Mängden pengar i samhället påverkar allt. I allmänhet innebär mer pengar mer aktivitet, och mindre pengar mindre aktivitet. Nå, borde vi då inte alltid öka mängden pengar? Nej, dels faller detta samband när penningmängden ökar för mycket, dels är ökad aktivitet inget självändamål.
Riksbanken vill styra varu- och tjänstepriser genom att påverka penningmängden. Men när det finns lediga resurser för produktion av varor och tjänster tenderar mer pengar att bara påverka tillgångspriser. Dock finns det ingen tydlig gräns mellan varor och tillgångar, t ex bilar och bostäder kan sägas vara halv-varor eller halv-tillgångar.
Sverige har ökat mängden pengar enormt det senaste årtiondet, och samtidigt har tillgångars värden ökat enormt, speciellt bostäder. Hur ökar då mängden pengar? Jo X tar upp ett lån i banken och köper något av Y. Nu har samhällets skuldsättning ökat, banktillgodohavandena ökat, och X har genom sitt köp påverkat prisbilden på marknaden. Y kommer i sin tur att vara benägen att konsumera/investera dessa nya pengar, och därmed har vi en s k multiplikatoreffekt som driver tillväxt och priser ännu mer uppåt.
På detta sätt har Sverige ökat och ökat mängden pengar, till ackompanjemang av högre och högre tillgångspriser.
MEN bostäder är som sagt också halv-varor, dvs de kan nyproduceras, och det är här det viktiga börjar. När ökningen av penningmängden och bostadspriserna drivits så långt att nyproduktion av bostäder blir lönsam, så kommer utbudet att öka och priserna att återgå till vad det faktiskt kostar att producera bostäder. Dessa kostnader är arbete och råvaror, något som INTE steg på samma sätt när penningmängden ökade.
Så den "stretch" som skett, mellan varu- och tillgångspriser kommer med tiden att minska genom att tillgångsmängden (bostadsbyggandet) ökar. Och då börjar bostadspriserna falla och marknaden att återställa relativpriserna mellan tillgångar och varor.
Politiker och riksbank kan förhindra att denna typ av "stretch" uppstår genom att mota Olle i grind, dvs inte tillåta penningmängden öka så fort när folk annars vill låna maximalt. Man håller då tillbaka en stark konjunkturutveckling för att i gengäld få en stabil konjunkturutveckling. Detta gynnar förstås samhället på sikt, då resursutnyttjandet växer stabilt, och inte i språng. Man talar om att man bör föra en kontracyklisk finans- och penningpolitik.
Sveriges politiker och riksbank har gjort precis tvärtom, de har maxat utvecklingen på kort sikt med en procyklisk politik. Låga räntor från riksbanken, och det dråpligaste av allt, 30% subvention av dessa räntor från politikerna. Mest lån tar Danderydsborna, så när dessa betalar sina räntor till banken, så sträcker staten fram ett bidrag på 30% för finansieringen av dessa människors lyxkonsumtion.
Men tillbaka till penningmängden och tillgångspriserna. På samma sätt som de stigande tillgångspriserna drivit en ökning av skuldsättningen, och därmed penningmängden, så leder de fallande bostadspriserna till dess motsats. Folk blir benägna att inte låna, utan att istället amortera. Mängden pengar minskar och ekonomin svalnar. Ekonomin reparerar alltså sig själv genom att söka sig tillbaka till långsiktiga relativpriser mellan varor/tjänster å ena sidan, och tillgångspriser å andra sidan.
Det tar en sekund för en bank att skapa pengar, men det kan ta åratal för den reala ekonomin att skapa bostäder. Så efterfrågan kommer bums, men utbudet kommer med fördröjning. Här uppstår obalanserna.
Hur stora är då obalanserna som nu ska rättas till? Ja skillnaderna inom Sverige är enorma. På Södermalm kostar fortfarande en kvadratmeter boyta över 80 tusen kr/m2 medan den i Malmö centrum kostar under 30 tusen kr/m2, i Helsingborg bara drygt 20 tusen kr/m2 (booli.se, medianpriser slutbud för ettor och tvåor). En nyutexaminerad lärare eller sjuksköterska kan alltså välja mellan att vara låneslav under flera decennier i Stockholm, eller leva normalt i Skåne. Kraschen kommer alltså slå mycket hårdare i Stockholm. Göteborg är kanske ännu värre än Stockholm, pga att man där inte ens idag fått igång bostadsproduktionen.
Många års tryck uppåt på penningmängden tilläts alltså fortsätta. Invandringen till storstäderna var stor, men istället för att bygga och hålla priserna nere, lät man folk tränga ihop sig och priserna stiga. Folk kunde ju känna sig som miljonärer trots att levnadsbetingelserna realt sett försämrats och bostadsköerna blivit ett skämt.
Allt detta hade sedan länge kunnat stoppas om 1) invandringen begränsats och 2) penningmängdstillväxten hållits nere. Nu skedde det motsatta.
Men idag gjorde Bolund Ingves jobb. Han började bekämpa penningmängdstillväxten eller kreditexpansionen som den också kallas. Kreditexpansionen känner ingen skillnad på räntebetalningar och amorteringar, båda innebär åtstramning.
Nu kom förstås amorteringskravet för sent, ingen vill ändå låna längre. Men Bolund visade att han begrep att något inte stod rätt till.
Men Alliansen, ja de tror fortfarande på modellen att trycka in mer folk i Stockholm, skapa bostadsbrist och trångboddhet, och därigenom stigande priser. Snacka om att inte förstå verkligheten.
Riksbanken vill styra varu- och tjänstepriser genom att påverka penningmängden. Men när det finns lediga resurser för produktion av varor och tjänster tenderar mer pengar att bara påverka tillgångspriser. Dock finns det ingen tydlig gräns mellan varor och tillgångar, t ex bilar och bostäder kan sägas vara halv-varor eller halv-tillgångar.
Sverige har ökat mängden pengar enormt det senaste årtiondet, och samtidigt har tillgångars värden ökat enormt, speciellt bostäder. Hur ökar då mängden pengar? Jo X tar upp ett lån i banken och köper något av Y. Nu har samhällets skuldsättning ökat, banktillgodohavandena ökat, och X har genom sitt köp påverkat prisbilden på marknaden. Y kommer i sin tur att vara benägen att konsumera/investera dessa nya pengar, och därmed har vi en s k multiplikatoreffekt som driver tillväxt och priser ännu mer uppåt.
På detta sätt har Sverige ökat och ökat mängden pengar, till ackompanjemang av högre och högre tillgångspriser.
MEN bostäder är som sagt också halv-varor, dvs de kan nyproduceras, och det är här det viktiga börjar. När ökningen av penningmängden och bostadspriserna drivits så långt att nyproduktion av bostäder blir lönsam, så kommer utbudet att öka och priserna att återgå till vad det faktiskt kostar att producera bostäder. Dessa kostnader är arbete och råvaror, något som INTE steg på samma sätt när penningmängden ökade.
Så den "stretch" som skett, mellan varu- och tillgångspriser kommer med tiden att minska genom att tillgångsmängden (bostadsbyggandet) ökar. Och då börjar bostadspriserna falla och marknaden att återställa relativpriserna mellan tillgångar och varor.
Politiker och riksbank kan förhindra att denna typ av "stretch" uppstår genom att mota Olle i grind, dvs inte tillåta penningmängden öka så fort när folk annars vill låna maximalt. Man håller då tillbaka en stark konjunkturutveckling för att i gengäld få en stabil konjunkturutveckling. Detta gynnar förstås samhället på sikt, då resursutnyttjandet växer stabilt, och inte i språng. Man talar om att man bör föra en kontracyklisk finans- och penningpolitik.
Sveriges politiker och riksbank har gjort precis tvärtom, de har maxat utvecklingen på kort sikt med en procyklisk politik. Låga räntor från riksbanken, och det dråpligaste av allt, 30% subvention av dessa räntor från politikerna. Mest lån tar Danderydsborna, så när dessa betalar sina räntor till banken, så sträcker staten fram ett bidrag på 30% för finansieringen av dessa människors lyxkonsumtion.
Men tillbaka till penningmängden och tillgångspriserna. På samma sätt som de stigande tillgångspriserna drivit en ökning av skuldsättningen, och därmed penningmängden, så leder de fallande bostadspriserna till dess motsats. Folk blir benägna att inte låna, utan att istället amortera. Mängden pengar minskar och ekonomin svalnar. Ekonomin reparerar alltså sig själv genom att söka sig tillbaka till långsiktiga relativpriser mellan varor/tjänster å ena sidan, och tillgångspriser å andra sidan.
Det tar en sekund för en bank att skapa pengar, men det kan ta åratal för den reala ekonomin att skapa bostäder. Så efterfrågan kommer bums, men utbudet kommer med fördröjning. Här uppstår obalanserna.
Hur stora är då obalanserna som nu ska rättas till? Ja skillnaderna inom Sverige är enorma. På Södermalm kostar fortfarande en kvadratmeter boyta över 80 tusen kr/m2 medan den i Malmö centrum kostar under 30 tusen kr/m2, i Helsingborg bara drygt 20 tusen kr/m2 (booli.se, medianpriser slutbud för ettor och tvåor). En nyutexaminerad lärare eller sjuksköterska kan alltså välja mellan att vara låneslav under flera decennier i Stockholm, eller leva normalt i Skåne. Kraschen kommer alltså slå mycket hårdare i Stockholm. Göteborg är kanske ännu värre än Stockholm, pga att man där inte ens idag fått igång bostadsproduktionen.
Många års tryck uppåt på penningmängden tilläts alltså fortsätta. Invandringen till storstäderna var stor, men istället för att bygga och hålla priserna nere, lät man folk tränga ihop sig och priserna stiga. Folk kunde ju känna sig som miljonärer trots att levnadsbetingelserna realt sett försämrats och bostadsköerna blivit ett skämt.
Allt detta hade sedan länge kunnat stoppas om 1) invandringen begränsats och 2) penningmängdstillväxten hållits nere. Nu skedde det motsatta.
Men idag gjorde Bolund Ingves jobb. Han började bekämpa penningmängdstillväxten eller kreditexpansionen som den också kallas. Kreditexpansionen känner ingen skillnad på räntebetalningar och amorteringar, båda innebär åtstramning.
Nu kom förstås amorteringskravet för sent, ingen vill ändå låna längre. Men Bolund visade att han begrep att något inte stod rätt till.
Men Alliansen, ja de tror fortfarande på modellen att trycka in mer folk i Stockholm, skapa bostadsbrist och trångboddhet, och därigenom stigande priser. Snacka om att inte förstå verkligheten.
__________________
Senast redigerad av PresidentBahama 2017-11-30 kl. 15:21.
Senast redigerad av PresidentBahama 2017-11-30 kl. 15:21.
