Borde inte universum krylla av liv? (argument)

Jo, stjärnorna i galaxerna är ju så utspridda att det blir svårt att få till nån riktig frontalkrock.
Dessutom så rör de ju på sig, liksom de planeter som cirklar kring.

Men ... passagen hade Ändå kunnat skapa oförutsägeliga konsekvenser.
Som tex hade ju de Gasmoln som brukar finnas mellan "armarna" i galaxer av våran art, kunnat förändras och bli utdragna - kanske söndertrasslade eller hoptvinnade med de nya.

Och vad hade hänt då, om plötsligt sikten in till galaxens centrum blivit helt klar och utan hinder.
Detsamma med det motsatta - om mörka gasmoln kommit in i tex vårt solsystem och påverkat Solens strålar.

Det är kanske bara bra att det finns flera lager av mörka gasmoln mellan armarna i spiralgalaxer som skärmar av centrum för de yttre armarnas invånare.
Vi kan ju inte se Vintergatans centrum, just pga mörka moln som stänger ute allt ljuset.
Rent estetiskt är det ju en stor tragik - för hur spektakulärt hade det inte sett ut liksom ...
Men kanske är det bara bra, vem vet.

Precis, den "Beboeliga Zonen" är inte nödvändigtvis allt ...

Det finns andra viktiga faktorer att räkna med också.
Som tex "flytande kärna".
Det är pga Jordens flytande kärna av järn som vi blir skyddade från strålningen från "utanför".
Och inte alla planeter eller månar har någon flytande kärna.

Åtminstone finns det iaf en till himlakropp i Solsystemet som har det, en av Saturnus månar (har jag för mig.)
Och till det har vi frågan om tektonik och geologisk aktivitet. Vulkanutbrott o sån skit.
Nu vet vi ju från vår egen planet att vulkaner är bokstavligt talat "livsviktiga", och kan underhålla liv trots frånvaro av Solljus.
Dvs under havets yta finns det "Black Smokers" på, och vid, vilka liv lever.
Detta är alltså ytterligare en sak att förhålla sig till när man berör frågan om Utomjordiskt liv.

Vi har tex himlakroppar som är täckta av tjocka lager av is, men som pga geologisk aktivitet klarar hålla temperaturen uppe i haven under isen - och dess "Black Smokers" hade således kunnat vara en bra grogrund för liv.
Månen Europa antas av många vara en het kandidat just pga detta.



Det hittades förresten ett väldigt intressant, och tankeväckande, nytt exosystem för inte så länge sedan, som hade Flera planeter inom den "Beboeliga Zonen."
Var det så många som 7 st ... ?
Något sådant var det iaf.
Och vissa av de var så nära varandra att det hade kunnat gå att se, med ögonen, grannplanetens geografiska strukturer med blotta ögat - i stor detalj. Inte så liten som vår Månen alltså - utan mer som att hålla en badboll av en meter i diameter framför sig med sträckta armar.
Ungefär så stor del av himlen hade grannplaneten täckt.
Imponerande, minst sagt.

Så, om det hade funnits liv på tex Båda dessa planeter, då hade de sett varandra.
Redan tidigt i deras utveckling. Redan tidigare än de uppfunnit kikaren alltså.
De hade kunnat se tex om natten, hur större samlingar av eldar (som tex i tidiga byar eller tidiga städer) hade skapat ljus.).

Hur hade en sådan civilisation utvecklats, där de alltså hade Vetat - redan under sin motsvarande Bronsålder - att det fanns "Andra" som levde på den där stora skivan på himlen.
Visst hade sådana civilisationer börjat arbeta på lösningen på både Kommunikationsproblematiken och transportfrågan mycket tidigare än vad vi har gjort här på Jorden.

Och det hade ju då inneburit att det hade varit bland galaxens allra tidigare kulturer som lyckats behärska rymdfarten.
Det hade blivit de allra första rymdkolonisatörerna med andra ord.
Rymdutforskarna och -äventyrarna.

---

Om jag inte minns fel så var denna värld på bara ca 40 ljusårs avstånd från oss.
Det innebär då att de Vet att Jorden finns, och att Mänskligheten finns.
De vet detta dels pga att de snappat upp våra första teknologiska framsteg med radiovågor och med kärnvapentester.
Och dels pga deras astronomiska forskning.

Dvs precis som varje högkultur på Jorden har prioriterat kartläggning av himlavalvets kroppar och dess rörelser, så måste även De ha precis samma intresse för detsamma.
De började alltså tidigt att kartlägga sin stjärnhimmel, och i takt med att deras utveckling tillät det så kunde de kartlägga mer detaljerat.
Solen, och vårt Solsystem, är bara 40 ljusår bort, så vi uppfattades som deras Granne i rymden.
Självklart ska de alltså hålla koll på oss.

Ännu mera så när de började upptäcka Civilisation.
Då blev plötsligt Jorden Högintressant för dem.

Men, rimligtvis har de redan kartlagt hela sitt närområde, och vet precis var det finns utvecklat liv, var det finns avancerat liv och var det finns civilisationer - liksom inget liv alls.
Det är lätt att föreställa sig att de knutit kontakt med så mångas högt utvecklade utomjordiska civilisationer som de kunnat.
Och de i sin tur med många andra.

---

Jämför gärna med våran Bronsålder och tidiga Järnålder.
Flera olika högkulturer utvecklades separerat från varandra.
Inte bara med stora oceaner som barriär, utan med "bara" lilla Medelhavet som avskiljare.

Trots det så kunde de utvecklas till imponerande civilisationer.
Men till slut så vände de blickarna utåt, och började upptäcka varandra.
Ett ofantligt avstånd var tex mellan Romarriket och Kina.
Men de handlade ändå med varandra, över Indiska oceanen tex. Från Indien till Jemen och Somalia.
Med segelbåtar.

Det är något att jämföra med når man tänker på Rymdens avstånd.
För avstånd är aldrig längre än vad teknologin begränsar det till.

---

Enligt den beundrade astro-forskaren Dyson Freeman så hade en utforskande utomjordisk civilisation använt sig av vissa strategier när de skulle utforska redan Bebodda planeter.
En sådan metod hade varit att anlägga en dold "bas" i närheten av planeten av intresse, men tillräckligt långt borta för att undgå upptäckt.
Freeman föreslog att det rimligaste hade varit att anlägga den basen i planetsystemets "asteroidbälte."

Det eftersom den placeringen dels hade utgjort ett effektivt gömställe, men samtidigt varit tillräckligt nära planeten för att kunna besöka den regelbundet.
Men också för att asteroidbältet i sig hade erbjudit alla nödvändiga naturresurser för byggandet och underhållet av forskningsbasen.
Dvs de hade startat gruvdrift.

Så det hade funnits anledning för Oss att fokusera p just vårt asteroidbälte, för att söka efter utomjordiskt liv.
För att det rimligaste hade varit att de, om de varit besökare, anlagt sina Baser där.
Ungefär som den där berömda "Ljusfläcken" på miniplaneten "Ceres" som vi upptäckte för lite sedan om ni minns ...

Det är kanske lätt att glömma, men vi såg faktiskt ljusfläcken redan före vi skickade upp sonden.
Med våra teleskop kunde vi urskilja en ljusfläck.
Och när vi sen kom närmare med sonden, då blev det ju nyhetsmaterial för hela världens sensationshungriga skvallerpress.

Möjligheten finns alltså att vi kört med en sond rakt i armarna på våra utomjordiska hemliga besökare.

Alpha Centauri är mer än bara ett enda planetsystem för det första, och för det andra så finns det ett flertal stjärnor med planetsystem inom det observerbara grannskapet.
Låt säga inom ca 4.5 till kanske 20 - 40 ljusårs avstånd.
Inom detta avståndet hade det alltså gått att stanna kvar och kartlägga allt ner till "minsta detaljnivå".

Hade det bara Upptäckts något intressant, så hade instrumentutvecklingen och metodutvecklingen prioriterats och däför blivit betydligt bättre än vad det är idag.

Men ändå, redan idag går det att få användbar information med de instrument och metoder vi har.
Spektrografi tex.
Men, det hade även gått att förbättra möjligheterna att urskilja själva planeterna i planetsystemen - direkt optiskt.
Glöm inte att vi ju t.o.m. har fotograferat nyfödda planetsystem mitt inne i Orionnebulosan.
Går det så går det att göra något motsvarande på mycket närmare avstånd om bara 4.5 ljusårs avstånd.

Om man däremot inte gör något alls, för att istället slösa bort värdefull tid på ett meningslöst område på ett meningslöst avstånd (7000 ljusår är meningslöst).
Iaf meningslöst för allt som har med utforskningen av utomjordiskt liv att göra.

Det hade däremot Inte varit meningslöst att kartlägga våra allra närmaste grannar i rymden.
För det hade kunnat lett till något direkt Konstruktivt.
De hade ju Åtminstone kunnat Fästa Hubble osv på tex Alpha Centauris omedelbara närområde en längre tid, för att då kunna detektera de Rörelser som kunnat skönjas.
Det hade varit planetsystemen ...
Detsamma med mytomspunna Sirius.

"Slöseri med tid" säger du säkert.
Men vad hade varit mest slösaktigt - att fästa kikaren på ett område 7000 ljusår bort i hur lång tid som helst, eller att använda den tiden till våra grannars planetsystem istället ...?
Jag vet iaf vad de allra flesta astronomer i hela världen helst hade velat.
Ja, de hade valt våra grannar. Varje dag i veckan.

Definiera "minsta detaljnivå". Massa, omloppstid samt avstånd från värdstjärnan och spektrum av atmosfären (under förutsättning att planeten ligger i banplanet) är allt vi förmår för närvarande.
Instrumenutvecklingen sker i den takt den gör, oavsett. Och du kan lita på att den prioriteras.
De enda planeter vi lyckats avbilda direkt är gasjättar på extremt avstånd från värdstärnan. Detta har inte med begränsningar i mätinstrumenten att göra, utan att stjärnans ljus dränker det från planeten.
Att fotografera en planetär disk/nebulosa är inte samma sak som att fotografera en enskild planet.
Du missade bestämt det jag skrev om grundforskning?
Som sagt, man tittar givetvis även på dessa.
Lägg inte ord i munnen på mig, tack. Jag vill hitta liv lika mycket som du. Tyvärr verkar du vara dåligt insatt i området men tillåter dig ändå att mästra och anse dig veta bättre än de som arbetar i fält. "Kikare", liksom

Vidare ber jag dig att skriva koncist och korfattat, det är ett hopplöst arbete att citera dina långa svamliga inlägg.

Jag skrev exempel på det. T ex just detta med att man inte tror det finns liv för att man tror sig ha sett tillräckligt för att bedöma det.

Jag har aldrig hört någon astronom dra slutsatsen att det är osannolikt att liv existerar på annat håll i universum, tvärtom verkar de flesta hysa förhoppning därom. Att det däremot kan tänkas vara ovanligt är en uppfattning många företräder.

I mitt förra inlägg sa jag att jag skulle börja prata om jordens atmosfär, men nu inser jag att jag måste säga lite mer om vad det här med "den beboeliga zonen" innebär.

Eftersom vi själva lever på planeten Jordens yta, så är det lätt för oss att tänka att utomjordiska varelser också måste leva på sin planets yta. Och då måste dessa "bebodda främmande världar" ligga inom sina stjärnors beboeliga zoner, på just det avstånd som krävs för att vattnet på dessa planeters yta ska kunna vara flytande.

Men på senare år har många astronomer tänkt om. Tänk om det inte är planetytan som det optimala livsutrymmet för utomjordiska livsformer, utan i stället kanske underjordiska oceaner? Kanske oceaner täckta av ett tjockt lager is? På planeter eller månar som ligger långt utanför den beboeliga zonen?

Det som har fått forskarna att ställa den här frågan är två månar långt utanför den beboeliga zonen i vårt eget solsystem, Jupiters måne Europa och Saturnus måne Enceladus.

Månen Europa är en av de större månarna i vårt solsystem, även om den är lite mindre än jordens måne. Europas yta är täckt av is, och isen är uppbruten i ett kaotiskt mönster av långa sprickor. De långa sprickorna är rödbruna till färgen, som om någon sorts smutsig vätska hade trängt upp underifrån.

Wikipedia har bland annat detta att säga om månen Europa:


Faktum är att Hubbleteleskopet har sett tecken på vattenånga kring Europas sydpol.

Med andra ord: Man vet inte, men man spekulerar i möjligheten att det skulle kunna finnas liv i ett hav som finns under den ganska tjocka och väldigt kalla is som täcker ytan på Europa.

Jämfört med Jupitermånen Europa, så har planeten Saturnus lilla måne Enceladus kraftfulla, väl synliga, aktiva isgejsrar. Den här bilden, tagen av rymdsonden Cassini, visar hur Enceladus sprutar ut kaskader av vattenånga och iskristaller från djupa sprickor i området kring den lilla månens sydpol.

Det anses nästan säkert att Enceladus har en ocean under i alla fall delar av sitt istäcke, men astronomerna är lite mer försiktiga i sina spekulationer om liv på - eller rättare sagt, inuti Enceladus. Många tror att Enceladus är för liten för att kunna upprätthålla de betingelser som behövs för liv under någon längre tid.

Saturnus har ytterligare en måne som är intressant när vi talar om möjligheten av utomjordiskt liv, och det är månen Titan. Titan är betydligt större än vår måne. Titan är täckt av en tjock atmosfär som huvudsakligen består av kväve. Spår av metan ger atmosfären en gul färg. Atmosfären är ogenomskinlig, så det går inte att fotografera Titans yta i synligt ljus. I stället fotograferades ytan genom att sonden Cassini skickade radiosignaler mot månen och mätte hur radiosignalerna reflekterades. Då kunde man konstatera något som man redan misstänkte, nämligen att Titan har sjöar av flytande etan och metan. Lägg märke till att en av sjöarna har fått namnet Vänern (Vänern Lacus)!

Månen Titan är den enda himlakroppen i vårt solsystem förutom jorden som har flytande sjöar på sin yta. Men sjöarna består alltså inte av vatten utan av etan och metan, och hela Titans yta, inklusive sjöarna, är fruktansvärt kall. Temperaturen är omkring minus 179 grader Celsius.

Det finns flera vetenskapsmän som hoppas och kanske tror att det kan finnas liv på Titan, eftersom denna måne har en tjock atmosfär och sjöar fyllda av flytande vätska. Men ifall det finns liv på Titan, så måste det röra sig om en komplett annan sorts liv än det liv vi har på jorden.

Om det däremot skulle finnas liv på (eller rättare sagt inuti) Jupiters måne Europa, så skulle det liv som kanske finns där kunna ha flera grundläggande likheter med livet på jorden. Det skulle kunna vara baserat på kolhaltiga molekyler, precis som livet på jorden, och det skulle absolut kunna vara helt beroende av flytande vatten för sin existens, precis som livet på jorden.

Det finns förstås ännu inte skuggan av några bevis för att det faktiskt finns liv på (eller i) Europa, eller på (eller i) Enceladus, eller på Titan. Men dessa intressanta månar har fått astronomerna att spekulera i möjligheten att det kan finnas liv på himlakroppar som ligger långt utanför sin stjärnas beboeliga zon.

Kan någon som faktiskt kan något om fysik presentera en del möjligheter? Har funnits en del som postat men mest är det ju bara folk lika okunniga som jag själv som spekulerar vilt..

Om universum skulle vara oändligt, vilket jag inte tror vare sig för eller emot, så ser jag sannolikheten för annat liv som även den oändlig.. enligt den vanliga teorin att det "måste" finnas förr eller senare, oavsett sannolikheten att vi själva finns.

Men jag antar att universum inte behöver vara oändligt. Det kan vara expanderande och, oändligt i den bemärkelse att det inte finns ett slut, men för den skull inte oändligt med utrymme. Försökte komma på någon liknelse med ett vanligt föremål.
Och det var ju svårt då inget föremål på jorden har krökt rum såvitt jag känner till. Men tänkte mig att universum är insidan av en boll, och att denna boll sedan är vänd ut och in. Utan att någon söm/sida av bollen får åverkan. Rummet är krökt, och "slutet" på ena "sidan" blir "början" på nästa. Det fortsätter. Inte så svårt egentligen, som när man scrollar kartan i Civ så dyker man upp på andra sidan. Men istället för att planet är 2D så gäller det alla håll.

Intressant fråga men vad ger det att spekulera... vi vet inte ens hur liv uppkom på jorden såvitt jag vet. Och oavsett vilket svaret är, är det lika.. osannolikt.. att jag sitter där jag gör. Vilket är det mest fantastiska och påfrestande. Hur förvaltar man en sådan gåva, händelse? Sitter på en stol och skriver...

Det har jag. På en föreläsning sa de att det inte finns några tecken på liv i universum. Kommer inte ihåg vad de hette. Det handlade om standardmodellen.
Men jag tror inte det är en utbredd åsikt. Min poäng är att man inte bara ska utgå från det vi faktiskt kan observera och tro att det är allt.

Men några tecken har vi aldrig sett, så långt är det korrekt.

Ja det är det, men frågan är vad som är troligt? Dvs deduktivt resonerade vs. induktivt (inte att förväxla med intuitivt)

Det här är ett exempel på problemet med empirismens och positvismens tanke-bias (vill jag påstå)

Själv uppskattar jag rigorösa kriterier för att tillkännage en upptäkt.

T.ex. en av forskarna (kommer inte ihåg hans namn nu, sorry) som designade experiment för detektion av mikroorganismer för vikingsonden på Mars var helt övertygad om positivt utslag. Det höll dock inte för peer-review. Men han gick i graven fullt övertygad om att ha upptäckt liv på Mars.

Men det räcker som sagt inte med en övertygad forskare, som dessutom investerat mycket tid och anseende i experimentet. Vi ställer högre krav än så.