Har du mått dåligt av att göra abort?

Handen på hjärtat - har en abort förstört ditt liv? Tänker du på det ofta? Tänker du att det är ett barn du tagit bort eller bara en cellklump?

Man läser ofta om att ingen kvinna vill begå abort, att det ger men för livet. Är det verkligen så för de flesta kvinnor?

Självklart är frågan individuell - men jag har läst väldigt mycket om att det är något det svåraste en kvinna kan vara med om. Är det verkligen så, eller vill de bara inte verka känslokalla?

Beror nog lite på hur sent man gör den. Men att säga att man dödar ett barn är väl ungefär som att säga att en äggula är en kyckling, så tänker jag iallafall.

Felpost.

Handen på hjärtat så hade nog ungen förstört mitt liv och jag hens - därför jag gjorde abort även om jag inledningsvis tänkte behålla det. Okej, jag hade antagligen älskat sönder det om det kommit ut ett barn men det är nog det bästa beslut jag tagit i livet såhär i efterhand.
Just då var det en mardröm. Det är en väldigt speciell känsla att vara gravid tyckte jag. Du vet liksom att det är någon liten varelse som växer i din livmoder och det känns ganska konstigt. Men också som att man aldrig är ensam vilket är mysigt.

När jag väl bestämt mig för att göra abort var det inte så jävla kul att höra att det var ca 2 veckors väntetid. Jag ville bara få det gjort och fick psykbryt och sökte klinik tills jag hittade en som hade tid inom några dagar. Även den korta tiden var vidrig. Kände mig elak samtidigt som jag inte ville och velade men ville göra det bästa för alla.
Själva ingreppet (medicinsk abort) var också jävligt. Det gjorde jävligt ont, jag blödde som en gris och fick gå runt med en vuxenblöja i det första skedet. Sen blödde jag väl runt 2 veckor efter det. Relationen jag var i blev ju knappast bättre heller. Det var en väldigt märklig stämning att veta att vi hade kunnat få ett barn ihop men att det nu ramlade ut med massa blod och äggstora blodklumpar.
Tänkte på det mycket väldigt lång tid framöver men ganska sällan idag. Tankarna handlade mest om vad för kön det hade blivit, hur hade den sett ut, hur hade min och pappans relation blivit. Sen tankar om att "jag kunde haft ett barn på 5 år nu".
Skulle jag göra det igen? Helst inte, men jag vill bara ha barn med någon jag kan se som barnets pappa och min partner en jävligt lång tid framöver. Skulle det råka hända trots alla skyddsmekanismer och en dålig partner så hade jag gjort abort igen.

Hur svårt det är kan bero på vem som är far till barnet. Att abortera ett foster som blivit till genom våldtäkt behöver inte förstöra någons liv. Men visst, jag tror inte att någon kvinna tar lätt på en abort. Det är sista utvägen.

TS, jag tror inte att du ska räkna med att vi som skriver här i så hög grad kommer att berätta om våra egna erfarenheter av abort, om vi nu har några.

Personligen har jag inte gjort det, men en brud jag knullade på spolade ut resultatet av den ungen - fick jag reda på utav hennes väninna som var med henne till kliniken, som ringde och berättade det för mig.

Alla som får ungar envisas ju med att säga att "vi är gravida" dvs både hon och han - alltså är båda gravida och då gör med samma resonemang även båda två abort ifall bruden bestämmer sig för att dra ur ploppen.

Det rörde mig inte ett skit i ryggen, snarare en lättnad. För den bruden var definitivt ett engångsknull och hade jag definitivt inte velat ha en unge med.

Tack för ditt svar.
Det är lite av poängen här - vågar man som kvinna säga att det var ett lätt val och man bryr sig inte alls?

Eftersom abort är samma sak som mord så är det nog inte konstigt att man mår skit, ingen vid sina sinnens fulla bruk ser väl sig själv som mördare? Bara för att rättssamhället inte gör den liknelsen så betyder det inte att man inte är en (barn)mördare för det.

Har genomgått 2 aborter:

Första: Hade ingen aning, bestämde det själv och genomgick den ensam. Gjorde med piller, och blev inte riktigt informerad om vilka konsekvenser det kunde bli. Hög feber, illaluktande blod och akut in. Och tyvärr var dom inte speciellt tillmötesgående. Skickades med vanlig taxi till en annan stad, taxin som skällde ut mig, när blodet bara rann, och denna ville hem. Och Sepsis blev konsekvensen, med ett år av grov ångest, oacceptabelt beteende och en känsla av att vara en mördare.

Andra: Mer tillmötesgående, skrapades direkt, vaknade med morfin och allt gick fint. Var ensam denna gången också. Och blev inte lika konstig efteråt, dock under graviditeten, orkade jag inte ens gå till toaletten av trötthet, och höll därmed på att missa själva aborten. Samt att jag blev riktigt deprimerad, och funderade på lämpligaste och minst smärtsamma sättet att ta mitt liv. Samt började gråta till en vit skåpsdörr.

Tyvärr efter första, kommer man ha men för livet, utan smärtstillande och bestående smärta resten av livet, och det finns inget dom kan göra säger dom. Fick dessutom kämpa i många år innan jag fick det bekräftat, trotts att man påpekade det hela tiden.

Hade jag vetat och blivit mer informerad, hade jag nog valt att behålla.

Gjorde en abort när jag var 19, blev gravid med min dåvarande pojkvän (vi var tillsammans i fyra år) och det var verklìgen för tidigt i livet att bli gravid. Blev gravid trots p-piller.

Det var en otroligt skön känsla att få det gjort, har inte ångrat det en sekund. Kändes bara som ett läkarbesök, gjordes i 9e veckan med bara vanliga "missfallspiller" (pojkvännen var där med mig hela tiden). Snabbt och smidigt och gravid-illamåendet försvann omedelbart efteråt, det var väldigt befriande.

Emotionellt sett kände jag inte en enda gång att jag var gravid så själva aborten var inte värre än ett normalt läkarbesök, det var endast en enorm lättnad när det var gjort så jag kunde sluta må illa och kräkas.

Du har definitivt ett flertal poänger i ditt resonemang.

Traumatisk skulle jag beskriva min abort känslomässigt. Jag var ung och kanske var det därför plus emot abort åtminstone gällande mig själv. Men killen var fel och för ung.

Vet tjejer som med lätthet gjort flertalet aborter utan problem.

En del använder det verkligen som preventivmedel. Måste vara lite riskabelt för fertiliteten.