Om premissen för en samhällsförändrande "mänaissance" är upplysning kring det ena könets behandling av det andra faller det på sin egen orimliga observation av dualsexualism.
Om det finns två kön, varav den ena är offer och det andra förövare så måste upplysning vara som bäst; tidsslösande abundans.
Offer kräver ingen upplysning, inte heller förövare. Men det ligger i förövarens natur att söka flyktvägar vid konfrontation.
Man kan tro att #metoo kommer som en kalldusch för Sveriges alla patriarker, i själva verket är det välsignelse för förbrytaren. För åläggs inget ansvar för individen så tar massan det åt denne. Vi har sett exempel på detta genom hela kampanjen, perversa förbrytare som "erkänner" sin del av den patriarkala maskinen. Lars Ohly var ett sent exempel på detta, "skyll inte på mig, skyll på manskulturen".
metoo'isternas behandlande av outade och erkännande förövare förstärker premissens logiska felsteg. Lika snabbt som guillotinen klyvt huvudet har apologisterna varit där för att torka blodet med jämställdhetstrasan.
Det ter sig logiskt ofrånkomligt; ju fler som åläggs ansvar över en handling desto mindre skuld faller över varje individ, tills vi når total likgiltighet. Att inte utkräva ansvar för individens handlingar är detsamma som att inte utkräva förändring, vilket bör vara kampanjens mål.
Det existerar ingen våldtäktskultur, ingen tafskultur och inte heller manskultur. Därför gör de sig inga uttryck.
Däremot följer sexuellt kriminellt betéende mycket likt all annan kriminalitet. Enstaka individer begår samma brott i ett återkommande mönster. Ser vi till en genomsnittlig tafsare så kommer personen inte bara tafsat på ett offer, utan det sker om och om igen. Oftast flera gånger per kväll och med nya offer. Går personen ut någon gång varje helg så hinner han/hon beta igenom hundratals offer varje år. Är det dessutom ett betéende han/hon tar med sig på arbetsplatsen kan det vara ytterliggare stora mängder offer att lägga till. Begår 1% av män sexualbrott så kommer antalet offer vara upp mot en miljon kvinnor om året, om vi antar att förbrytaren går ut ett par kvällar om året och inte fler. Dessa 75% som säger sig ha blivit utsatta vittnar alltså snarare om att problematiken är minimal hos män som kön men att kriminella individer måste utkrävas ansvar, för deras betéende är så menligt att det terroriserar stora delar av befolkningen.
Begår man ett sexualbrott är det dessutom statistiskt troligt att du begår fler typer av sexualbrott. Tafsaren som man ger frikort kan bli nästa våldtäktsman.
Om man fortfarande tror att detta är ett manligt problem. Se då till de som redan blivit outade. Timell, Ehsan, Virtanen m.fl.
Var håller de hus? De befinner sig inte ens i Sverige. När deras betéende blev offentligt känt fick samtliga lämna landet. De vittnar om dödshot, angrepp och trakasserier som blev så grova att de fick fly utomlands. Är det Cissi Wallin och Gudrun Schyman som står utanför Ehsans port med basebollträ och säger att de ska slå in skallen på pervot? Är det Margot Wallström som ringt och hotat Timell med att om han inte tar familj och drar ska hon skjuta ihjäl hela Timellätten? Självklart inte. Det är så även denna gång män som tar sig den risken. Risken att sitta i fängelse och förlora sina liv bara för att hota en kändis de aldrig träffat. Jag säger inte nu att jag beundrar mordhotare, jag tycker inte heller att man bör göra det. Men utrensningen som sker är inte ledd utav kvinnor utan av andra män. Samtidigt sitter det kvinnor i styrelserummen och skyddar sina manliga underordnade, trots trakasserier och ibland även våldtäkt mot andra kvinnor.
Så i den mån är jag glad över #metoo. Det visade sig en gång för alla att våldtäkt är en brotssrubricering och inget könsligt mönster, medan giriga styrelsemedlemmar (SOO) som gör allt för att behålla makt och pengar är.
Om det finns två kön, varav den ena är offer och det andra förövare så måste upplysning vara som bäst; tidsslösande abundans.
Offer kräver ingen upplysning, inte heller förövare. Men det ligger i förövarens natur att söka flyktvägar vid konfrontation.
Man kan tro att #metoo kommer som en kalldusch för Sveriges alla patriarker, i själva verket är det välsignelse för förbrytaren. För åläggs inget ansvar för individen så tar massan det åt denne. Vi har sett exempel på detta genom hela kampanjen, perversa förbrytare som "erkänner" sin del av den patriarkala maskinen. Lars Ohly var ett sent exempel på detta, "skyll inte på mig, skyll på manskulturen".
metoo'isternas behandlande av outade och erkännande förövare förstärker premissens logiska felsteg. Lika snabbt som guillotinen klyvt huvudet har apologisterna varit där för att torka blodet med jämställdhetstrasan.
Det ter sig logiskt ofrånkomligt; ju fler som åläggs ansvar över en handling desto mindre skuld faller över varje individ, tills vi når total likgiltighet. Att inte utkräva ansvar för individens handlingar är detsamma som att inte utkräva förändring, vilket bör vara kampanjens mål.
Det existerar ingen våldtäktskultur, ingen tafskultur och inte heller manskultur. Därför gör de sig inga uttryck.
Däremot följer sexuellt kriminellt betéende mycket likt all annan kriminalitet. Enstaka individer begår samma brott i ett återkommande mönster. Ser vi till en genomsnittlig tafsare så kommer personen inte bara tafsat på ett offer, utan det sker om och om igen. Oftast flera gånger per kväll och med nya offer. Går personen ut någon gång varje helg så hinner han/hon beta igenom hundratals offer varje år. Är det dessutom ett betéende han/hon tar med sig på arbetsplatsen kan det vara ytterliggare stora mängder offer att lägga till. Begår 1% av män sexualbrott så kommer antalet offer vara upp mot en miljon kvinnor om året, om vi antar att förbrytaren går ut ett par kvällar om året och inte fler. Dessa 75% som säger sig ha blivit utsatta vittnar alltså snarare om att problematiken är minimal hos män som kön men att kriminella individer måste utkrävas ansvar, för deras betéende är så menligt att det terroriserar stora delar av befolkningen.
Begår man ett sexualbrott är det dessutom statistiskt troligt att du begår fler typer av sexualbrott. Tafsaren som man ger frikort kan bli nästa våldtäktsman.
Om man fortfarande tror att detta är ett manligt problem. Se då till de som redan blivit outade. Timell, Ehsan, Virtanen m.fl.
Var håller de hus? De befinner sig inte ens i Sverige. När deras betéende blev offentligt känt fick samtliga lämna landet. De vittnar om dödshot, angrepp och trakasserier som blev så grova att de fick fly utomlands. Är det Cissi Wallin och Gudrun Schyman som står utanför Ehsans port med basebollträ och säger att de ska slå in skallen på pervot? Är det Margot Wallström som ringt och hotat Timell med att om han inte tar familj och drar ska hon skjuta ihjäl hela Timellätten? Självklart inte. Det är så även denna gång män som tar sig den risken. Risken att sitta i fängelse och förlora sina liv bara för att hota en kändis de aldrig träffat. Jag säger inte nu att jag beundrar mordhotare, jag tycker inte heller att man bör göra det. Men utrensningen som sker är inte ledd utav kvinnor utan av andra män. Samtidigt sitter det kvinnor i styrelserummen och skyddar sina manliga underordnade, trots trakasserier och ibland även våldtäkt mot andra kvinnor.
Så i den mån är jag glad över #metoo. Det visade sig en gång för alla att våldtäkt är en brotssrubricering och inget könsligt mönster, medan giriga styrelsemedlemmar (SOO) som gör allt för att behålla makt och pengar är.
