Dröm där jag inte kunde röra mig och sedan dog

Jag drömde en typ av dröm som jag aldrig har drömt tidigare nu i morse.
Jag trodde verkligen på riktigt att jag höll på att dö.

Det började med att jag gick och la mig en stund till efter att ha gått upp redan vid sju-tiden efter en lång natts sömn.
Jag hade suttit och druckit lite juice i köket och kollat ut genom fönstret.
Kände mig fortfarande trött och tyckte att det vore en skön idé att lägga sig och bara vila lite.

Med TV:n på i bakgrunden somnade jag ganska fort och kan säkert ha sovit någon timme innan drömmen kom.

Här börjar drömmen:

Jag drömde att jag befann mig liggande precis så som jag gjorde men på golvet, några meter ifrån där jag egentligen låg.
Jag inser att jag måste ha ramlat för min fåtölj ligger ner bredvid mig som om jag har dragit den ner med mig i fallet i något som måste utspelat sig före drömmens början. Jag kan inte röra mig.
Kroppen lyder i drömmen öht inte vad jag tänker.
En absurb känsla där jag inte kunde ge mig själv någon begriplig förklaring till detta.
Ser från golvet ut genom fönstret. Vad fint väder tänker jag. Det såg ju ut att bli en mulen dag när det började ljusna för en stund sedan.

Jag kom alltså ihåg att jag nyss hade varit uppe. Så brukar jag inte drömma i vanliga fall, alltså med en koppling till verkligheten precis för en kort stund sedan.

En vacker klar blå himmel. Ju mer jag tittar på den blåa fina färgen ju mer känns det som jag blev en del av den. Jag lättade ifrån marken och det kändes inte längre som att jag var en del av kroppen. Jag flög uppåt. Snabbare och snabbare. Som att jag hade mindre och mindre kontakt med min kropp.
Jag förstod (eller trodde då kanske rättare sagt) att jag var påväg att dö. Det var en del fantasidetaljer hämtade från TV-spel som jag åkte förbi. Lite komiskt på något sätt och jag skrattade inom mig.
Det var som att jag i drömmen även tänkte att detta är min personliga nära döden-upplevelse. Det är designat för mig det här!
Det blev skönare och skönare. Fast utan att bli intensivare och intensivare. Mer som att jag var påväg bort och närmade mig en punkt där det inte fanns någon väg tillbaka där jag skulle försvinna för gott. Där jag bara skulle flyta iväg. Oemotståndligt som om man är extremt trött inte kan låta bli att somna.
MEN, jag vill ju inte dö!? Jag har ju mycket mer att göra kände jag som om jag försökte hålla huvudet ovanför vattenytan. Det är väl inte dags än!? Och mina nära och kära. Jag kan inte lämna dem! Ska de hitta mig här på golvet? Jag kom snabbt tillbaka till första lagret av drömmen, där jag befann mig på golvet. Jag kunde fortfarande inte röra mig. Men efter en kort stund så vaknade jag på riktigt på min madrass.

Det fanna en viss chockkänsla i drömmen av att jag inte kunde röra mig och att jag faktiskt plötsligt insåg/trodde att jag håller på och dö och inte kunde tillåta mig detta och i vad som
Kändes som om jag i sista stund hindrade mig från döden genom att streta emot. Men ändå inte panik någon gång. Skulle absolut inte kalla det en mardröm.

Men när jag vaknade så trodde jag i flera sekunder att jag faktiskt på riktigt hade varit nära att dö. Sedan kände jag mest en häftig känsla av att ha varit med om en sådan dröm. En slags tacksamhet faktiskt.
Drömmer nästan aldrig så här klara drömmar där tankarna känns så verkliga, och aldrig sådana här spirituella saker.

Om någon har några teorier om det eller varit med om något liknande eller har andra frågor så skriv gärna! Nyfiken på allt!

Jag har inte några sjukdomar vad jag känner till.
Jag skulle inre säga att jag brukar gå omkring med någon stor dödsångest.
Min Morfar dog tidigare i höstas så döden har varit ett återkommande ämne i mina tankar senaste tiden, och egentligen även långt innan det.

Har du aldrig drömt att du håller på att dö förut? Du måste verkligen leva upp till ditt amvändarnamn och faktiskt leva i harmoni?

Mig har det hänt hur många gånger som helst, enda sen jag var liten.

Har blivit mördad av nära och kära, ovänner, främlingar, djur, alla möjliga olyckor, kända mördare, även liknande scenarion som dig. Kan inte minnas att jag fortfarande varit förvirrad kring äktheten i det hela när jag vaknat dock.

När jag vaknar brukar det vara med skräckblandad förtjusning, det är någon slags kick i det.

Haha, ja man kanske har ett renare sinne än man tror!

Jag har många gånger drömt att jag står inför något som jag i drömmen vet kommer att döda mig, såsom en komet som slår ner eller en gigantisk tsunami, att någon mördare eller monster har omringat en (sista exemplet bara när jag var liten tror jag) eller liknande. Där jag verkligen hinner tänka ”det är slut! Jag kommer dö!”.
Men jag har aldrig drömt att jag gjort den här ”inre färden” och dessutom utan någon speciell dödsanledning. Där man verkligen känner sig försvinna. Det var för mig något helt nytt.

Hur menar du "inre färden"?

En intressant sak som rör ämnet är att människan är oförmögen att drömma om ett efterliv när väl sista sekunderna är över.

Ooooh vad morbid jag känner mig nu.

Blir smått avundsjuk på dog som fått uppleva komet/domedagscenariot. Märkligt föresten att jag aldrig drömt något sådant, det är ämnen jag går i mycket tankar kring.

Inre färden som att det inte handlar om den yttre vägen till att dö där själva källan till att man dör står i centrum såsom mördaren/kometen utan det inre, känslan av att tappa det, livet.

Ja det där har jag hört om, det är väl ens ego förmodligen som inte kan föreställa sig en värld utan att den själv på något sätt är delaktig.

Haha, jag beklagar! Och för att göra dig extra avundsjuk drömmer jag om sådant säkert ett par gånger om året och har gjort i typ hela livet. Ofta ganska mycket inspirerad av filmen Deep Impact.

På morgonen när man har sovit igenom flera sömncykler så hamnar man oftare i REM-sömn. Under REM-sömn drömmar man mer intensivare och kommer ihåg drömmar lättare. Faktum är att du drömmer flera drömmer per natt, runt 6-8 stycken, men du kommer sällan ihåg dem.

Det som även händer under REM-sömn är att kroppen paralyseras, så att du inte kan röra dig medan du sover/drömmer (detta för hindra dig från att gå eller prata i sömnen). Det som antagligen hände med dig var att du var halvvaken/halvsov och samtidigt fortfarande var paralyserad. Det är inte ovanligt att man ibland vaknar upp på morgon och inte kan röra sig överhuvudtaget, för många leder detta till att man känner panik, men det är ingen som helst fara.

Att hamna i dessa typer av drömmer och uppleva detta halvvakna tillstånd samtidigt som man är paralyserad sker oftare om man går upp på morgonen och gör någonting och sedan går och lägger sig igen. Hjärnan vaknar till liv men man är fortfarande trött, vilket leder till dessa skumma drömmar/halvvaket paralyserat tillstånd.

Drömmer också att jag dör ibland, då vaknar jag upp i helvetetes panikattack och tror fortfarande att jag är död och kan göra helskruvade grejer.

Tack för en fin och utförlig text!
Väldigt logiskt. Det händer i princip aldrig att jag går och lägger mig igen efter att jag har sovit en hel natt om jag suttit uppe en stund så detta var något ovanligt.

Så det mest troliga är kanske egentligen att jag sov mer lätt och mer medvetet än vad jag brukar göra när jag drömmer och därför på något sätt för första gången som jag minns blev medveten om min paralys och därifrån började fantisera om varför jag inte kunde röra mig. Jo jag håller på att dö! blev då förklaringen med medföljande lilla story.

Då blir jag som den nyfikna person jag är nyfiken på vad du gör för hemskruvade grejer!

Vid ett tillfälle satt jag med huvudet ner i toan och skrek efter hjälp, bad min polare slå ett metallrör i mitt huvud när jag ändå höll på.

Minns det hela på samma sätt som man skulle minnas en dröm.

Låter som om du skulle ha behövt dejta mitt ex. Trots att jag vet att jag tuppade av på hans toa undrar jag ändå ibland om han inte kan ha gått in och slagit ner mig från sidan. Rätt säker på att så inte var fallet men hade du bett honom hade han säkert gjort det för dig.