Hur hantera syskon som missbrukar?

Har ett syskon som missbrukar och det är ett helvete. Hade det varit en pojk/flickvän hade en ju kunnat göra slut och dra. Nu måste jag stå ut med att se alla i min familj må dåligt när hen, som går i subutexprogrammet, nu börjar skita i det och knarka igen. Har försökt vara ett "stöd", men får ju aldrig något tillbaka. Drogerna har gjort hen till en enstöring som bara verkar vilja sitta hemma och knarka och spela dataspel, men hen försöker pliktskyldigt plugga och skaffa sig ett jobb, vilket aldrig verkar fungera. Tar studielån och knarkar, d.v.s. kommer försätta sig själv i en jävla knipa till slut. Verkar enbart vilja ha ett jobb för att kunna köpa cannabis etc. Hen verkar ha nån slags dröm om att kunna jobba och röka på under kvällarna, vilket ju inte fungerat hittills eftersom hen blev beroende av opiater, heroin vet i sjutton allt. När hen kommer och är med i familjesammanhang har det hänt att hen somnat i soffan, är typ en vandrande zombie. Jag vill dra mig undan, inte träffa hen alls, men kan liksom inte - eftersom övriga familjen verkar tycka att hen ska vara med när vi ses och låtsas som ingenting. Vill inte att mina barn ens ska träffa hen, men det känns för jävligt om våra föräldrar ska behöva välja mellan oss eller hen när vi ska träffas allihopa.
Vår mamma tog med hen att snacka med fd missbrukare som "varnade" hen att börja med heroin och sa till hen: "Gör du det kommer du bli totalt känslokall. Skulle din mamma ligga döende och du fick välja mellan att rädda hennes liv eller ta en spruta med heroin kommer du välja heroinet". Tydligen var det i stort sett detta som fick hen så nyfiken på heroin så att hen testade. För mig är det så vidrigt att jag känner att jag mår illa.
Ja, nu vet ni mina känslor kring mitt syskon. Och nu undrar jag om nån har råd att ge mig? Är jag en dålig person som inte längre vill ha med mitt syskon att göra? Är jag egoistisk om jag tänker på mitt mående i första hand och känner att jag vill bryta totalt med hen? Hen verkar som ni förstår egentligen inte vilja ha med mig att göra, men jag mår som sagt dåligt av att ens träffa hen vid familjesammankomster, jul (som det snart är) o.s.v.

Hej.

Jag har ett syskon som varit i samma sits, dock så var det inte Heroin eller Sub, men det var Tramadol, benzo och kokain. Bör tilläggas att han är tonåring med två överdoser hemma med väldigt nära döden.
Han hade gett upp hoppet och gick på massa program och mår idag mycket bättre. Men fan, det var en hemsk tid då jag och min familj fick uppleva det beteendet som du/ni upplever idag.

Jag bröt kontakten med honom i ca 1 månad då jag kände att jag på något sätt ville sätta ner foten. Detta gjorde i sin tur saken värre då han kände att han sakande stöd från sitt syskon och började knarka ännu mer.
Så försök att finnas där och var hård mot ditt syskon men samtidigt stöttande. Finns inte så mycket man kan göra, det är endast personen i fråga själv som kan få ett stopp på eländet och det är om han/hon inser själv att man har problem.

Medberoende är det värsta som finns, man kan inte göra så mycket, försök att vara stark. Hoppas att allting löser sig.

Sätt gränser.

Alla missbrukare vill ha kontroll och göra vad dem vill, sätter ni gränser och visar tydligt att hens beteende inte tolereras så kommer hen skärpa sig. Läste inte allt, men läste en del. I värsta fall får ni kasta ut idioten. Försök ta hens knark, vad ska hen göra liksom? Ringa polisen och säga att ni slängde hens knark?
Missbrukare kommer försöka styra och ställa, alltid.
Ställ ultimatum. I slutändan så är familjen ALLT så hen kommer komma krypandes tillbaka tillslut.

Lycka till.

Tack för stödet! Jag börjar dock tappa hoppet, detta har hållit på i 10 års tid nu, också med flera nära döden-incidenter. Jag mår så dåligt av det att jag tror att jag nästan måste försöka tänka på personen som att hen inte finns längre, annars orkar jag inte fokusera på mitt eget liv. Känner en så otrolig ilska mot våra föräldrar som inte ville inse allvaret när hen började i tidiga tonår (fast jag försökte få dem att förstå), och känner sån otrolig ilska mot hen som inte ens verkar vilja försöka sluta, utan forsätter ljuga, manipulera.

Gå till ett sånt här möte för att lära dig mer hur du ska figurera som ett stöd etc, vad man själv ibland tror är rätt kan vara förödande sätt att agera och bara spä på hens missbruk, mötena heter al anon/an anon och liknande.

Lycka till med ditt syskon och kom ihåg att det är en sjukdom med en älskande människa under allt hemska, vare sig det är självförvållat eller inte.

Fy, mitt syskon har inte varit lika illa ute som ditt, men det finns hopp för alla. Han lever ju fortfarande trots allt. Tror han själv vill sluta men ser bara ingen väg ut ur skiten och då är det tufft.
Har också tänkt på det där, att man börjar tänka på personen som död för att på något sätt kunna gå vidare, men du får hitta kraft och fortsätta tro och hoppas för ditt syskon.

Lägg ingen skit på ditt syskon för att du tror att hen inte vill, för tro mig, hen vill sluta, innerst inne.

Det är svårt för föräldrarna också, i mitt fall så visste inte de om förens strax innan hans överdoser. Snarare jag som känner att det är MITT fel att jag inte gjorde någonting. Samtidigt ska man inte klandra sig själv utan det är ditt syskon som bestämmer hur hen vill leva sitt liv.

Försök att bara finnas där för ditt syskon, även om du har tappat hoppet.
Återigen, hoppas allt löser sig.

Jag är själv en intravenös missbrukare med nyktra & städade syskon samt föräldrar. Jag har missbrukat i princip alla droger du kan hitta under kategorierna som finns här på Flashback. Jag har genomgått 12-stegsbehandling, KBT, terapi & diverse medicinering. Men inget har hjälpt förutom i kortare perioder på några månader åt gången.

Jag måste bara fråga dig, då jag inte vill fråga någon familjemedlem, vad vore "bäst": om jag avslutade mitt liv här och nu, för att få "stopp" på lidandet så fort sörjetiden är över - eller att ha en broder som fortsätter knarka år ut & år in tills det på ett eller annat sätt tar slut?

Har du testat programmet (sub)?

Kan väls svara på frågan din... Som unge till misbrukare så var jag väldigt ledsen när farsan dog. Efter det värsta gått över var jag dock ganska tacksam eftersom jag inte längre behövde oroa mig. Jag visste vart pappa var någonstans, jag visste vad han gjorde, och jag viste att han aldrig mer skule svika mig.

Nix, det är väll den enda utvägen jag har längre. Jag har funderat på det ett tag, så det är nog kanske dags att ge det ett helhjärtat försök.

Okej, precis som jag tänkt under alla dessa år då. Att det är oron om att inte veta var/hur missbrukaren ifråga mår/vad den gör eller om den redan avlidit som är det värsta - i längden det vill säga.

Det är det utan tvekan, skulle dock aldrig rekomendera dig att ta livet av dig.
Bättre att du tar dig i kragen och lär dig knarka ansvarsfullt som övriga världen.

Det är inte lätt, speccielt om man inte har något att göra.
Komma ut ifrån rehab och sätta sig i en tom lägenhet utan kneg, utan hobby... ja vad fan ska man göra.

Sub programmet är skit, fortfarande knark skillnaden är väl att det är skattat skit.

Jag ska vara helt ärlig och säga att jag "lekt med tanken" på att mitt syskon försvann. Att det då skulle vara en lättnad att slippa den ständiga gnagande oron som liksom tar över allt och gör att jag ibland inte kan vara en bra mamma, fru eller kollega. Men jag kan ändå inte säga att jag vill att hen ska dö. Så länge hen lever lever hoppet. Därför rekommenderar jag dig INTE att ta livet av dig. Det löser egentligen inget, sorgen kommer i vilket fall finnas kvar resten av dina anhörigas liv. Eftersom du inte testat programmet är du i vilket fall skyldig både dig själv och dem att testa det. Men då rekommenderar jag dig att gå in i det med full kraft och först komma över sorgen att du inte kommer kunna ta något annat än just det, kanske resten av livet. Skit i om folk säger att det är att fortsätta knarka, hellre det än att du tar livet av dig. Vem vet, kanske att det gör att du får något att leva för, som i sin tur sedan kan hjälpa dig att sluta med subutex om du skulle vilja det.