Psykopat?

Jag väljer att definiera princip som grundregel i kombination med riktlinje. Kaos med oförutsägbarhet. Detta eftersom vi nu står i ett socialt sammanhang och vi har alla subjektiva grundregler och personliga sanningar om oss själva. Samtidigt behöver vi anpassa oss till sociala normer, t.ex beteenden, där riktlinjer kommer in.

grodanbollboll startar en tråd om sin partner. Han har varit otrogen tidigare som hon visste om. Hon har förlåtit och fortsatt relationen. De börjar sätta grundpelare i relationen som kräver tillgivenhet, ansvarstagandet och förtroende, tittar på hus och planerar förlovning. Nu har hon fått reda på att han för ett år sedan varit otrogen igen undanhållit sanningen. Hon är ledsen, förvirrad, uppgiven och förtvivlad och ber om råd från ett forum på internet. Kanske för att hon inte är redo att vända sig till sina vänner men ändå behöver höra att det han gjort är fel.

Det hon gör är att tveka och överväga om det kanske är bättre att stanna kvar. Att hon kanske har mer att tjäna på det. Samtidigt mår hon skit över att bli behandlad omänskligt. Sambon ringer familjerådgivningen och bokar tid. Där planteras än mer förvirring in. Han visar med detta att han vill vara med henne och att han vill ordna upp detta. Det finns för henne ingen konkret riktlinje i hur man bör agera i en situation som denna.

Nu ska jag förklara vad jag menar med kaosprincip.

Konsensus i vårt samhälle är att otrohet är fel och att man avslutar relationen för bådas bästa. Nu verkar det som att det redan skett förr och att hon förlåtit. Sen händer det igen, fast bokstavligt talat fem gånger mer respektlöst. Bara att hon startar en tråd och ber om råd är hjärtkrossande för vem som helst. I en sånt tillstånd så behöver man höra sanningen för att acceptera att det hänt och att det bästa är att separera.

Sen kommer du in i bilden med denna kommentar.


Jag försöker förstå vad du menar men det går inte koppla till någon slags stabilitet all. Det du säger är att så länge din partner berättar att denne varit otrogen mot dig så är det helt lugnt och förlåtet. Sen vill du att hans ärlighet ska belönas med en ny chans. Vilken ärlighet då? Varför ska hon ge honom en ny chans? Vad han säger är inte värt något för honom eftersom han redan gått över gränsen. Det enda som betyder något hos en människa är hur man agerar. Han är en manipulativ, kicksökande lögnare. Att hävda att dem skulle vara i ett annat läge nu är, där han enligt dig har förändrats till det bättre, är inte bara fel utan jävligt elakt och respektlöst mot trådstartaren.

Har sneglat på dina andra svar i tråden och dina principer du använder som riktlinjer är oförutsägbara och helt tvärt om till vad som kan härledas till rättvisa. Varför anser du att du kan agera hur du vill mot en annan människa, säga förlåt och sen kräva en ny chans, för att du ser det som en bestraffning mot dig?

Du menar att man inte är sin historia, utan man är den man är i nuet. Det funkar inte så, man kan lura sig själv att man är något helt annat, men inte andra. Människor glömmer inte av vad man är kapabel till.

Ditt resonerande passar perfekt in på hederskultur. Att motsägelsefullt vara den som gör fel, se fri vilja som något som straffar dig och hävda äganderätt till en annan människa.

Obegripligt hur du har rationaliserat fram dina svar på moraliska frågor.

Du borde i alla fall inte ge några fler råd, till någon.

Vadå för konsensus? När någon varit otrogen? Du förenklar. Om personen A varit otrogen först tio gånger och personen B råkar vara det en gång, är väl exempelvis situationen en annan. Eller om personen A har världsrekord i både snygghet och snällhet men råkade göra ett snedsteg efter att ha provat droger eller nåt, och skäms efteråt och bevisar att den aldrig kommer göra nåt liknande, då kan det också vara ursäktat. Nu gäller inte det i detta fallet men poängen är att alla situationer är unika och alla människors preferenser är unika. Det går därför inte att säga att otrohet måste leda till uppbrott, utan man måste fortfarande titta på detaljerna i det unika fallet. Det finns till och med fall där uppbrott är okej även om det inte finns någon otrohet.

Ett förhållande innehåller (förhoppningsvis) så många fler dimensioner än trohet. Aspisar kanske tror att den enda funktionen en relation har är att ha nån och sitta och bre mackor och dricka mjölk med och som SKA VARA TROGEN. Utan att säga att otrohet är okej, konstaterar jag bara att världen inte är riktigt så enkel. Det finns hundratals andra nackdelar som kan hända i en relation, och hundratals andra fördelar. Samtliga fördelar måste vägas mot samtliga nackdelar när man beslutar om man vill fortsätta relationen med personen.


Ja, jag försökte vara dödsrasist, och lyckades tydligen. Larma Dramaten någon!


Nej det menar jag inte alls. Jag menar dock att det är något som talar FÖR att det trots allt inte är supersannolikt att otroheten kommer inträffa igen trots att den gjort det tidigare. Huruvida så är fallet får man ju dock bedöma utifrån närmare kännedom om personen som partnern har.


Nej det "vill" jag inte alls. Jag känner ingen av personerna så varför skulle jag vilja något beträffande deras relation? Jag belyste bara en infallsvinkel som inte ännu hade belysts, och som är viktig att tänka på när beslutet ska fattas.


Det får hon avgöra själv. Om hon fortfarande har känslor för personen kan ju det vara ett sådant skäl, exempelvis.


Jag förstår inte ditt språk. Är du påtänd?


Det är alltför lätt att kasta ur sig såna klyschor. Om man tillämpade den dogmen skulle det exempelvis innebära att en person som en enda gång gör ett misstag och somnar med en cigg och fjuttar eld på ett helt flerfamiljshus så att hundra barn brinner inne, då är den personen i evighet dömd att vara ett svin, även om den tvärångrar sig och helt slutar röka och allt bara för att den skäms och ångrar sig så mycket?


Jaha, du känner honom? Eller du är nån sorts amatörpsykolog som gör utlåtanden enbart baserat på hörsägen från tredje part i ett Flashback-forum? Kolla på dig själv.
Dina domar tillför inte något utöver det hon redan vet om sin partner som hon såklart känner hundra gånger bättre än vad vi här gör.


Trådstartaren ville ha tips. Sannolikt användbara tips snarare än inställsamma kärringtips. Att leverera tips blir då höjden av respekt. Vemsomhelst kan gorma "öhh, otrogen ska man ju inte vara!!" för att plocka lätta poäng, men att säga såna självklarheter tillför knappast något i sak.


Eftersom du uppenbarligen lider av dikotomiskt tänkande förstår jag att du inte ser någon konsekvens. Hela förklaringen till det är att världen är mer nyanserad än vad du kan föreställa dig. Allt är inte svart eller vitt.


Har man aspergers (som du uppenbarligen har) känner man sig tvärsäker på vad rättvisa är, trots att verkligheten är precis tvärtom. Detta handlar inte ens om rättvisa utan om att TS ska göra ett val vars utkomst ska maximera hennes framtida lycka. Det är då högst sekundärt huruvida pojkvännen exponeras för en välförtjänt hämnd eller inte.


Va? Psykos nu? Tror du att det är jag som är pojkvännen?


Precis. Men det är ett illusionerat sätt att tänka. Bara för att man kan se att det är samma kropp och personen har samma namn och den bor på samma ställe, kan det filosofiskt anses vara samma människa OM det nu är så att den helt och hållet har ändrat inställning till viktiga frågor? T.ex. en kriminell som hoppat av och nu arbetar MOT brott.

Många av dina meningar gick inte att förstå så svar på dem utelämnas.

Alltså jag är genuint nyfiken en sak. Hur har du kommit fram till att, ingenting går att komma fram till? Går det inte att bedöma något som ej genomförbart i förväg, med information som faktiskt har en tydlig riktning? Om en kvinna berättar mig att hennes pojkvän slår henne. Efter varför gång ber han om ursäkt. Detta upprepas, några gånger under ett år. Han säger varje gång att han aldrig mer ska göra om det och att han inte vet vad som händer med honom honom.

När hon väl ber mig om råd och säger: Han är ju inte sån egentligen. Det är bara att, när han blir arg så ser han rött. Han kan inte hjälpa det. Jag vet ju att jag kan vara jobbig ibland också.

Anser du att ett korrekt svar går som följer: Jag tycker du ska försöka avgöra det själv vad du vill göra. Jag menar, du känner ju honom bättre än vad jag gör.

Eller är det orimligt när det kommer till våld som inte kan försvaras?

Detta är ingen jämförelse utan ett scenario som inte är omöjligt. Konkret information har framkommit.

Liknelsen haltar. I din liknelse är problemet att problemet har normaliserats så att offret använder försvarsmekanismer. Varför skulle en person som inte inser problemet skriva på Flashback och fråga om råd?

Dessutom är våld ett direkt angrepp på en annan människas kropp, medan otrohet är att använda sin egen kropp på ett sätt som man underförstått lovat att inte göra. Inte riktigt samma sak.

Förändras aldrig människor på något sätt, tror du? Det kanske handlar om projektion isåfall.

Diskusen när folk "förtjänar" en andra chans bör nog avknoppas till en separat tråd och läggas i Filosofi-delen. Kort bara så förstår jag inte varför det viktiga är att sätta sig till doms över andra och avgöra vad de är värda. Handlar det inte om en relation och huruvida den ska fortsätta eller avbrytas. Straff är betydligt överskattat. Om en relation tar slut bör man försöka glömma sin partner istället för att börja planera straff och shit.

Inget av detta bör eller kan tolkas som att jag försvarar oetiska handlingar.


Det beror ju helt och hållet på sammanhang. Domstolar och fängelser har vi för att kunna utsätta brottslingar för brottspåföljder eller det som vi i dagligt tal lite felaktigt kallar "straff". Syftet med det är dels att brottslingen inte ska kunna gå lös och göra om samma sak, iallafall inte på ett tag, och dels att vetskapen om straffen ska skapa ett incitament för människor att följa lagarna.

Med olydiga barn kanske man också ibland måste straffa, även om man i första hand bör försöka resonera sig fram i en dialog vad som är rätt och fel.

Men här talade vi ju om hur en tjej ska behandla sin partner. Man mästrar och straffar inte sin nuvarande eller före detta partner. Om det inte är en D/s-relation förstås. Det är sjukt. Antingen är man ihop eller om man av nån anledning inte gillar varann går man skilda vägar. Men att bli fiender i en relation är på riktigt psykiskt sjukt. Om det inte handlar om extrema saker såsom att relationen redan har övergått till nån sorts fejd, exempelvis i form av slagsmål eller andra fientliga handlingar. Ska man ändå lämna personen, varför är det då viktigt att lära personen vad som är rätt? Man kommer aldrig träffas igen.


Se ovan. De flesta som bränner bilar gör det för att det är ett religiöst påbud att kriga mot "infidels". Tyvärr förstår inte barnet bättre för att man slår det. Slår man ihjäl barnet slutar det iofs att bränna bilar så det är ju ett steg i rätt riktning. Men tänk också på att det är att muslimer blir slagna i hela uppväxten som gör att de blir så hatiska när de växer upp och det för första gången inte finns en sträng fadersgestalt som håller ordning på dem. Medan svenska barn är tvärtom, de uppfostras med dialog och gör inga allvarliga bus oftast.


Barnet kommer då bara bli en ögontjänare eftersom det fortfarande inte förstår ANLEDNINGEN till att man inte ska bränna bilar.


Som sagt, frågan här är inte hur man bäst uppfostrar en vuxen människa hur man gör i en relation. I hans nästa relation kanske man FÅR vara med andra, ska du då rycka in i den relationen och lära om honom?


Ja så kan det ofta vara, det har jag aldrig förnekat. Och det förstår ju alla här så det behöver inte sägas. Vad jag gjorde var att belysa en aspekt som inte var uppenbar.


Huruvida en relation ska fortsätta beror på om den framöver kan vara konstruktiv när alla positiva och negativa aspekter vägts samman. Och det kan finnas relationer som kan vara det trots att det finns så negativa saker som otrohet i relationen. Jag har faktiskt råkat ut för det. Jag reste utomlands i tre veckor och min borderlinetjej var oknullad under hela den tiden. Detta var när relationen fortfarande var ganska ny. Det bästa hade förstås varit om hon hade sagt innan resan att hon inte skulle stå ut att vara ensam så länge, men hon ville inte vara en börda för mig genom att förstöra min resa. Vilket egentligen var snällt, även om hon agerade fel. Och nu idag när jag känner hennes unika behov kan jag faktiskt säkert säga att detta inte bara var något hon sa.
Sedan när jag kom hem från resan lärde jag känna hennes behov allteftersom, så att detta inte skulle behöva hända igen. Sedan fick jag chans att knulla världens sexigaste 16-åring så jag förhandlade mig till ett frikort från flickvännen att göra det eftersom hon också hade varit otrogen, så då jämnade det ju ut sig.

Förmodligen får du hjälp att besvara den frågan när ni är på rådgivningen.

Om du vill och tror att du kan förlåta och gå vidare gör du det. Under förutsättning att du också tror att ni kan jobba på en relation så att ni kan lita på varandra och inte sårar eller bedrar varandras förtroende igen.

Eller så lämnar du honom.

...och är det inte fantastiskt hur folk snackar om allt självuppoffrande de skulle göra för sin partner, som att ta en kula eller någon annan dramatisk skit, men när det kommer till otrohet är det plötsligt en fråga om svartvit rättvisa?

Vi vet faktiskt aldrig hur andra personers relationer ser ut och vi har alla olika syn på otrohet, men bara för att vi har olika synsätt betyder det inte att vi är mer eller mindre kvalificerade att ge råd, vi ger bara olika sorters råd. Det är förmodligen mycket mindre givande att fråga om råd på ett diskussionsforum där alla ger exakt samma råd.