Hur hanterar psyk rationella självmordsbegägna?

En del människor tar livet av sig för att dom är sjuk, villfarna, är deprimerade, men det finns även en liten grupp människor som är fullt rationella, medan dom fortfarande har dödsönskan. Livet som människa är ju inte så himla kul alla gånger.

Personer som inte vill leva, blir ju föremål för psykiatrin. Och dom patienter som misstänks ha en dödsönskan, men ändå inte kan räknas som irrationella, och inte vill gå i psykoterapi, vad gör psykiatrin då? Det behöver ju inte nödvändigtvis innebära att personen uttrycker en dödsönskan. Det kan räcka med att någon överläkare bedömer att risken kan finnas.

Dom kan väl inte bälta eller låsa in en person för resten av dennes liv? Det torde ju vara ekonomiskt, PR-mässigt och rutinmässigt ohållbart?
Och om personen är frigående, så kan dom ju inte ha konstant övervak på denne för resten av dennes liv.

Sätter dom kanske personen på sluten psykiatrisk avdelning, i en slags förhoppning av personen med tiden ska förändra beteende gradvis, med hjälp av antidepressiva samt lite milt forcerad aktivering och socialisering?

Och om det senare inte hjälper, utan kanske snarare bara gör det värre (personen önskar slippa livet, vilket är ett emotionellt lidande i sig, medan psyk bara förlänger- och förvärrar lidandet, från patientens synvinkel), vad gör psykiatrin då?

Är det så att man fortsätter hålla personen inlåst där .. utan att ha någon egentlig framtida plan? Man bara väntar, provar olika behandlingsmetoder, och ser vad som händer? Något som i praktiken skulle kunna bli resten av livet (även om det inte planeras så vid inlåsningen)?

Bra fråga. Under mina mörka stunder har jag uttryckligen sagt till psykologen att jag inte vill leva, att det skulle vara skönt att sluta finnas till. Detta har inte föranlett någon åtgärd alls faktiskt. Sa också att jag inte tänkte ta livet av mig. Så nej, det ska nog till att man faktiskt försöker ta sitt liv innan det blir inlåsning m.m.

Har också undrat lite över detta. Alltid haft en ganska odramatisk syn på självmord och döden. Med det inte sagt att jag inte skulle bli ledsen om någon närstående dog eller tog livet av sig. Tror det är svårt att undvika.

Har flera gånger tänkt på att ta livet av mig och jag anser att det är mitt val, ingen annan behöver ha en åsikt om det.

Tror som föregående skribent att det inte hänt något om man uttryckt sin önskan till exempel psykiatri men man vet ju aldrig.

Psykiatrin har väl inte rätt att låsa in en bara för att man inte vill leva längre?

Jo, borde man väl kunna om man anses vara en fara för sig själv eller andra så kan man mycket väl bli tvångsvårdad. Kolla vad LPT innebär.

Man blir inte inlagd om man har dödslängtan. Det är när man har planer att ta livet av sig man kan bli tvångsinlagd. Många väljer dock att bli inlagda, särskilt om de är rationella ocb mår så dåligt att döden verkar vara den enda utvägen. Problemet är att personen i den situationen ofta inte ens har någon förhoppning på att vården kommer innebära bättring.

Enligt min erfarenhet blir många antingen rekommenderade terapi, eller medicinsk hjälp med antidepressiva. Under en kort period kan man få lugnande preparat, valium, xanor exempelvis för att dämpa ångesten när den är som värst.

För ca 1,5 år sen ville jag ta mitt liv, men jag tror inte jag vågade...

Ringde min pappa, mamma o syster för att säga adjö. Sen började jag proppa i mig tabletter tillsammans med spriten. Hann väl ta typ 10 st Iktorivil, en karta Imovane o en halv 70'is vodka. Sen kom ambulanspersonal, eftersom pappa ringde dom, till mig, o det jag hade tagit hade inte hunnit verka. Var i lite bättre form o lovade att inte ta mer. Sen kom min pappa, syster o hennes kille. Jag grät, men vi pratade. Sen kom en jourläkare hem till mig. Jag försökte stoppa honom genom att "avboka" honom via 112. Men så skrek alla de som var hos mig; -NEJ! O det hörde dom på 112, så de skickade honom.

Jag gick med på inläggning o jag tror jag hade blivit LPT'ad om jag inte gick med på det frivilligt. Låg inne runt 5 dygn, sen orkade jag ta tag i problemet o vann tvisten i domstolen! Då blev allt bättre igen!

Hade jag verkligen velat ta mitt liv, så hade jag naturligtvis inte ringt någon. Det var bara ett rop på hjälp!

En rationell person som har bestämt sig för att ta livet av sig, och som inte vill ha någon hjälp blir förstås inte ett föremål för psykiatrin.

Jag är en rationell person som ville ta livet av mig.
Jag blev tvångsinlagd pga. mina självmordstankar i samband med ett läkarbesök. Jag har väldigt svårt att ljuga för människor så det slank ur mig att jag hade bestämt mig för att ta livet av mig. Så då blev det ju tvångsinläggning. Och visst, fungerande hjälp vill man ju alltid ha.

Vistelsen på psyket hjälpte inte (föga förvånande).
Så jag hade bestämt mig för att ta livet av mig när jag kom ut från psyket.
Jag var tvungen att ljuga för att komma ut.
Så.. Ja, man kan nog vara inlåst livet ut om man säger till läkarna att man tar livet av sig när man kommer hem.

Men jag gjorde det trots allt inte. Men det var nära.

Psyket kan inte göra så mycket för rationella självmordsbenägna.
Man kan få antidepp utskrivet och man kan få prata med en psykolog (lång kötid) och lite annat. Men sånt hjälper inte mig i alla fall. Så har avslutat all kontakt med psykvården trots att jag fortfarande tänker på självmord.

I mitt fall står psykvården helt maktlös.
Så länge psykvården inte kan fixa mitt problem så kan de inte fixa mitt mående/tankar/planer.

Just nu tänker jag lite att jag ska prova en massa droger innan jag tar livet av mig.
Men det är tveksamt om det kommer att bli så.
Undrar hur länge jag kommer skjuta upp självmordet. Det vore väldigt tragiskt om jag skulle leva ett helt liv.

Kanske knark varje helg skulle få mig att vilja leva. Något att se fram emot varje helg.