga dagliga funderingar och vrider och vänder på det ena och andra och t om lite i överkant ibland men det är inte förrän jag är påverkad som tankarna kommer på riktigt och jag på allvar blir intresserad av mina egna och andras tankar och känner behovet av att fördjupa mig (på min egna bekväma nivå).
I nyktert tillstånd får det mesta ett grått och ointressant skimmer över sig vilket tyvärr påverkar själva livskvalitén negativt och det är såklart där skon klämmer. Man nöjer sig då med det alldagliga och lätthanterliga och jäktar på där i ekorrhjulet i sällskap med de flesta andra nyktra och olyckliga svenssons. Och tomt känns livet..
Eller så börjar man supa och når lyckan i större omfattning... tills bakslagen kommer och man är tillbaka på ruta ett, eller snarare tillbaka på minus några rutor.

Någon som har en tanke om vad det kan handla om? Hur kommer det sig att jag/man bara är lite halvintresserad av andras filosofi och tankar (och desto mer intresserad av min egna) i nyktert tillstånd men så fort man fått i sig nån öl eller sju så ska man minsann tagga till och det mesta blir plötsligt så mycket intressantare att ta sig an?

Är det så här alkohol och andra droger helt enkelt funkar och är det så här det nyktra livet ser ut och något som bör omfamnas och accepteras, "eller är det bara jag" undrar jag lite klyschigt? Livet ÄR tråkigt med de vardagliga glasögonen, eller?

Kan inte riktigt sätta fingret på och formulera det men det ligger nåt patetiskt över att inte börja reflektera riktigt nära på saker i våra liv förrän man börjar mixtra med tillsatser. Samtidigt skiter jag fullständigt i om någon anser att jag inte är någon "tänkare på riktigt" som alltför ofta är ointresserad av att fördjupa mig engagerat utan hjälpmedel, så varför känslan av patetik om det inte är kopplat till andras syn på mig själv?
Har sökt men utan att hitta tidigare trådar i ämnet.

Tankar?

Livet är mycket riktigt tråkigt. Bland annat för att vi har lite långt till våra känslor. Något som då alkohol och övriga droger ändrar på.

Jag gillar tråden!
Fram för mer pseudointelligens.

Edit: Bobban Marley skrev sina bästa låtar med THC i blodet.

Alkohol ökar den kreativa sidan hos dig

Jag vet inte om jag tycker att det är helt sant. Det beror lite på vad du menar med att filosofera och hur du berusar dig.

Om du menar att formulera och följa stringenta tankemönster så tror jag inte att det är en fördel att vara berusad. Om du menar att fundera över sakers beskaffenhet i allmänhet tror jag att det är en fördel. Mycket tror jag beror på att man inte tar sig tid eller tillåter sig själv att sitta och fundera lika mycket i andra sammanhang. Genom att berusa sig går man in i en liten bubbla där tankarna lättare vandrar och där man inte har något annat val än att låta tankarna vandra. Sen tror jag att det är väldigt individuellt hur man svarar på olika droger och mängden spelar garanterat roll.

Jag tror att det är lätt att som nykter alkoholist tänka att världen är grå och trist i jämförelse. Problemet är att världen är lika grå och trist oavsett om du är nykter eller inte. Skillnaden är i att det förra fallet så inser du det, i det andra gör du det inte. Tänk på alkohol som ett filter. Du filtrerar dina intryck och går således miste om många intryck. Du inbillar dig att det är bättre, men i själva verket är det lika dåligt. Kan du förändra ditt sätt att se på världen som nykter till ett mer positivt, behöver du inte berusa dig för att uppnå samma känsla som drogerna ger dig. Den naturliga frågan att ställa sig är hur man i sådana fall gör det? Jag tror inte att det finns ett allmängiltigt svar på den men jag tror att en bra början är att försöka vara en så god medmänniska som möjligt samtidigt som du studerar olika sätt att betrakta världen och ägnar dig åt det du tycker om. Det kan vara genom vetenskap, litteratur, konst eller musik. Samtidigt kanske fiske ger dig andrum att bara få tänka efter eller att inte tänka så mycket alls.

Att vara en god medmänniska gör att människor omkring dig behandlar dig bättre, du bemöts av fler leenden som smittar av sig på dig som i sin tur gör dig lyckligare. Genom att studera olika sätt att hantera världens beskaffenhet provocerar du fram reaktioner hos dig själv som gör att du inte tröttnar på världen. Genom att skapa ett andrum eller ägna dig åt någonting du tycker om kan du hantera sådant som känns jobbigt.

Jag tror det här är ett ganska vanligt antagande vad gäller alkohol men finns det något som faktiskt stödjer det? Om man super sig redlös så lär man inte bli något geni just då åtminstone inte rent praktiskt. Hur ser det ut vid mindre mängder? Det har säkert gjorts studier men det enda jag hittade var en studie över lång tid. Den stödjer att det finns en positiv korrelation mellan alkoholanvändande och kognitiv förmåga. Tyvärr kan just den här studien inte falsifiera hypoteser som till exempel "intelligentare människor är mer böjda att bruka droger" eftersom den bara studerat användandet av alkohol vad jag förstått.

https://academic.oup.com/aje/article/160/3/240/59156

Breddar man definitionen av berusning till att inkludera annat än alkohol så skulle jag tro att det finns många sätt att höja sin kognitiva förmåga. Tyvärr är det svårt att veta eftersom det krävs tillstånd till höger och vänster för att forska i detta.

Paul Erdős kan tjäna som anekdotisk evidens för den tanken:

Om vi antar att världens egenskaper följer från sinnet så går det förstås inte att säga att världen är på det ena eller det andra viset i någon objektiv bemärkelse. Upplever man världen som grå så är den grå. Upplever man den som inte grå så är den inte grå. Det spelar ingen roll om det följer från droganvändande eller att man precis ätit en god kaka eller går igenom en depression.

Vad gäller dina funderingar på lösningsförslag så vet jag inte om det är någon skillnad på att dränka sig i droger eller träning eller fiske?

Bra poäng. Att vi får närmare kontakt med våra känslor i berusat tillstånd är helt klart en stor del av förklaringen och kanske en hint om vad man kan jobba på för att få den grå vardagen lite mer spännande att ta sig igenom. Vet inte riktigt hur det skulle vara realistiskt genomförbart dock eller om det ens vore önskvärt, att tillåta sig ett rikare känsloliv. Som om man inte har fullt sjå att hålla pli på känslostormarna som det är. Kanske är rätt lagom med mestadels helgfilosoferande ändå.



Kreativiteten ja, det känner jag igen, framförallt när det kommer till mitt skrivande. Efter några öl rinner texten liksom av sig själv istället för att hålla på att jaga, vrida och vända för mycket på orden som det lätt blir när jag är åt det nyktrare hållet. Det blir mer flyt och känsla och mindre uppstyltade och alltför konstruerade texter som jag annars stört mig en del på.


Filosoferandet för mig är just funderingar över sakers beskaffenhet, ge plats åt och erkänna nya perspektiv på saker, nytänkande i problemlösning, att vara mer på sin vakt för att inte trilla tillbaka i diverse villfarelser, föreställningar osv. som helt enkelt får en att vara ute på hal is inom mångt och mycket, eller med andra ord - vara fel ute.
Att hålla ögonen öppna, utforska och ta till sig av det sköna och betydelsefulla även i det lilla och till synes ovidkommande är en stor del av det också. Det är lätt att hamna i ekorrhjulet när känslan av att man mest bara är en löneslav infinner sig och då har det varit skönt att kunna luta sig mot vetskapen att man faktiskt är med om något stort, ogreppbart och obeskrivligt vackert.
Minns t ex. i somras när jag kom ut från jobbet efter en lång och jobbig dag och äntligen var på väg hem i bilen. När jag kom över ett krön och skulle ner för en backe så fick jag utsikt över ett stort somrigt fält och otroliga moln på himlen. Från nedstämdheten slogs jag plötsligt av tanken - "JAG LEEEEVER!!!" och en glädjevåg sköljde över mig. Får liknande känslor och "insikter" nog dagligen men tycker ändå man har en benägenhet att inte i närheten fullt ut ta till sig av det man bör ta till sig av.

När det kommer till berusningen så är det mestadels alkohol som slinker ner nuförtiden och som får igång tankeverksamheten. Men har tagit ett antal uppehåll på 2-3 månader utan alkohol senaste 1,5 åren och det är de vita perioderna som fått mig att märka hur mycket mindre jag faktiskt fördjupar mig i frågor när jag är nykter längre perioder. Och det är där funderingarna uppstår, för det går ju inte att låta bli att tycka att det är tråkigt att det ska krävas tillsatser för att kunna hänges åt det som förtjänar att hänges åt.
Livet och existensen är fantastiska nog att det ska räcka att öppna ögonen och direkt förstå, ta till sig och "implementera" insikterna men det händer ju inte om man inte engagerar sig nog.


Är osäker på om jag håller med här, vad menas med världen och att den är grå och trist?
Det är som du säger att man som nykter alkoholist, eller även nykter drogbrukare/missbrukare för den delen, öht lätt ser världen som grå och trist när man upplever så starka kontraster mellan det nyktra och berusade livet. Men jag är mer inne på spåret att världen, om vi bortser från många människors dårskap, är så långt ifrån grå och trist som den kan vara, och att problemet är att vi bara inte tar till oss av det som är intressant. Om det är något som är grått och trist så är det stora delar av våra liv med allt vad det innebär - långa arbetsdagar, lite sömn, ev. taskiga relationer, ett osäkert samhälle, oroligheter inom politiken, miljöfrågor, framtidsutveckling osv.
Så undrar om man via onykterhetens snäva perspektiv (bubblan du nämner) faktiskt på sätt och vis blir nyktrare till sinnes som plötsligt snappar upp det vackra och intressanta. Världen är vår lekplats där vi kan plocka frukter bäst vi vill och fiska fram guldkorn ur det grå, när vi då väl gör det så är det väl då världen för en gångs skull för oss är just så bra och härlig som den borde vara, och att den då alltså inte är så grå och trist.. egentligen?

Om Kalle 50 år vägrar kika upp mot natthimlen och njuta av det som faktiskt erbjuds, ÄR världen grå och tråkig då eller är det inte hans ekorrhjulsliv som färgar hans upplevelse av den grå?

EDIT: äsch.. tycker jag rör till det med vad jag menar med världen och huruvida den är grå och tråkig. Är inte så säker på att vi har samma syn på vad som är en bra och härlig värld heller så frågan är om vi ens pratar om samma sak då. Men väntar och ser om du kanske hänger med i vad jag menar ändå.


Min tanke också, och det är nog mest en vanesak. Det är väl lite som när man varit arbetslös ett tag och hunnit bli försoffad. Plötsligt känns tanken på ett heltidsjobb som ett obestigligt berg man förväntas övervinna och man kan inte förstå hur det ska gå till. Men när man väl kommit igång visade det sig inte vara så svårt ändå. Och samma med diverse andra laster man har, att klara sig utan tobak, alkohok, hålla sig till dieter och komma igång med träning känns ofta omöjligt, men plötsligt händer det bara och man undrar vad man har väntat på så länge. Skulle ha varit otroligt skönt att nå dit fast inom sättet man ser världen, att slippa tillföra något för att se det uppenbara. Vänja sig att blunda för det grå.
Frågan är hur som sagt, hur man kan tänkas ändra sitt sätt att se världen och komma framåt, och då även när man redan vet att det döljer sig en massa positivt under det gråa skimret. Man vet om det men intresseras inte nog att utforska vidare när man är nykter. Så hur blir man mer intresserad av något som man vet med sig att man borde intresserad mer av? Jag vet t ex. att natthimlen utanför balkongdörren är intressant nog för att jag nog kanske borde ta mig ut och förundras ytterligare lite till, men inte är jag intresserad nog för tillfället att gå ut och kika (vet däremot ett antal droger som troligen hade fått mig klistrad på den där balkongen för resten av kvällen).


Ja att aktivt försöka lite mer i nyktert tillstånd kanske vore nåt. Som att skriva nåt här på forumet när jag är nykter och då försätta mig i situationen att jag sen också behöver svara på ev. respons. Då provocerar eller tvingar jag in mer stimulans i den grå vardagen som kanske kan lyfta upp ens haka en aning.
Får se om det blir en post här framåt tisdag, onsdag då.

Ja, i varje fall förmågan att nöta saker under längre perioder. På samma sätt som droganvändandet hos tyska trupper under andra världskriget förmodligen var nödvändigt för att orka uthärda blitzkriegandet.

Du har helt klart en poäng här. Det beror på vad man menar att- och hur världen är och när. Jag har inga ytterligare kommentarer, antar att det är rätt självförklarande. Samtidigt finns det problem om man ska undersöka självskattning i olika sinnestillstånd. Se exempelvis response shift phenomenon som handlar om hur patienter i vård uppskattar sitt eget välmående olika beroende på deras hälsotillstånd.

Den största skillnaden tror jag ligger i förmågan att upprätthålla en dräglig livsstandard och sömnrytm. Jag tror att träning eller icke-drogrelaterade hobbies generellt sätt gynnar kroppen mer än vad drogdränkande gör.

Ja, det är en bra fråga, jag har egentligen inget bra svar. Det är svårt att avgöra, som BuggaMigInte var inne på ovan, vad som menas med världens beskaffenhet och om det överhuvudtaget finns ett objektivt tillstånd hos världen. Att världen är grå och tråkig är ett tillfälligt tillstånd ur en persons perspektiv. Det är svårt att undersöka och skatta ens egna uppfattningar över tid, se svar ovan.

Jag har diskuterat mycket med en vän som i min mening blivit osunt optimistisk och livsglad. Jag vill inte dra ner honom, men jag försöker beskriva att om man sätter sig in i världens konflikter, olika människors levnadsstandard och hur världen ser ut generellt så är det inte realistiskt att säga att världen är en vacker plats. Människor är inte generellt sett goda. Det finns mycket skit bakom en putsad fasad. Ibland är fasaden inte ens putsad. Min vän tycker inte att jag har någon anledning att bry mig om sådant som jag ändå inte kan- eller tänkt göra någonting åt. Att jag är realistisk (läs cynisk) och erkänner att problemen finns ser han som att jag bara är deprimerad. Vilket jag kanske är, men det hindrar mig inte från att vara glad åt det som är vackert och de som är goda omkring mig. Åtminstone det eller de som verkar så. Det handlar för mig om perspektiv på en lokal och en global värld, dess historia och de system och strukturer som byggts upp. Att vara lycklig för mig är en tillfällig avledning från världens gråa- och trista beskaffenhet. När jag tillfälligt blundar för hur världen ser ut blir jag lycklig. När jag ser den för vad den är blir jag deprimerad. En inre strid mellan glädje och verklighet.

Vi får aldrig glömma bort att människor i regel är dumma i huvudet, så även jag. Skillnaden är att vissa inser att de är dumma i huvudet, medan andra är för dumma för att inse det.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Dunning–Kruger-effekten
https://en.wikipedia.org/wiki/Dunning–Kruger_effect

Jag tänker att alla existerande perspektiv är sanna. Världen är en hemsk plats fullproppad av våld, övergrepp, tortyr, orättvisor och alla möjliga vidrigheter som nog får de flesta att då och då tappa hoppet om mänskligheten och våra framtidsutsikter. Men samtidigt bjuder ju världen på sån otrolig skönhet rent fysiskt i form av enastående natur, djurliv, kultur.. och såklart av själva faktumet att den öht existerar och vi i den. Världen är också full av kärlek och omtanke spridd från hundratals miljoner om inte miljarder av människor som ofta i altruistisk anda agerar osjälviskt och för "allas" bästa. Är det inte då mer realistiskt att se världen som både vacker och hemsk på samma gång än att låta det negativa förminska det positiva?

Vet inte om du läste min post i en tidigare tråd där jag berättade om när min telefon blev stulen tidigt i somras. Det är ett bra exempel på när jag blev påmind om det här med att mänskligheten både är hemsk och ljuvlig. I vreden, och berusningen, minns jag att jag kände hat mot mänskligheten och hur föraktet inom mig växte till nya nivåer. På väg mot Centralen i Stockholm nån gång runt 5-snåret passerade jag Hötorget där en av de första försäljarna höll på att montera upp sitt stånd där han skulle sälja blommor. Jag frågade om jag kunde låna hans telefon och ringa och spärra abonnemanget och när jag var klar och tackade så mycket och räckte fram en hundring så ville han inte ta emot den och upprepade gång på gång att vi människor måste finnas där för varandra och ge stöd när det behövs. Det slutade med att han gav mig två buketter med blommor, en riktigt stor och en mindre, för att få mig på bättre tankar. Gav honom hundringen ändå och började gå mot centralen inte så lite känslomässigt instabil för att han var så vänlig och medvetet eller omedvetet fick mig att återgå till min mer realistiska bild av människor. Jag insåg då ännu en gång att människor inte bara är vidriga rakt igenom utan världen är full av både de vidriga och kärleksfulla. Eller mer korrekt - enskilda individer har oftast båda sidorna i sig och ger utlopp för dem i varierande omfattning, ibland t om. i samma enskilda handling.


Jo tack, dumma människor behöver man inte leta länge efter för att finna. Att släppa lite på egot och våga stå för sina begränsningar känns som en bra grund. Vi har alla oräkneliga snedsteg i bagaget när vi knappast presterat som man kan förvänta sig, det verkar folk glömma bort när de går där och känner sig smarta och som att de har koll på läget.
Tror det till stor del är kopplat till att människor är så intutade av samhället att de ska fokusera på endast det positiva och sina styrkor, det behöver man ju bara gå till sitt facebookflöde för att fatta. Det är inte förrän det gynnar en själv som det passar att visa sina känslor, svaghet och dumhet, annars ser man inte röken av den inställningen.
Får man för sig att våga begrunda det negativa både hos sig själv och andra och dessutom är så fräck att prata om det öppet för att få en så rättvis och realistisk bild av läget som möjligt så anses man plötsligt vara en negativ person, troligen manipulerande. Det blir liksom fel hur man än försöker. Men det var många år sen jag förväntade mig mer.

Världen är både vacker och hemsk på samma gång. Problemet är hur jag ser på förhållandet mellan det vackra och det hemska. Det vackra är en avvikelse från normaltillståndet. Normaltillståndet är negativt. Jag tycker inte att jag förminskar det positiva, jag tycker att jag är realistisk och ser det positiva för vad det är och inte medvetet försöker att förändra min bild till något som passar. Gör det mig negativ? Inte säkert, jag är förmodligen minst lika glad som annan valfri dum människa, men jag försöker att se världen genom välslipade glasögon.

Det hade jag inte gjort men kul att höra din historia. Det finns godhet också och den är viktig, jag säger inte emot det. Genom att vara en god medmänniska mår man också bättre själv, som jag skrev i mitt första inlägg. Jag menar bara att godheten tillfälligt förblindar oss från att se klara fakta, som en tillfällig räddning från en annars grå och livlös värld. Vi lever för kickarna. Jag tror att artificiella kickar (droger) inte är lika beständiga som naturliga kickar (gott psyke).

Det jag ställer mig mest frågande till är varför du tycks ha en generellt negativ syn på droger som helhet. Baserat på vilken forskning? Det hade inte skadat om jag kunde dra slutsatser också men det enda jag kan basera det på i dagsläget är i princip propaganda. Så du får gärna bidra med nåt underlag utöver hur det verkar vara. Jag ser förstås att du skriver "tror jag" men det måste väl finnas nåt mer substantiellt till den tron än att en massa andra människor tror samma sak?

Gott att du bryr dig!

Linjen mellan ont och gott går inte mellan människor, utan rakt igenom varje människas hjärta. (Aleksandr Solzjenitsyn) En djup medkänsla för allt levande kan verka som en katarsis av medvetandeströmmen. Renascence av Edna St. Vincent Millay (se spoiler) beskriver detta. Som en kommentar gällande förhållandet mellan lycka och moral har vi att: What is especially valuable about the Dhammapada is that it shows us there is no real separation between true human morality and the process of inner development. The admonitions and insights in this great text resonate on all levels of our search for our authentic humanity. Använd detta för tillväxt, inte vånda. Den som låter sig marineras i förbittring börjar snart att låta som Pär Lagerkvists dvärg! Sök därför det högresta själstillståndet!