Citat:
Ursprungligen postat av
Nexus-6
Oavsett vad som hänt förundras jag över det engagemang det finns i sådan här fråga. Tänk om samma engagemang hade infunnit sig tidigare varje gång en kvinna blivit utsatt. Tänk hur samhället hade sett ut då.
Det är ett klart och tydligt mönster. Kvinnor ljuger om de inte berättar i detalj hur de blivit utsatta samma dag. Män är alltid oskyldiga.
Hur många män pratar vi om nu som blivit offentligt anklagade? Jämför det med de drygt 10 000 st anmälningarna om sexuellt ofredade 2016 och där man beräknar att det endast är 10-20% av det totala antalet eftersom de flesta av dessa händelser aldrig anmäls.
Flera har ställt sig frågan varför han inte anmält dem för förtal. Kanske för att han vet att det är sant och att han är skyldig. Det slår ingen av er att det faktiskt kan vara sant. Utan ni utgår per automatik att det så klart inte är sant. Utan någon som helst vetskap om vad som hänt. I alla andra fall där indicier faktiskt visar en klar och tydlig riktning så är ni ofta väldigt snabba att döma på dessa grunder. Men inte när det kommer till kvinnor. Jag vet inte om han är skyldig eller inte, men om det hände för så pass länge sedan är det ju inte så svårt att försvara sig och säga att det inte är sant. Lite förvånade att ni inte tänker på samma sätt här som ni gör med kvinnor i det omvända fallet? Någon anklagar honom och han svarar inte upp mot denna allvarliga anklagelse, alltså måste det vara sant. Med er logik kan det ju inte finnas något annat svar! Case closed!
Ja, varför är det engagemang i frågan tror du?
Därför att han varken erkänt eller förnekat till att:
1. Ha sagt åt den 20-åriga damen att han var förtjust/förälskad i henne.
2. Omfamnat henne -"lite för länge"
3. Vidrört hennes tygbeklädda ändalykt
Bedöms som extra olämpligt då han varit något av en förebild för kvinnan. Samtidigt som det förelåg 26 års åldersskillnad(avrundas i media till 30 år) och han var dessutom gift.
Jag UTGÅR FRÅN ATT HAN ÄR SKYLDIG!
Säkert han också - även om minnet sviktar.
Så vitt jag kan förstå utgjorde inte ovan nämnda något brott 1996 när detta utspelade sig.
Det uppfattades dock som en så allvarlig kränkning att den nu 41-åriga kvinnan har avstått från karriärvägar. Hon har burit med sig detta trauma fram till #MeToo tribunalen.
Rättvisa kan dessvärre inte skipas, genom att det inte var något brott. Och hade det ändå varit det så hade det i vår nation varit preskriberat sedan 1998. (Sexuellt ofredande 2 år)
Den nu betydligt äldre mannen har raskt fått avsluta sin anställning på direktiv av ledningen för SvFF därför att han inte uppfyller de moraliska krav som ställs i förbundet. Han har också fått massiv medial uppmärksamhet i media.
Jag försvarar inte alls mannens beteende. Ändå ser jag gärna att det ges rimliga proportioner. De många år som passerat upplever i alla fall jag som en något förmildrande omständighet.
Det kan också vara rimligt att de unga kvinnor som råkar ut för liknande situationer i nutid, ser att de även kan ge "förövaren" återkoppling på hur hon upplever situationen i realtid.
Då kan man ofta även få personen att ändra beteende, för allas bästa.
Oftast fungerar verbala åtgärder, dvs. man "säger ifrån"!
Uppfattas inte budskapet kan det behöva upprepas med höjd röst och tillhörande markerande av obehag.
Möjligheten att utdela lättare slag med öppen handflata kan tillgripas om det är uppenbara språksvårigheter. Det är en signal för obehag som är universell.
Uppfattar man situationen som att man utsatts för ett brott bör självfallet polis tillkallas.