Det oändliga ögonblicket - Egodöd på en trippeldos SVAMP - LÅNG

Jag, Bonnie och Sebastian åkte i somras ut i skogen ut i skogen för att ha en liten ritual. Vi campade vid en sjö i en skog mitt i Värmland och hade svamp med oss. Sebastian som är en trippledare hade redan i förväg bestämt att det skulle bli en ritual, så jag tog extra mycket och förberedde mig på ett äventyr. Det här är vad jag upplevde.

”Nu när våra själar är rena kan vi sätta dem i gungning i takt med naturen. Detta görs förstås bäst med musik.” Sebastian dök in i tältet och återkom snart med tre instrument i famnen. Han gav en trumma till Bonnie, tog själv en flöjt och gav mig ett litet tumpiano, sedan slog han sig ner emellan oss, så att vi alla tre satt och tittade ut över den lilla sjön. Jag betraktade den runda lilla burken av trä jag nu hade i händerna. Den var ungefär lika stor som en halv honungsmelon och vackert snidade mönster löpte längs dess perfekt rundade kant. Mitt på den platta framsidan satt ett hål, utanför vilket det satt elva stycken pinnar av metall som gav ett lustigt plinkande läte när man knäppte på dem.
”För den här övningen behövs ingen ramsa.” Fortsatte Sebastian, som annars är ett stort fan av mantran av alla de slag. ”Se din själ som en sträng, som när du slår an den resonerar genom livet. Med den här övningen ska vi justera resonansen, så att vi unisont svänger i harmoni med universum.”
”Ska vi alltså stämma våra själar typ?” Frågade Bonnie.

”Ja, så kan man se det!” Svarade Sebastian uppspelt. Han blundade lyckligt, satte flöjten till munnen och blåste. Ur flöjten for en liten melodi i en skala jag inte kunde placera. Melodin var ganska kort och Sebastian upprepade den gång på gång. Bonnie gav sig ivrigt in i jammet och trummade med till melodin så gott hon kunde. Jag stirrade förundrat på de båda blundande figurerna som redan satt djupt insjunkna i sina instrument och sin musik. Jag kunde inte göra något annat än att fingra på mitt instrument jag också.

Till en början prövande och tvekande, men så småningom mer och mer självsäkert hängde jag med i musiken. Flöjten Sebastian spelade på och mitt tumpiano måste varit byggda för samma tonart för jag upptäckte snart att vilken ton jag än spelade verkade passa in i musiken. Detta nyfunna svängrum var som luft under mina vingar. Jag plinkade och plonkade med allt större entusiasm. Varje pling från mitt instrument var som en pytteliten smekning i mina öron, och ju längre jag flöt med i musiken desto lättare verkade det krampaktiga greppet som hungern och kylan hade kring min undernärda kropp.

Jag lät tonerna flöda in i mina öron, ner genom nacken och ut genom armarna till tummarna där de åter förvandlades till nya toner av mitt magiska tumpiano. Med tonerna som slog emot mig kunde jag känna energin de bar med sig. Varje ton var så mycket mer än bara ljud. Tonernas vibrationer sköljde över mig som en pulserande kraft, vilken jag absorberade och genast konverterade till nya toner. Men tonerna jag skapade flödade inte bara mot mig, utan också mot Bonnie och Sebastian, precis som deras toner svävade mot mig. När jag tog till mig deras toner och lät dem kollidera med mina var det som om de duplicerades. Sebastians flöjt spred inte bara en, utan två och tre stämmor som tillsammans fyllde ut den magiska symfonin. Tonerna från mitt tumpiano staplades på varandra som byggstenar i ett torn, och Bonnies ensamma trumma ekade över sjön som ett helt batteri av trumslagare. Våra toner svävade tillsammans ut över sjön, och det var som om sjön följde med i musiken, för vattenytan tycktes krusa sig i takt med våra toner. Varje ton jag skapade spred sig som en ring från strandkanten där jag satt. Vågorna som Sebastian skapade mötte de vågor som skapats av Bonnie och mig, men istället för att ta ut varandra tycktes de smälta ihop och bli större. Våra toner slog emot varandra kraschande och splashande i form av vågor på sjön, konstant ökande i intensitet. Det som nyligen varit ett jam där jag mest fokuserat på mig själv blev allt mer interaktivt. Jag, Bonnie och Sebastian spelade snabbare och snabbare, hårdare och hårdare, för att få vågorna att nå så högt som möjligt.

Mitt ute på sjön där vågorna slog som högst var det som om det kokade av energi. Vågorna skummade och sprakade allt högre och rätt som det var kände jag ett ryck. Utan att sluta spela tittade jag på de andra, de hade också känt det. För i vågornas vilda bubblande fanns det nu något mer, något som rörde sig av sig själv. Som om musiken vore linor och rep försökte vi tillsammans tämja den ryckande kraften med vår musik. Det var inte längre bara sjön som rörde sig med musiken, det fanns något under ytan. En fisk eller… nej, den var inte under vattnet. Den var vattnet, den var själva sjön! Sjön blev vildare och vildare, och vi följde med hela tiden, ömsom lugnande den vilda besten och ömsom retande. Det magiska vattendjuret vi jammat fram och som nu framträdde allt tydligare fortsatte att sprattla och slita, vildsint av brinnande raseri. I vågorna av vår musik tyckte jag mig då och då kunna se ett par lysande ögon, en sprattlande svans, och vid ett tillfälle en gapande mun med rad efter rad av sylvassa huggtänder.

”Ge inte efter!” Hörde jag Sebastian ropa. Hans rop lät onaturligt avlägset, som om han var på andra sidan en djup dal när han i själva verket bara satt någon meter ifrån mig. ”Tappa inte taget!” Det behövde han inte säga två gånger, jag var fast besluten om att tämja sjöns vågor.
Vi spelade länge. Ju längre vi spelade, desto mer kunde jag känna hur vidundret som var sjön följde våra rörelser. Kraften i dess vildsinta rörelser avtog aldrig, men vi lärde oss hela tiden mer och mer hur vi skulle följa den, och samtidigt lärde den sig att följa oss. Det var som en dans. När den högg mot oss vek vi undan, och när den blottat sin sida för oss motade vi den med våra spjut av musik. Denna stridsdans blev mer och mer synkroniserad, som en koreografi, och så småningom spelade vi helt i takt med sjöbestens rörelser. Vi spelade i takt med dess rörelser och den dansade skvalpande till musiken. Tre hade blivit fyra, fyra hade blivit en.

Striden var över, men dansen fortsatte. När vi inte längre kämpade mot sjöbesten, och den mot oss, var det som att den istället absorberade musiken vi kastade in i den. Utan att tappa takten en enda gång svalde den rytmiskt vår pulserande musik, och växte sig med den större och större i takt med smattrandet från trumman. Sjön svällde som en ballong. Som om vattenytan vore ett skinn av gummi blåstes den upp, fortfarande skvalpande som vatten i takt med musiken. När den svällt till en sådan storlek att den måste varit alldeles klotrund började den med samma rytmiska pulserande krympa ihop igen. Med rörelser som om den vore en ständigt flåsande lunga krympte sjön långsamt ihop igen. För varje andetag blev den lite mindre än den tidigare varit, tills den var ungefär lika stor som en apelsin, fritt svävande över sjöns tillfälligt torrlagda botten. Då vände den och började växa igen. Med allt högre intensitet i andetagen växte nu sjömonstret igen, för att sedan krympa ihop igen precis som förut. Detta upprepades gång på gång, med högre och högre hastighet, tills den magiska bestlungan svällde från apelsinens ynka storlek och upp till trädtopparnas höjd på ett enda andetag. Plötsligt imploderade sjöanden, och hela utrymmet som det precis fyllt med sin storhet förvandlades till ett vakuum. Men vi hann inte ens upphöra med spelandet för att fundera över vart sjön tagit vägen innan den exploderade ut ur vakuumet och fyllde hela Sebastians dal och hela skogen som ett svallande hav. Den enorma svallvågen sköljde över mig med en sådan kraft att jag lättade från marken och spolades bort som en trasa i en tsunami.

Fortsättning i nästa inlägg

Fortsättning

Efter vad som känts som en evighets tumlande hals över huvud genom virvlande vågor kom jag upp till ytan. Hostande och spottande i takt med musiken som dånade över det oändliga hav jag nu befann mig mitt på. Det var som om havet alstrade musiken, för det gungade och guppade hela tiden i takt med de förtrollande toner som spreds runt omkring mig. Jag befann mig så långt ifrån land att horisonten sträckte sig hela varvet runt. Inte ens trädtoppar eller berg kunde synas från min position mitt ute på det pulserande havet. Kanske kunde jag ha simmat, men eftersom jag inte visste åt vilket håll det fanns land, eller om det alls fanns något land överhuvudtaget, bestämde jag mig för att bara flyta med och se vart jag hamnade. Så jag trampade vatten.

Jag trampade i takt med musiken, att göra något annat var omöjligt. Musiken fanns överallt, i hela havet, i luften, kring horisonten och till och med i solen som pulserande spred sitt sken över mig. Det var den mest fantastiska musik jag någonsin hört. Kosmiska toner utan like forsade genom mig, runt mig och smekte mina öron med överjordiska klanger, så vackra att mina ögon tårades. Jag blundade och fortsatte trampa. Medan jag trampade i takt med musiken kände jag hur vattnet följde mina rörelser och formades efter mig som på kommando. Jag levde med havet och havet levde med musiken. Havet, himlen och hela universum var en orkester, och jag var en av musikerna i samma orkester. Ju mer jag flöt in i musiken, fortfarande på havets yta, kändes det som om jag kunde låten vi spelade. Trots att jag aldrig hört någonting liknande tidigare, och inte ens längre hade något fysiskt instrument, var det som om jag spelade huvudspåret i den kosmiska sonaten. Varje ton som strömmade ur mina trampande fötter var som ett steg i en perfekt plan. En plan som långsamt smälte ihop till ett perfekt storverk. Tonerna strömmade ur mig, och jag såg tydligare och tydligare hur allting skulle leda upp till ett ultimat klimax i slutet på solot. Det hade aldrig tidigare varit så skönt att spela musik. Tonerna som flöt ur mig och som passade ihop så klockrent som en trappa upp mot toppen av ett berg smekte min kropp i takt med havet, och framkallade rysningar av välbehag som for längs min ryggrad och ut i mina fingrar och tår. Under mina fötter hade det nu formats en trappa, som ledde upp ur havet och rakt upp mot solen. Fortfarande med musik flödande ur mig började jag trampa upp för trappan i takt med musiken, det var otänkbart att jag skulle göra något annat. I samband med att jag klättrade upp för trappan intensifierades också solot, och ju längre jag kom i mitt delikata solo desto mer kunde jag styra musiken och universum. Jag var inte bara en solist i en orkester, jag var en orkesterledare, och hela universum följde min minsta vink. Som i extas klättrade jag spelande vidare, konstant följd av min kosmiska orkester, som inte ville något hellre än att tillsammans med allt uppnå styckets ultimata kulmen. Taktfast och med säkra steg närmade jag mig toppen, konstant driven av musikens intensitet och de starkare och starkare stötar av välbehag som dunkade ut i kroppen från mitten av min själ.

Jag tittade ut över universum från min trappa. Jorden, långt under mig, pumpade som ett hjärta i takt med musiken. Stjärnor som nu började dyka upp på himlen blinkade melodier från långväga galaxer. Hela universum svajade i unison, och med allt starkare och snabbare rörelser. Jag klättrade vidare uppför trappan, fortfarande dirigerandes mitt kosmiska mästerverk, och ju högre jag kom desto mer ökade musiken i intensitet. Med musiken ökade också rörelserna, precis som de orgasmiska elstötar som framkallades av mina steg uppför trappan. Ju snabbare allting rörde sig desto mer flöt allting ihop. Jag såg hur jorden under mig började lösas upp i kanterna och mer och mer smälte ihop med den tomma rymden omkring sig. Stjärnorna smetades ut över himlavalvet och solen som jag klättrade mot var så stor att det var omöjligt att säga var den började och slutade. Det började bli så intensivt att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Totalt överväldigad av allt jag såg, hörde, kände fortsatte jag trampa uppför trappan. Välbehagskänslorna blev starkare och starkare. Jag tittade ner på mina händer och även de höll på att lösas upp i takt med musiken och bli ett med universum. Ju mer jag löstes upp desto starkare blev också behaget. De nästan orgasmiska känslorna fanns nu inte bara i min kropp utan i hela universum, och jag kunde känna dem hela vägen till universums slut och tillbaka igen. Jag löstes upp i takt med musiken, och i takt med allting annat som existerade. Pulsationerna ökade i intensitet och snabbhet tills det inte längre fanns något mellanrum mellan dem. Precis när den sista molekylen av mig smälte ihop med resten och trappan, solen, stjärnorna, jorden och jag blandades ihop till en enda smet satte jag min högst abstrakta fot på ett ännu abstraktare fotsteg. Precis då nådde vi styckets klimax. Som en gigantisk tryckvåg från mitt inre spred sig en interplanetär orgasm, flödande genom den enorma orkester som var jag, och som var hela universum. Jag skrek rakt ut, och plötsligt stod tiden stilla.

När allting i hela universum svängde i precis samma takt, på precis samma tonart, och i alla andra tolkningar av samstämmighet som finns, var det som om allting stod still. Som om alla molekyler i ett vattenbad plötsligt simultant rört sig exakt likadant istället för att tumla runt varandra, på samma sätt befann jag mig nu i centerpunkten av ett universum i perfekt harmoni. Eftersom allting rörde sig precis likadant var det som om ingenting rörde sig alls, och allt var ett med allt. Jag var inte längre en enhet i universum, jag VAR universum, precis som allt annat. Tiden stod still, jag stod still, mitt skrik stod still, solen och stjärnorna och tomrummet emellan oss, allt var ett och samma. Den perfekta harmonin genomsyrade allting. Jag var inte längre på jorden, eftersom varken jag eller jorden längre fanns. Hela universum var en jämn och slät smet, en smet av allt som finns och inte finns. Som om den kraft som skiljer energi från materia plötsligt hade lösts upp fanns nu inte vare sig rörelse eller atomer. I ett kort ögonblick som varade för evigt fanns inte längre några skillnader. Det fanns ingen fast materia, vätska eller gas. Inget ljus eller mörker, inget ljud eller tystnad, ingenting som rörde sig eller stod stilla. Inte ens då och sen existerade, utan bara ett enda allsmäktigt och oändligt Nu. Hela universum var som en gigantisk, perfekt homogen blandning, bara bestående av en enda sak: Allt.

Efter en underbar ögonblickslång evighet separerades jag långsamt från resten av universum och smälte ihop med min kropp igen. Att åter se med hjälp av mina ögon fick mig att blinka mot ljuset som slog emot mig. Långsamt, lika långsamt som jag tidigare klättrat upp för den långa trappan såg jag hur solen och stjärnorna delades från mörkret emellan dem och smälte ihop till mindre och mindre ljusprickar mot en svart, oändlig tomhet. Fortfarande halvt upplöst svävade jag sakta baklänges tillbaka ner mot jorden, medan jag kände de ömma smekningarna av miljontals atomer som åter slöt sig till min kropp likt regndroppar till en vattenpöl. Ju närmare jorden jag kom och ju solidare min kropp blev tyckte jag mig känna jordens värme strålande emot mig. Jag tog mitt första andetag på mycket länge, och välkomnade med ett leende vinden som stilla börjat viska i mina öron. Medan jag äntrade atmosfären, fortfarande med ryggen mot jorden, ljusnade den mörka natthimlen och övergick i blått. Solen, som jag nyligen bara uppfattat som en lite närmare och starkare ljusprick än de andra stjärnorna, spred nu sitt ljus över hela mitt synfält och bländade mig återigen med sin skönhet. Mjukt vaggad av den milt tilltagande vinden föll jag som en fjäder tillbaka mot jorden. Moln, fåglar och så småningom även trädtoppar dök upp ur periferin precis innan min rygg mötte marken och jag sjönk ner i det omfamnande gräset med armar och ben rakt utsträckta åt varsitt håll.

Riktigt fin rapport!

Vet inte vad jag ska skriva. Så jävla bra! 😍😍

Vackert berättat!
Detta är ett ypperligt exempel på att svamp kan vara lika kraftfullt som vilken DMT-tripp som helst.

Kan inte låta bli att se framför mig scenen om en bärplockare eller annan skogsflanör skulle ha kommit och sett er i eran trans med flöjter och grejer helt inne i eran egen värld, förmodligen spelandes någon osammanhängande kollektiv spontanmelodi som för en helt opåverkad människa måste låta mycket konstigt.

"Vet ni vad jag såg i skogen idag?"

Haha det hade jag inte ens tänkt på
Ännu värre om någon hade kommit förbi medan jag rullade runt i gräset och orgasmade ner mig.

Men det är det som är bra med att trippa under campingturer i skogen, man har gott om utrymme att vara sig själv.

Att vara i naturen är en av mina favoritsysslor.
Att vara i naturen när man tar svamp gör saken än mer mysigt.
Jag har dock aldrig trippat hårt i skogen då jag känner den där lilla oron att bli störd av någon som bara råkar stöta på en när man har tappat kontrollen över hela situationen, hade dock velat testa en sådan tripp och bara svepas med av vinden sus.

Tar jag svamp i naturen så gör jag det alltid själv och ligger vid en sjö och lyssnar på fin stämningsfull musik medan jag tittar på alla de olika nyanserna av grönt som bladverken skimrar i, och endast något gram torkad svamp så att jag fortfarande skulle kunna prata sammanhängande och normalt om någon skulle klampa fram och störa mig.
Dock som sagt var sugen på att testa något liknande din berättelse, men då tar jag nog och tar mig iväg någonstans riktigt avsides så att jag verkligen minimerar risken att stöta på andra "normala" människor.
En veckas ryggsäcks och tältsemester i någon trolsk skog någonstans borde fungera.

Riktigt bra skrivet. Så sjukt bra läsning

5/5

7/5
Detta är utan tvivel den allra bäst tripprapport jag läst, någonsin! Jag brukar säga att ingenting i denna värld slår hgbg's rapporter, men denna är bortom all jämförelse.
Sättet du upplever och bemöter alla känslor och intryck på är underbart beskrivet i den här rapporten. Verkligen mycket bra skrivet, och det är inte ofta jag säger det. Det låter som att du hade en underbar upplevelse och, något att berätta för barnbarnen i framtiden! (eller inte)

En fråga har jag dock, var befinner du dig fysiskt under din resa i havet och upp på universums topp? som jag uppfattade det befann ni er alla fortfarande i tältet, vilket gör det orimligt att du "vaknar upp" eller landar i gräsmattan igen. Det kan vara jag som missat någon detalj dock, men förtydliga gärna det
För övrigt, har du någon musikalisk utbildning och därmed under trippen faktiskt var kapabel till att spela något som lät vettigt för ett nyktert öra?

Tack! Jag är glad att folk förstår att det var en väldigt subjektiv upplevelse och att jag försökt sätta förståeliga ord på en miljon väldigt abstrakta känslor! Alltid kul att höra att man lyst upp någons dag också barnbarnen kommer definitivt höra om detta i framtiden, men kanske inte i form av en tripprapport. Jag har med den här upplevelsen som en del i en novell jag har skrivit.
Nä, jag var aldrig i tältet utan satt/låg vid sjön hela tiden. Sebbe plockade ju ut instrumenten ur tältet men det bör ha varit den enda gången tältet förekom.
I dabble älskar att jamma med mina kompisar och ibland låter det riktigt bra. Vissa av oss spelar i band och sådär. Denna gången kan det möjligtvis ha låtit bra i början men jag kan tänka mig att det blev mer osammanhängande ju mer vi triggade upp varandra. Jag spelade verkligen så hårt jag kunde, och vad jag förstått gjorde Bonnie och Sebbe det också.

Vilken underbar känsla jag fick. Jag vill läsa mer!!
5/5

Då har jag goda nyheter!

Den här rapporten är nämligen med i en novell jag har skrivit, där Bonnie (som ju i verkligheten heter något annat) råkar vara en av huvudpersonerna.
Om du är intresserad, och om du känner till något bra sätt att dela PDF-filer på, laddar jag gärna upp novellen så alla kan läsa. Det är en psykedelisk skräcknovell mestadels baserad på substansinducerade äventyr.