Jag drömde en typ av dröm som jag aldrig har drömt tidigare nu i morse.
Jag trodde verkligen på riktigt att jag höll på att dö.
Det började med att jag gick och la mig en stund till efter att ha gått upp redan vid sju-tiden efter en lång natts sömn.
Jag hade suttit och druckit lite juice i köket och kollat ut genom fönstret.
Kände mig fortfarande trött och tyckte att det vore en skön idé att lägga sig och bara vila lite.
Med TV:n på i bakgrunden somnade jag ganska fort och kan säkert ha sovit någon timme innan drömmen kom.
Här börjar drömmen:
Jag drömde att jag befann mig liggande precis så som jag gjorde men på golvet, några meter ifrån där jag egentligen låg.
Jag inser att jag måste ha ramlat för min fåtölj ligger ner bredvid mig som om jag har dragit den ner med mig i fallet i något som måste utspelat sig före drömmens början. Jag kan inte röra mig.
Kroppen lyder i drömmen öht inte vad jag tänker.
En absurb känsla där jag inte kunde ge mig själv någon begriplig förklaring till detta.
Ser från golvet ut genom fönstret. Vad fint väder tänker jag. Det såg ju ut att bli en mulen dag när det började ljusna för en stund sedan.
Jag kom alltså ihåg att jag nyss hade varit uppe. Så brukar jag inte drömma i vanliga fall, alltså med en koppling till verkligheten precis för en kort stund sedan.
En vacker klar blå himmel. Ju mer jag tittar på den blåa fina färgen ju mer känns det som jag blev en del av den. Jag lättade ifrån marken och det kändes inte längre som att jag var en del av kroppen. Jag flög uppåt. Snabbare och snabbare. Som att jag hade mindre och mindre kontakt med min kropp.
Jag förstod (eller trodde då kanske rättare sagt) att jag var påväg att dö. Det var en del fantasidetaljer hämtade från TV-spel som jag åkte förbi. Lite komiskt på något sätt och jag skrattade inom mig.
Det var som att jag i drömmen även tänkte att detta är min personliga nära döden-upplevelse. Det är designat för mig det här!
Det blev skönare och skönare. Fast utan att bli intensivare och intensivare. Mer som att jag var påväg bort och närmade mig en punkt där det inte fanns någon väg tillbaka där jag skulle försvinna för gott. Där jag bara skulle flyta iväg. Oemotståndligt som om man är extremt trött inte kan låta bli att somna.
MEN, jag vill ju inte dö!? Jag har ju mycket mer att göra kände jag som om jag försökte hålla huvudet ovanför vattenytan. Det är väl inte dags än!? Och mina nära och kära. Jag kan inte lämna dem! Ska de hitta mig här på golvet? Jag kom snabbt tillbaka till första lagret av drömmen, där jag befann mig på golvet. Jag kunde fortfarande inte röra mig. Men efter en kort stund så vaknade jag på riktigt på min madrass.
Det fanna en viss chockkänsla i drömmen av att jag inte kunde röra mig och att jag faktiskt plötsligt insåg/trodde att jag håller på och dö och inte kunde tillåta mig detta och i vad som
Kändes som om jag i sista stund hindrade mig från döden genom att streta emot. Men ändå inte panik någon gång. Skulle absolut inte kalla det en mardröm.
Men när jag vaknade så trodde jag i flera sekunder att jag faktiskt på riktigt hade varit nära att dö. Sedan kände jag mest en häftig känsla av att ha varit med om en sådan dröm. En slags tacksamhet faktiskt.
Drömmer nästan aldrig så här klara drömmar där tankarna känns så verkliga, och aldrig sådana här spirituella saker.
Om någon har några teorier om det eller varit med om något liknande eller har andra frågor så skriv gärna! Nyfiken på allt!
Jag har inte några sjukdomar vad jag känner till.
Jag skulle inre säga att jag brukar gå omkring med någon stor dödsångest.
Min Morfar dog tidigare i höstas så döden har varit ett återkommande ämne i mina tankar senaste tiden, och egentligen även långt innan det.
Jag trodde verkligen på riktigt att jag höll på att dö.
Det började med att jag gick och la mig en stund till efter att ha gått upp redan vid sju-tiden efter en lång natts sömn.
Jag hade suttit och druckit lite juice i köket och kollat ut genom fönstret.
Kände mig fortfarande trött och tyckte att det vore en skön idé att lägga sig och bara vila lite.
Med TV:n på i bakgrunden somnade jag ganska fort och kan säkert ha sovit någon timme innan drömmen kom.
Här börjar drömmen:
Jag drömde att jag befann mig liggande precis så som jag gjorde men på golvet, några meter ifrån där jag egentligen låg.
Jag inser att jag måste ha ramlat för min fåtölj ligger ner bredvid mig som om jag har dragit den ner med mig i fallet i något som måste utspelat sig före drömmens början. Jag kan inte röra mig.
Kroppen lyder i drömmen öht inte vad jag tänker.
En absurb känsla där jag inte kunde ge mig själv någon begriplig förklaring till detta.
Ser från golvet ut genom fönstret. Vad fint väder tänker jag. Det såg ju ut att bli en mulen dag när det började ljusna för en stund sedan.
Jag kom alltså ihåg att jag nyss hade varit uppe. Så brukar jag inte drömma i vanliga fall, alltså med en koppling till verkligheten precis för en kort stund sedan.
En vacker klar blå himmel. Ju mer jag tittar på den blåa fina färgen ju mer känns det som jag blev en del av den. Jag lättade ifrån marken och det kändes inte längre som att jag var en del av kroppen. Jag flög uppåt. Snabbare och snabbare. Som att jag hade mindre och mindre kontakt med min kropp.
Jag förstod (eller trodde då kanske rättare sagt) att jag var påväg att dö. Det var en del fantasidetaljer hämtade från TV-spel som jag åkte förbi. Lite komiskt på något sätt och jag skrattade inom mig.
Det var som att jag i drömmen även tänkte att detta är min personliga nära döden-upplevelse. Det är designat för mig det här!
Det blev skönare och skönare. Fast utan att bli intensivare och intensivare. Mer som att jag var påväg bort och närmade mig en punkt där det inte fanns någon väg tillbaka där jag skulle försvinna för gott. Där jag bara skulle flyta iväg. Oemotståndligt som om man är extremt trött inte kan låta bli att somna.
MEN, jag vill ju inte dö!? Jag har ju mycket mer att göra kände jag som om jag försökte hålla huvudet ovanför vattenytan. Det är väl inte dags än!? Och mina nära och kära. Jag kan inte lämna dem! Ska de hitta mig här på golvet? Jag kom snabbt tillbaka till första lagret av drömmen, där jag befann mig på golvet. Jag kunde fortfarande inte röra mig. Men efter en kort stund så vaknade jag på riktigt på min madrass.
Det fanna en viss chockkänsla i drömmen av att jag inte kunde röra mig och att jag faktiskt plötsligt insåg/trodde att jag håller på och dö och inte kunde tillåta mig detta och i vad som
Kändes som om jag i sista stund hindrade mig från döden genom att streta emot. Men ändå inte panik någon gång. Skulle absolut inte kalla det en mardröm.
Men när jag vaknade så trodde jag i flera sekunder att jag faktiskt på riktigt hade varit nära att dö. Sedan kände jag mest en häftig känsla av att ha varit med om en sådan dröm. En slags tacksamhet faktiskt.
Drömmer nästan aldrig så här klara drömmar där tankarna känns så verkliga, och aldrig sådana här spirituella saker.
Om någon har några teorier om det eller varit med om något liknande eller har andra frågor så skriv gärna! Nyfiken på allt!
Jag har inte några sjukdomar vad jag känner till.
Jag skulle inre säga att jag brukar gå omkring med någon stor dödsångest.
Min Morfar dog tidigare i höstas så döden har varit ett återkommande ämne i mina tankar senaste tiden, och egentligen även långt innan det.
__________________
Senast redigerad av LevaIharmoni 2017-11-26 kl. 23:41.
Senast redigerad av LevaIharmoni 2017-11-26 kl. 23:41.