Citat:
Ja du, Bluepant.. Av dina beskrivningar så låter det, i mina öron, väldigt troligt att du haft perioder av hjärtflimmer, som är detsamma som att hjärtat p.g.a hög ansträngning inte längre orkar hålla en normal så kallad "sinus-rytm", alltså det regelbundna "dunka-dunkandet" och börjar därför att slå oregelbundet i större eller mindre omfattning. Antingen i små återkommande attacker där hjärtat känns helt normal i mellan dessa eller så "slår det om helt", så att du får ett konstant flimmer och där hjärtrytmen påminner om något som liknar ett ständigt trumsolo.
Jag talar av egen erfarenhet. Lite kortfattat, Jag var 24 år, hade druckit rejält varje helg sedan ungefär 16-17 års ålder ("bara" alkohol, ingen narkotika). En dag så mådde jag illa "dagen efter". Den kräkningen blev "droppen...". Hjärtat gjorde en "vurpa" i bröstet, och jag kände att hjärtat var fullständigt ur rytmen. Ett vildsint "trumsolo" pågick i bröstet. Men hade samtidigt inga som helst smärtor. Kände mig kanske lite paradoxalt precis som vanligt, förutom bakfyllan förstås, men med den skillnaden att mitt hjärta slog närmast extremt oregelbundet.
Nåväl. Jag kom in till akutmottagningen. Efter några timmar flyttades jag via en underjordisk kulvert vidare till hjärtintensiv-avdelningen på det stora sjukhuset där jag blev ständigt uppkopplad, till EKG alltså. Man gav mig därtill olika mediciner via dropp som skulle påverka hjärtrytmen att stabilisera sig och "gå tillbaka" till sinus-rytmen igen. Under natten kände jag sedan att "något hände" vilket också bekräftades av den vänliga sjuksköterskan. Som i soluppgången kom in för att meddela att hjärtrytmen gått över till det normala igen. Dock meddelade doktorn innan min hemgång att jag fortfarande hade en (vilo)-puls på 100, så jag ordinerades en betablockerande medicin som jag skulle ta. Den kan väl närmast beskrivas som en slags "farthållare" som ska hjälpa hjärtat att hålla en jämn och bra rytm. Så långt min historia.
Till sist skulle jag starkt rekommendera dig ett ordentligt läkarbesök där du låter undersöka ditt hjärta. För som sagt, dina flimmerattacker bör, i mitt tycke, absolut ses som varningssignaler för att ditt bruk/missbruk börjar bli mer än vad ditt hjärta kanske tål. Att du sedan uppger dig ha haft liknande saker i släkten är bara ytterligare ett skäl att söka dig till sjukvården.
Allra sist en insikt som blev rätt grundmurad i mig själv, inte minst sedan jag drabbades av mina besvär, var följande: Hjärtat är inte vilken kroppsdel som helst. Det är muskeln som håller igång "det hele", så att säga. Upphör den att fungera, upphör allt.
Jag talar av egen erfarenhet. Lite kortfattat, Jag var 24 år, hade druckit rejält varje helg sedan ungefär 16-17 års ålder ("bara" alkohol, ingen narkotika). En dag så mådde jag illa "dagen efter". Den kräkningen blev "droppen...". Hjärtat gjorde en "vurpa" i bröstet, och jag kände att hjärtat var fullständigt ur rytmen. Ett vildsint "trumsolo" pågick i bröstet. Men hade samtidigt inga som helst smärtor. Kände mig kanske lite paradoxalt precis som vanligt, förutom bakfyllan förstås, men med den skillnaden att mitt hjärta slog närmast extremt oregelbundet.
Nåväl. Jag kom in till akutmottagningen. Efter några timmar flyttades jag via en underjordisk kulvert vidare till hjärtintensiv-avdelningen på det stora sjukhuset där jag blev ständigt uppkopplad, till EKG alltså. Man gav mig därtill olika mediciner via dropp som skulle påverka hjärtrytmen att stabilisera sig och "gå tillbaka" till sinus-rytmen igen. Under natten kände jag sedan att "något hände" vilket också bekräftades av den vänliga sjuksköterskan. Som i soluppgången kom in för att meddela att hjärtrytmen gått över till det normala igen. Dock meddelade doktorn innan min hemgång att jag fortfarande hade en (vilo)-puls på 100, så jag ordinerades en betablockerande medicin som jag skulle ta. Den kan väl närmast beskrivas som en slags "farthållare" som ska hjälpa hjärtat att hålla en jämn och bra rytm. Så långt min historia.
Till sist skulle jag starkt rekommendera dig ett ordentligt läkarbesök där du låter undersöka ditt hjärta. För som sagt, dina flimmerattacker bör, i mitt tycke, absolut ses som varningssignaler för att ditt bruk/missbruk börjar bli mer än vad ditt hjärta kanske tål. Att du sedan uppger dig ha haft liknande saker i släkten är bara ytterligare ett skäl att söka dig till sjukvården.
Allra sist en insikt som blev rätt grundmurad i mig själv, inte minst sedan jag drabbades av mina besvär, var följande: Hjärtat är inte vilken kroppsdel som helst. Det är muskeln som håller igång "det hele", så att säga. Upphör den att fungera, upphör allt.
Tackar för ditt svar! Har sökt vård flera gånger när det skett liknande saker, har varit på akuten flera gånger och även till vårdcentralen. De säger att de inte hittar nåt som verkar konstigt. Sen har det ju såklart aldrig varit lika illa när jag väl kommit till akuten, så jag vet inte ifall det kan ha gått över men ena gången kände jag mig inte alls bra, när läkaren lyssnade på hjärtat tänkte jag "shit det här måste låta illa". Sen säger han att allt är normalt och att han inte hittar nåt konstigt ö.h.t.
Därför vet jag inte ifall det enbart beror på ångest. Har nämligen aldrig fått några besvär när jag varit helt ångestfri, under första timmarna t.ex efter dosen då man mår bra, då har jag aldrig känt något konstigt. Det är när AT:n kommer som det kan kännas som att det börjar balla ur i bröstet men då har jag å andra sidan redan ångest från själva AT:n. Kan inte minnas att jag någonsin fortfarande känt en massa konstigheter ifall jag tagit benso mot AT:n. Vilket skulle kunna tyda på att det är ångestrelaterat. Å andra sidan om man tagit benso går ju inte heller pulsen upp lika mycket och man är mer avslappnad, så det skulle ev. bara kunna vara att det fortfarande är nåt knas med hjärtat men som bara inte triggas igång då.
