#Metoo – inte för alla?

#Metoo-kampanjen har medfört en debatt om tystnadskulturen som råder, där varken offer eller omgivning vågar påtala brottet/beteendet. Inte heller kulturen på arbetsplatser och inom hela branscher har man vågat diskutera öppet.
När nu politiker, journalister, jurister, skådespelare, musiker osv högljutt börjat protestera och utkräva ansvar och att man tar krafttag, kan man inte undgå att tänka på en grupp av offer som inte fått denna uppmärksamhet; nämligen de kvinnor som under de senaste decennierna blivit våldtagna, gruppvåldtagna, misshandlade och mördade som en konsekvens av en vårdslös immigrationspolitik.
I stället har de grupper som nu deltar i #metoo-kampanjen ofta varit bland dem som med emfas har förnekat att det skulle finnas ett sådant samband, trots att t.ex. BRÅ har gjort studier om sexualbrott där en stark korrelation påvisats. Tvärtom har man attackerat dem som försökt uppmärksamma samhället om sambandet. Det verkar som att när offren är från främst arbetarklass och underklass är det ett acceptabelt pris för det högre goda.
Vad är det då som ligger bakom detta fenomen? En orsak kan vara att människor som inte själva drabbats eller som känner någon som drabbats, har svårare att känna empati för offret. Om man dessutom i samhället anonymiserar ett typ av brott, där varken offer eller gärningsmän porträtteras blir effekten än starkare. En annan orsak kan vara att om man erkänner ovannämnda samband smyger ett obehagligt faktum fram: de som skapat denna situation är de politiker och deras väljare samt stödtrupper som förespråkat och drivit en generös immigrationspolitik. Detta innebär att en ansenlig del av Sveriges befolkning i allmänhet och etablissemang i synnerhet skulle behöva inse sitt eget ansvar för det som skett.
Det är en stor ironi att många av dem som nu beklagar att kvinnor har blivit nedtystade, själva har deltagit i nedtystandet och bagatelliserandet av ofta än allvarligare brott i en större omfattning.
Kommer vi få se berättelser från dessa offer i #metoo-kampanjen?

Varför I&I?

Alltså, hade jag blivit uthängd i en MeToo mojäng så hade jag handfallet verkligen inte brytt mig. Det råder ett lagsystem i det här landet (än så länge) och det är upp till lagens arm att döma någon och inte någon attention whore på social media.


MeToo lär nog fortsätta men likt allt annat kommer det svalna tillslut och sedan kanske glömmas bort eller bli "Oh that was sooo 2017!".

Wop wop!

Hade jag varit i deras situation som de som blivit uthängda, blivit av med jobbet, kanske familjen, då hade jag omgående gjort anmälan för förtal och krävt stora skadeståndsbelopp.
Vi kan inte ha ett samhälle med retroaktiv lagföring och än mindre ett där en populistisk internetmobb anklagar, dömer och verkställer straff utan att vederbörande fått försvara sig, för något som hänt på en fyllefest för 10-20 år sedan. Har de inte anmält det när det hände har de gjort ett val, de har haft nytta av att hålla tyst. Detta har gjort att ännu fler kan ha drabbats av samma gärningsman, som kanske fått bekräftat att en vidrig handling var ok. de som inte anmält kan ses som medskyldiga till efterföljande kränkningar som drabbar andra.

Nyligen blev det tillåtet att bränna av raketer fastställd tid på nyår utan tillstånd. Hur skulle det fungera om vi plötsligt skall lagföra alla som någon gång senaste 20 åren skickat iväg en raket utan tillstånd på samma premisser, någon pekar ut någon och det är tillräckligt.

Det handlar inte om man ska hänga ut gärningsmän. De inofficiella folkdomstolar som nu härjar är inte önskvärda, kanske kommer Virtanens polisanmälan stämma i bäcken. Det verkar som man redan nu har blivit mer restriktiva med att publicera namn, förmodligen för att det nu framkommit personer som anses tillhöra "den goda sidan".
Det handlar om hur man kollektivt skuldbelägger hela arbetsplatser och branscher. En del går så långt att man lägger ansvar på alla män i samhället, utan undantag. Om nu tusentals kvinnor har utsatts för grova brott p.g.a. förd immigrationspolitik, bör man då inte med samma logik kritisera och utkräva ansvar av dem som förespråkat och drivit igenom denna politik?
Det jag vill peka på är att många av dem som nu kastat första stenen inte själva är utan synd. De har känt till de problem som uppstått i invandringens kölvatten, men valt att vara tysta eller till och med förneka det de egentligen vet är sant.