JohnRim's egna texter

Felpost.

Resten:

Kapitel 11 - “You mustn’t play with the dogs like that”
Taxi tillbaka till en restaurang jag fått lämna mitt bagage hos. Hade blivit lite bekant med en av dem som jobbade där sedan en tid tillbaka.

Jag- “Where do you think I should go live now?”.
I mitt sinne visste han vad som hänt. Han tog upp sin mobil och talade in ett meddelande, den gjorde ett radiokomljud och blixten flashade till. Han hade frågat staten.

Giang- “ong lang beach . I think that would be good for you, go and speak with the other tourists there”.

Taxi till stranden, flera hundar kom fram och verkade bara naturligt gilla mig. Jag satte mig ner och lekte med dem en stund, men alfahannen var en kall alfahanne, en mobbare. Det kom en hona några minuter senare som också ville hälsa på mig, men han gick emellan och ställde sig nära henne med ett aggressivt och hotande kroppsspråk. Han gjorde likadant med en katt jag gick fram till, som till och med bara chillade i ett hörn. Försökte lära om honom flera gånger. Han började halvfatta efter ett tag.

“You mustn’t play with the dogs like that”.

Sa en kvinnlig ägare till en närbelägen bar. Jag förstod det, hon talade perfekt engelska och var vit. Fast hon hade ett riktigt konstigt ansiktsutseende, asiatiskt fast helt vit. En reptilianilluminatiformskiftare.

Jag- “Are these your dogs?”.
Kvinnan- “No, they are free dogs”. “
Jag- You know, the big one’s a bully. Look at what he’s doing to the cat”.
Kvinnan- “Well, not same same.”

Hon bara ursäktar aggressivt beteende från en varelse mot en annans bara för att de inte är samma ras? Fyfan.

Jag- “yes, same same”.

Båda har medvetande och känslor.

Hon blev ställd.

Kvinnan- “Don’t play with my dogs.”

Jag- “You said they were free dogs”.

Tyst igen, besegrad gick hon bortom huset. Jag skulle ta mina väskor och gå, men jag såg att hon stirrade på mig halvt gömd bakom kröken. Jag snubblade till. Medlem av illuminati som hon var hade hon gjort det genom tankekraft. Nu gick hon bort helt. Fyfan, du förlorar logiskt och tar till våld? Jag konfronterade henne, tog upp vad hon gjort.

Bestämde mig för att det här inte var stranden för mig, hon var förvisso Illuminati och medveten om vem jag var vilket var bra, men det skulle bara uppstå en rivalitet mellan oss. Så jag gick emot den statligt godkända planen, och gick uppför backen igen för att ta en taxi till en annan strand. Det pågick ett byggarbete, uppe vid trottoaren ställde jag ner packningen. Det var många vietnameser där som bara stod och stirrade på mig. Viftade till mig en taxi. När vi kom fram fattades en väska med mitt pass och kontanter. Chauffören blev förkrossad över att jag inte kunde betala. Jag försökte säga, du får min klocka som pant tills du kört mig till uttagsautomat. Men när vi kom till vandrarhemmet jag bott på tidigare, pekade han på min telefon. Mycket vill ha mer. Jag gav den till honom. Taxin var buggad och staten hade sagt åt honom att begära den, detta var vad de ville skulle ske så bäst jag lydde.

Jag hade alltså nu skilts med: pass, kontanter, mobil och armbandsklocka.

Kapitel 12 - Polis skär i min tå
På vandrahemet sa dem att polistationen hade mitt pass.

Receptionist: “Tell your mother that you lost your passport”.
Detta var en något konstig uppmaning. Jag tog det som en order, kände mig under tvång. Skickade mailet.
Mail: “Har blivit bestulen pa pass, mobil samt pengar. Vad ska jag göra?”

På väg till polisstationen stannade en bil. Ut kom en av de unga underläkarna. Christian satt i taxin, omgärdad av två poliser. De letade efter ett ställe för honom att bo på där det fanns andra schweizare.

Jag: “I don’t know but I’ll find some tonight, what’s your phone number”.

“Kanske blir payday ändå, med privat jet till Schweiz. “

Christian var kraftens centrum nu, Illuminati hade ögonen på honom. Han hade mest kraft. Jag gick för att gymma. Utanför skulle det snart börja spelas basket, jag hoppade in. Det var 3 västerlänningar, 7 vietnameser och jag. Tog över och sa okej såhär går ska vi göra. Ställ upp oss på rad, du och du väljer en i taget. Frågade två västerländska mödrar vars söner spelade om de var schweizare, nej kanadensare.

Jag-“Okej, well if you meet some swizz people tell me. There’s a swizz guy who is in need of coming into contact with some”

Ena modern: “Ok” *wink med ena ögat*.

“Kanadensiska Illuminatiorganisation är också på plats!! De har snappat upp prat om Christian och vill kolla in läget.”

På gymmet var jag centrum. Alla var till för mig. De var nervösa och rädda. De visste att jag skulle komma och hade förberett, gjort allt för att jag skulle vara på bra humör. Tor fick inte vredgas. Han skulle behandlas väl så han var välvilligt inställd mot dem. Ställde mig på en av löpmaskinerna, men displayen fick fnatt när jag rörde en knapp. Det var min stora kraft som påverkade elekctriciteten.

Drev omkring på stan, letade efter scooteruthyrning. Hittade ett, men det var för dyrt. En vietnamese med guldkedja och spetsiga tänder, som bara kan ha uppnåtts genom att fila dem, anlände. Han ville att jag skulle följa med honom till lobbyn i hans hotell och prata, jag fick en läskig och farlig vibb. Framförallt ville han sälja något till överpris. Han gjorde ett samtal.

Innan jag hann gå anlände en minilastbil med dörr på sidan. Den öppnades och avslöjade guldtackor. Det var vad han ville sälja till mig. Jag hade nämnt till flera att jag gillade guld. Ryktet måste ha gått. Den kinesamerikanska affärsmannen hade berättat och illustrerat med händerna vad som händer om staten fångar en med att köpa eller sälja guld.

Bild

Jag drog.

En fransman som hade ön som vistelseort hjälpte mig. När han fick reda på att jag inte hade något pass lät han en assistent ta mig till polisstationen. Vid gaten bara skakade de på huvudet när vi frågade om de hade mitt pass. Någon sa att jag skulle gå till den gula byggnade för att påbörja processen om ett utresevisa. Möttes där av två vanliga trevliga poliser, hälsade. De gick in i ett rum. Ut kom en helt totalt kall och hård poliskvinna som började förhöra mig.

“What you do here?”
“You go to saigon”
“You not go by airplane”

Hon gav mig absolut ingenting i den tiominuters-konversation som följde. Under samtalet hörde jag ett knäppande ljud. Min tå hade fått ett snitt i sig, och en tredjedel var vit och uppluckrad. “Förgiftad med orientaliskt ormextrakt. “

Jag sa artigt: “Miss Nguyen I have to go.”

Vad fan var detta? Hur gick detta sår till? Till och med nageln hade fått en spricka.

Taxi hem. Skulle hyra scooter från mitt vanliga ställe för att omlokalisera. Jag var livrädd och ville härifrån så fort som möjligt. Samtidigt var jag rädd för vad som skulle hända mig i Saigon. Skulle staten kidnappa mig där? Och sätta mig i ett kommunistläger?

Helt plötsligt var det en tjej där med vit skjorta och kommunistpartiets logga på som frågade mig hur länge jag skulle använda scootern, och sa att jag skulle ta mig till en fast telefon sedan komma tillbaka med scootern. Jag lovade. Hon ville ta mitt ID kort. Nej. “Can i copy it?” Jag lät henne. Snabbt till apoteket. Köpte bandage, antiseptisk lösning, desinfektionslösning, bomull, tång, plåster. Knipsade bort den vita förruttnade förgiftade delen av tån.

Jag är tillbaka med scootern. Precis när jag anlände gick det en lång vietnamesisk man från entrén till scooter affären. De låg och sov i sina hammockar inomhus när jag väckte dem.

Jag- “I want to speak with the girl with the white shirt”

De var helt nyvakna. Spelade helt dumma och ovetandes.

“Huh Which girl?”

Då förstod jag att mannen som gick bort var en av kommunistregimens hypnotisörer. Han hade hypnotiserat de “Ni glömmer vitskjortan” + “SOV!”.

De tar tillbaka nycklarna och tillbaka pengarna. Efter att vi skrivit kontrakt. Vad fan.

Kapitel 13 - Kaos på flygplatsen
En av grannarna säger att det går att fixa visa på flygplatsen. Taxi dit. Säkerhetsvakterna och några anställda där tittar på mig. De har blivit informerade. Han får inte åka flyg. Möjligheten att ordna utresevisa finns inte på flygplatsen. Skriver flera lappar jag i smyg lämnar till nordiska personer, säger att de inte vill släppa mig härifrån. Personnummer, namn och min mors namn finns på lappen.

Under hela vistelsen är det ett knäppande ljud som hörs. Jag är på flygplatsen länge, jag berättar allt för en norsk tjej som lägger handen på örat, hon är journalist och har en knapp där som påbörjar inspelning. Hon ger mig idéen att åka därifrån med taxi, jag gör det bara för att se vad som händer. Strax efter att taxin lämnar rampen börjar en svart lexus skugga mig. Tillbaka till flygplatsen.

“So as soon as I left a black lexus started following me”

Till journalisten.

Jag upptäcker att det knäppande ljudet görs av en gammal vietnamesisk man. Det är tabletter han delat upp och det knäppande ljudet är ämnat att rubba mig, att irritera mig.

“Oh what do we have here? An old commie. How many people have you killed? Yea, that’s right, eat those pills”

Han sväljer tabletterna.

Går utanför flygplatsen och sätter mig vid vägen, måste tänka. Så kommer en dyr SUV och erbjuder att skjutsa mig. Ta mig till sjukhuset. Lägg om mina sår, undersök min tå. De fixade det.

Kapitel 14 - “*Suck* du får vänta tills måndag”
Utanför sjukhuset fanns ett matställe. Där sökte jag hjälp att kontakta familj, och en person vid namn Danny fattade tycke för mig, han verkade lite bi. Han körde mig på sin scooter till orten norrut. Vi tog in på ett ställde där jag ringde svensk polis från Skype.

“*namn och personnummer*, befinner mig på Phu Quoc Vietnam. Vietnamesiska polisen har mitt pass och de är ute efter mig.”
“Vi kan inte göra något, det är ett ärende för UD i så fall”.
“Vad är numret?”

Det bröts. Jag nojjade ur rejält. Sammanträffande. Lyckades lugna mig för att kolla upp numret till UD.

“*namn och personnummer*, befinner mig på Phu Quoc Vietnam. Vietnamesiska polisen har mitt pass och de är ute efter mig.”
*lång suck* “Du får vänta tills måndag”.

Det var fredag. Byråkratfitta, du har betalt för att vara trevlig. Jag lät panikslagen, tänk om det var på riktigt?

Mailade morsan (natt i Sverige). Svar på det tidigare mailet.

“Hej mamma!

Det där var skickat under tvång!!! kolla facebook”

Skrev sedan detta och delade på Facebook med familjen.

den 1 april 2016 kl 19:46 UTC+02
Polisen i vietnam har tagit mitt pass

den 1 april 2016 kl 19:47 UTC+02
De har skurit i min tå

den 1 april 2016 kl 19:47 UTC+02
Befinner mig på phu quoc för tillfället

den 1 april 2016 kl 19:47 UTC+02
I gömsle

den 1 april 2016 kl 19:59 UTC+02
Polisen i vietnam har tagit mitt pass (ön phu quoc), sas det på hotellet iaf. När jag kommer ditt hävdar de att de inte har det, utan att ens kolla. Säger att jag ska gå till den gula byggnaden och ansköka om nytt pass. Det har triggats av att jag pratat för mycket om frihetens filosofi vilket tvärt går emot kommunismen, jag kritiserade också statsskicet offentligt, vilket var puckat ja. Ringde nyss 114 14, men jon kundet ej göra något pga ärnendet faller under ambassaden men den är stängd och hon skulle precis säga numret till UD då det bröts Den polis som skar mig sa riktigt hårto ch barskt åt mig att lämna ön, ta färjan, och ta mig till Saigon. Sedan vet jag inte vad som händer. SOS: I gömsle för tillfället, HJÄLP!

Mailade far. Sedan nojjade jag över att jag använt öppet och icke-krypterat WIFI, så staten skulle snart spåra mig. Jag sa detta till Danny och fick honom att börja köra mig till hans hemort där jag skulle kunna sova natten. Men bara 10 min ifrån började jag somna till bakom honom på scootern. Jag var i ett vaket drömtillstånd hela tiden, och jag fick för mig att han var en del av en sexkomplott mot mig. Ledd av en individ vid namn Ash gick den ut på att ta mig in i ett tempel och under stängda dörrar göra mig till en sexslav för en natt, sedan bli hypnotiserad och kanske drogad till att glömma det. Och än värre var att jag hade förnimmelser av att detta redan skett dagarna innan. Jag måste härifrån, men hur? Om jag bara säger att jag vill vända kommer Ash:s motorcykelgäng som väntar i närheten att plocka mig.

Stannade scootern, utdelade Danny 3-4 knytnävsslag på hjälmen, försökte sno scootern men frambromsen hade gått sönder och den gick inte att starta. Så jag började springa istället. Jag sprang, in mot mitten av ön, in i skogen. Utöver backpacken på ryggen hade jag en sportbag, som jag lämnade i närheten av en villa för att snabbare kunna fly från mc-gänget. Hörde Danny skrika.

“Help everyone, help”.

Han syftade på gänget.

Kapitel 15 - Until the dawn and never let them win
Hade nu bara backpacken på ryggen kvar. Gick ett tag, Ash och hans 2-3 vänner jagade och kom närmare mig med pilar och professionellt jägararmborst. De såg det som en sport, en ritual; att leda in vita turister i situationer som denna. Så jag stod still ett bra tag, hörde grod-ljud och trodde det var ekolokalisering från utrustning de hade. Lyckades styra och studsa bort det till en klippa längre bort med hjärnan. Fick föraningar om att allt det här har hänt ett tidigare liv. Då slutade det med att Ash sköt mig med armborsten vid soluppgång, jag var en rovdjurskatt vars enda vapen var min kropp. Jag behövde komma nära så jag gjorde ett snabbt utfall. Men han bara hånlog, säker på sitt övertag, och fick iväg pilen i tid, som dödade mig.

Så vad kunde jag göra för att få det att skulle sluta annorlunda i det här livet?

“Ash, let’s take this hunt to a far more worthier prey. The state!: It is our common enemy, but to take it down we have to work together. This is my proposition”.

Stod still ett tag till, började gå, gick förbi gravar och tänkte lägga mig ner för att sova i närheten. En till föraning om att i ett tidigare slutade det med att poliser kom och arresterade mig för gravfridsbrott. I häktet blev jag våldtagen.

Så jag hittade ett annat ställe, och där låg jag hela natten. Fick kämpa och stå emot impulser att röra mig därifrån. Under hela natten kändes det och lät som om jag blev biten av små ormar.

“Om jag bara kan vänta tills solen, min kraft, går upp är faran över”.

I mitt inre öga såg jag hur en missil började materialiseras uppe i himlen och var på väg mot ön. De skulle bomba då jag inte fick undkomma den, ut i vida världen där min förmåga och frihetliga filosofi skulle hota världens etablissemang.

“Nej, du är den överordnade som styr verkligheten, tänk inte rädsla”.

Två rymdskepp gjorda av ljus visade sig mot natthimlen. De var här för att rädda mig, för att uppta mig. Det skulle ske nu! Det var en spirituell upplevelse, en otroligt sådan. Det bästa jag nånsin upplevt.

“Stardust, Lady Stardust spread your hair across
Your universe of magic, let us in
Lets fly into the milky-way, climb these concrete walls
And say dont ever close us in

We are free and we are perfect

Stardust, Lady Stardust let us cruise
Around your universe of magic, Im in
Lets play this song, on and on

Every giant supernova hits the city with your light
Gods and angels all around me fills the air like little bees
I hear teardrops on the pavement when Lady Stardust starts ascends

Until the dawn and never let them win”

Men jag ville inte det, inte ännu. Jag ville stanna på denna planet och göra gott, rädda den. Min vilja signalerade till dem, så rymdskeppen gjorde om sig till två ögon istället, två vildkattsögon. Och det var då jag fick, och alltsedan haft, rovdjurskattens kraft. Ett stilla vakande lugn som närsomhelst är redo att blixtsnabbt förvandlas för att överfalla hot.

Som Katy Perrys förvandling i Roar när hon tämjer tigern.

“I got the eye of the tiger, a fighter
Dancing through the fire
'Cause I am the champion, and you're gonna hear me roar
Louder, louder than a lion
'Cause I am a champion, and you're gonna hear me roar!”

Gryningen kom.

Ville gå till flygplatsen men alla taxibilar var övervakade. Det skulle bli en flera timmar lång promenad. Tittade på min smartklocka som hade en kompass. På senaste tiden hade den börjat visa på solförmörkelse över yinyang-symbolen i mitten. Naturens ordning höll på att rubbas, själva jordens axeln skiftade, och jag var den som kunde och skulle göra någonting åt det. Med min viljestyrka puttade jag bort solen.

Bild

Kom ingenvart, det var taggtråd gjord av växtlighet vid varje avvikelse från stigen. Stigen gick längre upp in mot ön, men där hängde döda fiskar för att signalera “den här stigen vill du inte fortsätta följa”. Det var öns militära begränsade område. När jag var där hörde jag ett radarekoljud.

“Det är militärens radar som börjar här vid gränsen, du är lång. Håll nere huvudet. Du vill inte väcka misstänksamhet host militären i onödan”

Så jag var tvungen att gå ner till huvudvägen igen. Gud vad de jävla vietnameserna stirrar, en tog upp sin mobil och ringde nått nummer. En kiosk gav mig en annan läsksmak än vad jag beställde - de försökte droga mig. De hade alltid vissa burkar redo för såna här tillfällen. Gud vad jag hatade dem, hela orten var ute efter mig. Stannade en taxi och satte mig i framsätet. Han öppnade google voice translate. Det var så han kommunicerade med nätverket som var efter mig. Jag tog mobilen från honom, för ett eget litet meddelande. Jag skrev:

“Stop following the blue giant”.

Jag hade blått på mig.

“There will be several arrests by Interpol today”

Det var riktat mot Ash och hans nätverk.

“They might not happen if you let me be”

Jag kände mig genast bättre. Skrämt bort mina förföljare. Fuckers.

När jag anlände ser jag framför mig hur jag tas till ett hamnområde och hur en Schweizisk röd helikopter landar och tar mig från ön. Tog in på ett nytt hotell, AK47. Det luktade konstigt i rummet, jag tyckte det var opium. De drogade mig. Aja, det var för att lugna mig så att min ilska inte förstörde något i universum. Jag kände mig riktigt mäktig, jag växte. De hade bestämt att jag ska bli en prins. Eller behandlad som en sådan i alla fall. Kände mig alfa och starkare 100 gånger om.

Gick ut till vandrarhemmet där jag varit livvakt åt Christian, skulle dra hem en tjej. Marken skakade under mig när jag gick, jag hade Tors kraft i mig. Hade laptopen med mig, men kom inte åt min mail, den fastnade på laddningsbaren. Blockerad av staten. Likadant var det på en annan sida. Nyhetsidan hade fejkade nyheter, det var staten som hade folk som spökskrev nyheter. Alla i barområdet var betalda skådespelare. Det märkte jag på direkten efter att ha börjat prata med några. Det fick inte finnas någon som potentiellt kunde skada mig. Jag var en tillgång för staten. Min tidigare glädje över att ha blivit gjord prins kom nu med den mörka insikten om att en prins frihet kraftigt är begränsad. Det var en deprimerande tanke. De skulle ge mig kvinnor och pengar så det blev över, men det skulle vara fake.

“Så det är såhär alla kungligheter har det. Ett liv i lyx, men allt är på låtsats”.

Tillbaka till hotellet. Sov där över natten, tror jag.

Bytte hotell. Nu kom jag under vakt av personalen, i själva verket agenter. Det första rummet hade en konstigt doft. De försökte droga mig. Bytte rum. Det luktade också. Bytte igen. De hade en hypnotisör i de övre våningarna som skickade tankekraft in i mitt rum, för att försöka få mig att tro att jag var galen. Att min kraft inte var på riktigt, att jag skulle glömma allt när jag kom till Stockholm. Ögonblicket man slutar tro att kraften är på riktigt är då den går bort. Det är detta Illuminati gått ut på i århundraden, att förhindra folket från att att upptäcka kraften. Hypnotisören försökte göra det främst under natten när jag var svag.

Dagen efter sa jag till hotellreceptionen att jag behövde en läkare som kom till hotellet. Min fot var svullen, jag ville undvika att gå på den. De gav mig ett visitkort, ett vitt kors på en röd bakgrund. Schweizare. Det var ett tecken.

Åkte till stranden, gick runt ett tag. Agenterna skuggade mig. Trodde jag skulle stöta på läkarens kontor. Fick en vietnamese att ringa numret åt mig. En läkare svarade, frågade hur situationen var. När det framgick att det inte var akut sa han att då är det bättre om du tar dig till sjukhuset på ön. Men han skulle naturligtivs komma, andra schweizare hade redan informerat honom om att jag skulle ifrån ön.

“Han är på väg i ett mindre flygplan för att hämta mig, han kunde bara inte säga det på öppen linje.”

Gick på stranden och viftade med ett objekt som var rött och vitt. Signalfas 1.

“Han vet ju inte exakt var på ön jag är, så han kommer cirkla tills han ser någon vifta med dessa färger.”

Jag såg schweizare gå nerför stranden. En kvinna hade händerna bakom ryggen, armbågarna ut. Aha, signalfas 2. Det betyder att piloten har sett mig, nu behöver jag härma henne så att han vet att det är just jag som ska räddas. En annan schweizare såg jag flänga armarna upp och nere. Aha, signalfas 3, det betyder att jag ska göra likadant så att han förstår att han ska landa. Jag härmade. Inget hände. Efter 40 min gav jag upp. Men så, längs bort i stranden, så jag ett flygplan som landat! Jag sprang. Men det visade sig vara en hägring. Tillbaka till hotellet.

Nästa dag samma procedur. Inget resultat.

Nästa dag var jag igång igen! Det var då tre svenska tjejer kom fram till mig. De var bekymrade över mig. ¨

Jag- “är du polis?”
Hon: “ja”
Jag- “är du säpo?. Jag hålls fången under vakt. “

De var skeptiska.

Jag: “Nähä tro mig inte då, bara att ni kollar utanför hotellet vad det står för män där utanför som vakt”

Jag hade inga pengar. De tog mig upp till vägen och betalade för taxi tillbaka till hotellet.

Den kvällen såg jag en av dem jogga förbi i sportoutfit.

“Bra de rekar, kanske säpo räddar mig snart. Jag hålls hellre fången av svenska staten än vietnamesiska.”

Gick ut precis utanför hotellets ingång. Svingade med en rödvit termos som jag stulit från ett av rummen med öppen dörr, det var en schweizisk agent som lämnat den till mig att använda. Ett par minuter hörde jag ett ringande larm inifrån hotellet, en stor grå SUV kom med en logga där det framgick att det var privat säkerhet. Flera medelålders vietnameser kom ut i hast från hotellet. En av dem pekade och tittade på mig förbannande. Han var en kommunisttopp som gömt sig, mina frihetliga idéer hade börjat ta rot i samhället och omvälvning var på gång.

Det var jag som triggat evakueringen, de trodde att jag signalerat något med mitt viftande. De hade skuggat mig på stranden och där var det ju samma färgtema. De trodde att jag genom kod kommunicerat med andra makter, och nu trodde dem att jag signalerade till att att de främmande makterna skulle frihetsberöva kommunistopparna på hotellet.

Även en som jobbade, eller i alla fall varit med mig sedan jag kom dit, fick jävla bråttom. Han tog upp en väska med bandage, la om mina sår i hast. Tog upp en spruta, jag tvekade, godkände sedan.

“Jag litar på att det är antibiotika.”

Den kvällen och natten blev jag superhyper, rakade min mustasch och mitt skägg. “Du håller på att förvandlas, du håller på att bli mer som en orm till”. Jag var uppgiven. Jag hade fått ormgift i mig av Ash under natten i skogen, jag höll på att bli som han. En manipulatör, cynisk. Snart har jag inget val än att stanna här, anta en ny persona, gå med i hans kriminella organisation.

Kapitel 16 - Upprispad av skogen
På något sätt hamnade jag ända uppe i norr vid sjukhuset igen. Gick in i skogen, schweizare kallade på mig till ett gömställe som skulle rädda mig. La ifrån mig min backpack för att att kunna balansera på en stock. När jag inte hittade gömstället gick jag ut till vägen. På sidan om sjukhuset gick en väg med en bom, privat område. De ville inte släppa in mig, jag insisterade. Jag befann mig i omvända världen och behövde gå bakom den där bommen och en vända runt sjukhuset för att vända tillbaka allt.
Ansvarig för säkerheten kom, han hade svart kostym och byxor. Försökte hjälpa mig.

Mr Kostym: “Go get your backpack.”

Jag: “They’ve taken it!”.

Mr Kostym: “Who?”

Jag: “Ash:s motorcycle gang”

Mr Kostym: “They are just motorcyclists passing by, go look“

Det hade åkt förbi många med röda hjälmar och röda MC:s. Jag letade i 30-40 min, i desperation, efter backpacken. Kreditkorten låg i den. Rispade upp händer, fötter och ben. Taggar fastnade i fötterna och händerna. Den var inte där jag lämnat den. Tillbaka till mr Kostym.

Jag: “They’ve taken it!”

Det var för att jag slagit Danny. Danny var hemmahörande i orten i norr. Det röda MC gänget hade sin bas i norr.

Mr Kostym ville inte ha något mer med mig att göra.

Mr Kostym: “At this point I can not let you inside the hospital”

Vad fan!? Han bedömde mig en risk för sjukhuset, för att jag stött mig med gänget. Försökte gå till gaten, säkerhetsvakten bara såg förskräckt ut och ringde ett nummer. Gaten förblev stängd, med mig barfota och med blod över hela smalbenen.

Ingen taxi ville köra mig. Jag gick omkring, utan vatten i solen. Jag trodde att de skulle komma på MC närsomhelst och skjuta mig. Att det var en press på gänget från samhället i norr att som överhuvuden måste dem skipa rättvisa. Det åkte förbi många gangsters, och jag tyckte att de hade vapen under jackorna. Jag fick bilder om hur de tog upp en puffra och skjöt mig.

“Hur kan du spela detta? Hur kan du gottgöra så opinionen vänder och de inte måste avrätta dig?”

Började göra tempelhälsningen till varenda MC som åkte förbi, i 2 timmar. Tills karman kändes bättre.

“Nu har opinionen stillat ner sig”.

Sen tog jag en taxi till området jag kände till bäst, hade inga pengar att betala med. Men det löste sig.


Kapitel 17 - Robinson Kruse
Minneslucka två dagar. Under dagar och kvällar drev jag runt, mest på stranden. Jag såg mig själv i objekt, som palmer, död och fastbunden med ett förvridet skräckfyllt ansikte. Illuminati ville inte att min filosofi och mitt inflytande lämnade ön. De försökte skrämmas, rubba mig. I sanden såg jag av skräck förvridna ansikten, andra turister de låtit “försvinna" på ön. I dekorationer på stranden som resortpersonal lagt ut, såg jag endast som gränser för att förhindra kraftens flöde, och fler ansikten.

“Det här är som Napoleon på fängelseön. Men han flydde ju faktiskt - efter 274 dagar.”

Den tredje dagen blev jag hemlös då bokingen på hotellrummet var slut och jag inte hade pengar. Under kvällen hittade jag till slut ett svenskt par.

Jag: “Jag håller på att bli hemlös”.

Rustan och Pia hette dem. De tog mig till deras hotell, ringde en svensk ambassad i Hanoi. Vi tog oss till polisstation för att försöka hitta passet.

“Jag gör vad som helst för att komma ifrån den här ön. Jag kan göra någon sorts del med dem som håller mig här”

Sa jag.

När han stod och pratade med dem, öppnades gaten och en stor polislastbil kom in.

“Show of power. “

Gaten höll dem uppe och mitt huvud vreds till att stirra ut på vägen. Efter ett tag körde en rödhjälm på röd MC förbi, sedan en gulhjälm på gul mc och två till med olika färgteman. Det var gängen jag skapat. En polis tittade på mig skarpt. De var sura över att jag skapat gängen. Jag tittade oförstående, de hade ju inga bevis så om jag bara inte erkände skulle allt gå bra. Och det gick bra. Inget hände.

Sen gav Rustan mig pengar till en natt på hotell. Ingen väckarklocka men vaknade som tur var. Vid färjan var det många kineser som var rädda för mig, jag hade sår på benen och vissa såg infekterade ut. Jag blev guidad av kroppsspråket hos säkerhetsvakterna, gick in i ett av deras bås. Vi skulle låta kineserna åka förbi i bussarna innan jag gick piren ut till min färja. Det var regisserat. De signalerade att jag skulle sätta mig på kanten av muren och lugna ner mig av havet. Längre bort stod fyra kranar. Jag började svänga med benen, och till slut var det jag som styrde dem. Mitt ben gick till höger, så gjorde även kranen.

Kranarna började lasta på grus och annat på ankommande lastbilar. Det var en kannaliserande ritual, jag lastade av all negativ energi från mig själv, den skulle stanna på ön. Det var ett villkor för att Illuminati skulle släppa mig därifrån. Jag insåg att jag hatat mycket, de var egentligen goda. De yrkade för mänsklighetens bästa. Gick till andra sidan, släppte en påse med de få saker jag hade kvar, det som har hänt på ön stannar på ön. Jag tittade upp mot solen, den var täckt av moln.

“Snälla, jag behöver dig nu. Visa dig, jag behöver veta att jag fortfarande är god. “

Stod där ett tag, med viljestyrkan försökte jag skingra molnen. Och så blev det fri sikt. Solens strålar träffade mitt ansikte och jag började gråta, allt skulle bli bra. En spirituell upplevelse. Jag kände att det var dags att gå till färjan. Det vara bara asiater på den, jag blev obekväm. Gick till ett rum som var helt tomt. Ah, det var mitt rum de gjort iordning på grund av mina sår.

Kapitel 18 - Oasen i Ha tien
Efter avgången stod jag förvirrat på kajen. Hade inga pengar. Flera avgångar kom och gick. Till slut kom en amerikan fram och frågade mig hur det var. Inget pass, inga pengar, ingen mobil sa jag. Han sa åt mig att skriva på Facebook, på hans mobil, hur det stod till och ta mig till ett ställe som hade internet och engelsktalande. Jag var desperat efter långa byxor och strumpor, så lokalbefolkningen kunde sluta med sina jävla överdrivna skräckslagna ansikten så fort jag dök upp. Började gå in mot Ha tien. Inget vatten, inga pengar. En familj tog in mig, gav mig mat och vatten. Men nått gick snett, och de sa åt mig att dra. Jag litade inte på någon längre. Jag litade inte på anvisningar till Ha tien, de jag frågade ljög och skyltarna hade bytts ut. Hade varit här en gång förut, visste bättre. Började gå i motsatt riktning. Men sen kom det fram att det var fel, och jag vände så till slut.

Fick info om en engelsk person, Andy, som ägde en bar, Oasis bar. Han tog reda på att det fanns ett svenskt konsulat i Saigon. La ut för nattbuss till Saigon. Men nattbussen gjorde ett stopp, de skulle byta ut passagerarna till agenter som skulle påverka mig med tankekraft, eller möjligen ha den helt tom och köra mig till ett kommunistläger. Så jag gick därifrån, och betalade en motorcykel att köra mig tillbaka till Ha Tien. Spenderade hela natten utanför Oasis bar. Drack Red bull för att kunna hålla mig vaken.

“OM jag bara kan vara vaken till soluppgång, kommer det resa sig en rymdraket ur havet som tar mig upp. Upp till den lilla elit människor som lämnat jorden för rymdstationen, och som styr utvecklingen välvilligt.”

Jag såg det framför mig.

Baren öppnade. Andy tog det förvånansvärt bra. Fixade ny biljett till mig, till och med pickup från baren. Men hela dagen behövde ju förflyta först. Det kom en stammis, som var galen, skakade och hade stirriga ögon. Han var en kanaliserare, fyfan vad äcklig och creepy han var. Jag röt till, sluta stirra på mig! Så fort jag vände bort och vände tillbaka var han där och stirrade igen. Du sabbar min kraft. Det kom en fet amerikan, han språkade med Andy, båda dem var Illuminati som försökte ta min kraft genom att hävda dominans över mig genom konversation, och sättet de satt på var ämnat att blockera min kraft från att komma ut. När pickupen kom kände jag mig som en kändis. Lokalbefolkningen hade kommit med ett par jeans, en väska och pengar. Andys fru var vietnamesiska, ordet måste ha gått runt. 10-20 pers reste sig upp och kollade på mig när jag gick till pickupen.

Andy: “Take care now, take it easy”.

Jag: “Don’t talk to me like you’re my father”.

På nattbussen hade puckona en samuraifilm spelandes, MED ljud. Jag bytte alkov, min var för liten för benen. Busspersonalen knorrade lite. Jag brydde mig noll. Jag avancerade fram till chauffören, personalen protesterade, jag spelade ut honom. Signalerade att han skulle stänga av filmen pga sömn. Det funkade. Fyfan vad skönt.

Det blev ett stopp för mat. Surrealistisk upplevelse, jag kände att bussen närsomhelst skulle åka ifrån mig, köpte en baguette och började äta den snabbt. Alltså endast brödet. Alla jävla vietnameser stirrade på mig igen. Jag kände hatet igen. Jag är en utsatt person, man stirrar inte sådär, visa lite tolerans. Vid det här laget hade hundratals personer stirrat på mig i över en vecka, det tär på en.

Kapitel 19 - Flykt från konsulatet
I Saigon gav jag en lapp enligt instruktion från Andy till föraren. Han ordnade en taxi till svenska statens generalkonsulat. Klockan var kanske 5 på morgonen. En ung vietnamesisk kille låste upp gaten från insidan. Det hängde dock bara Vietnams flagga ovanför porten. Röd flagg. Alltså röd flagg som i “varning, irregularitet”. Var det ett falskt konsulat? Som de byggt upp? Så var det, och Andy var en Illuminatiagent som skickat mig hit. Den jäveln. Jag ritade Voodo mot honom på min lapp.

Killen bytte om till vaktsuniform, han var schysst. Gav mig mat, jag fick använda hans mobil. Skrev på facebook till familj:

den 6 april 2016 kl 01:12 UTC+02
Gẻnarâlkonsulatet i Saigon.

Solen hade gått upp, utöver huset fanns det en fin trädgård med pool. Satte mig vid den, jag hade ju min svullna fot. Badade. Det var en vietnamesisk kvinna där som pratade svenska.

“Min man är här för intervju från svensk tv. Vi är en anknytningsfamilj”

Ja, det låter ju inte kusligt. Men i alla fall, hon hade en poäng när hon sa att jag gick mycket på min fot. Hon tipsade om ett salt för att hjälpa mot svullnaden. Vid det här laget hade jag även koagulerat bläcksvart blod i rispor på mina smalben. Gick till en butik i närheten och köpte saltet. Mixade i det i en balja med vatten jag hittada i trädgården, tillbaka till poolen och massera.

Jag låg på den enda solstolen och brydde mig om mina egna affärer. Så kl 9 eller så kommer det en stor tjock man med brun portföljd indundrandes.

“Hej mitt namn är Peter Östberg, generalkonsul, du ska följa med till sjukhus, sedan ska du komma med till flygplatsen och flyga hem”.

Anade att mor hade tagit initiativ utan att informera mig först.

Jag: “Du använder ett tvångsspråk. Jag reagerar inte väl på det”

Peter: “Va, vad menar du?”

Jag: “Ska, kommer”

Peter: “Ja, men nu är det såhär att det här är mitt hus.”

Jag: “Nej, det är svenska statens hus”

Peter: “Nej”.

Så vände han på klacken, satte sig i sin gigantiska SUV, och åkte därifrån. Jag reste mig upp och såg porten slå igen efter bilen.

“Nu har de satt mig på tvångsvård”.

Pekade till vakten att öppna. Han nickade nekande. Jag kollade runt, hittade smutsvätt i en dunke. Tog några av kläderna, behövde kunna byta signalement. Det fanns en stege uppställd mot muren längst bak. Klättrade upp på den och spanade, det skulle kunna gå. Gick ner och tvekade en minut.

“Ge inte efter för rädsla, gör det bara”.

På utsidan av muren fanns det en list som jag placerade fötterna på och med hjälp utav händernas grepp på ovansidan av muren kunde jag hasa mig fram 3-4 meter. Det fanns en 3 meter jordhög producerad av bygget bredvid som jag hoppade på.

Kapitel 20 - Hideout Saigon
Med de få pengar jag hade kvar från Andy tog jag en motorbiketaxi till centrala Saigon. Var så trött, gick till en park. Gräsmattan! Där kan jag sova. Nej, vakt sa åt mig. Gick till ett lusthus, andra satt och halvsov. Det kan jag göra! Men de bara började prata med mig, frågade vad som hänt mitt ben. Jag fick känslan av att de ville bedöma mitt tillstånd så de kunde utnyttja mig. Så jag drog. Kom så till ett vandrarhem. The Hangout Saigon Hostel. Det var kväll och fest i baren.

“Jag behöver plocka upp en tjej och sova i hennes rum i natt”

Jag hade knappt några pengar nu. Så var det en som kollade in mig. När hon gick utanför toaletten tog jag tag i hennes händer. Hon hade ett bandage på sin fot.

Jag: “What happened to your foot?“

Tjejen: “What are you doing?”

Jag: “I’m checking you out, just like you checked me out”

Tjejen: “I was in an accident.”


Jag förklarade hur det var, att jag behövde någonstans att sova.

Tjejen: “You can get a room here. “

Jag: “Yea but I don’t have any money or passport. “

Tjejen: “You can sleep in the chill out room. “

Gick till chill out room. Sen kom jag på - swish! Hittade en svensk i baren, fick en anhörig att swisha hans nummer. Sedan begav vi oss till automaten. Äntligen gott om pengar!

Vi gick till systerstället, The Hideout Hostel Saigon. Passande namn. Bandagetjejen bönade och bad “please, he doesn’t have a passport”. Det gick. Jag hade misstankar om konsulatet. facebook från allmänna datorn:

den 6 april 2016 kl 15:54 UTC+02
Kan nagon forklara hur jag inatt togs till ett generalkonsulat dar saker var halvfardigt upppackade och den enda svensk som till slut kom presnterade sig som Stefan Ostberg nar det ska vara Krister Kling enligt http://www.swedenabroad.com/sv-SE/Am...ChiMinh-staden

Nästa dag gick jag till konsulatet igen. Skrev igen på facebook, för att gardera mig.
den 7 april 2016 kl 02:14 UTC+02
Beger mig fran The Hangout Hostel Saigon till Svenska Generalkonsulatet sedan direkt till flygplatsen.

När vakten öppnade gestikulerade han att jag skulle ta det lugnt.

“Big boss not happy”.

Jag nickade. Ja, jag är lugnare nu.

Herr konsul var inte tillgänglig och den vietnamesiska sekreteraren pekade mot att jag skulle sitta ner. Nej tack, jag står. Gick runt lite, pratade med vakten.

“Big boss not happy”.

Såsmåningom kom Peter ner. Fast han hette inte så, utan Krister Kling. Jag måste ha hört fel.

Krister: “Du behöver skriva under det här pappret.”

Det var ett brev till immigration office. Läste igenom det snabbt. Ett ord cirklade jag. “Citizen.”Meningen var “I am a Swedish citizen”.

Jag -“Vad är en medborgare?”

Krister: “Men herregud, ska du börja med det nu också? Du vet väl vad en medborgare är”

Jag- “Nej, jag vill höra din definition”

Krister: “En medborgare är en som är född och uppväxt i sverige”

Jag: “Nej, det är det inte”

Krister: “Då skiter vi i det här!”

Så vände han på klacken, dundrade ut, satte sig i sin gigantiska SUV och åkte därifrån. Jag reste mig upp och såg porten slå igen efter bilen. Återigen lämnade jag stället, den här gången medan gaten fortfarande var öppen efter Kristers enorma SUV. Med mig hade jag brevet. Jag behövde tänka efter innan jag skrev under.

Jag bestämde mig för att om medborgare betyder född och uppvuxen i Sverige, har jag inga problem med att skriva på pappret. Dagen efter skulle jag till konsulatet, skrev återigen på facebook.

den 8 april 2016 kl 01:11 UTC+02
Tar mig till generealkonsulatet dar en personal ska ta mig till immigration office och sedan till flygplatsen, vad jag vet. Flygplanet avgar 20.55 fran Saigon, mellanlandning BKK.

Den här gången pratade jag exklusivt med den trevliga sekreteraren. Hon hjälpte mig till fototagning. Jag gjorde min mun så rak som möjligt; varför se glad ut på ett slavpapper. Sen till immigration office, sen till vandrarhemmte.

“Stay at the hotel, I will come pick you up”.

Hade sekreteraren sagt. Och det var det jag gjorde. Förutom en liten avvikelse då jag försökte hämta ut tvätten jag stulit från konsulatet och lämnat till ett tvätteri, men den var inte klar ännu.

På Arlanda strax innan slavpapperskontroll ville två poliser prata med mig. Toppen, det tar aldrig slut.

P1: “*mitt namn*?”

Jag: “Ja”.

P1: “Vi kan väl prata här vid sidan om.”

Jag: “angående?”.

P1: “ja vi kan ta det här vid sidan om”.

Jag tvekade. Okej då.

P1: “Du är anmäld försvunnen”.

Jag: “Ja jag skulle precis ringa morsan, har ingen mobil. “

Han lånade mig sin mobil, jag tog fram en lapp med mors nummer.

“Vi står och väntar vid ankommandehallen”.

Precis som jag sett i mitt inre, allt detta har hänt i ett tidigare liv.

Vad hände med kraften sen? Den skapade den här berättelsen, som distribuerade den till dig. Och så fortsätter jakten på Illuminati - nu kommer de efter dig. Är du redo?