Föräldrakonsensus är en samhällskatastrof, har ni tänkt på det?

Alla som på ett eller annat sätt är involverade i barnuppfostran, yrkesmässigt eller som föräldrar är eniga om en sak: Alla slutliga beslut i en familj fattas alltid av föräldrarna. Slå upp valfri bok om utvecklingspsykologi eller läs valfri forskningsrapport så kommer du att se: Enigheten mellan föräldrarna måste vara total så att ingen unge kan få nej till en glass av pappa och ja till en glass av mamma. Svenskt pedagogiskt och demokratiskt så ska barnen få komma till tals: "Vad tycker vi om vad vi ska göra på lördag? Picknick i parken? Fiska? Shoppingrunda? Liseberg? Ägna dagen åt trädgårdsarbete? Hälsa på mor eller föräldrarna? Alla säger sina för och emot argument, men sen överlägger föräldrarana tills de är eniga. Beslutet de kommer fram till gäller och inget kan vara mer självklart.

Men har ni tänkt på vad resultatet blir att aldrig få sin vilja igenom de första 18 levnadsåren? Jagsvaga ja-sägare som alltid utgår från att andra ska besluta åt dem: Och dessutom att vad andra beslutar är rätt oavsett vad. Ofta hör man att det överklagas så förbannat mycket i det här landet. Jag är inte så säker på det, jag har ich för sig ingen statstik, men jag är säker på att överklagandena hade varit ett minimum om de inte lämnats in av advokater och åklagare. Och den andelen av befolkningen är minst sagt pytte, pytte, pytteliten.

Ni har säkert hört någon som säger sig vara ett förhandlings och affärsproffs: "Ja, han skulle ha 20000 för bilen men jag sade du får 10000. 18000 sa han då. Men då sade jag att, Du vi möts på halva vägen, du får 15000. Ja, jävlar vilken affär! Men det är ju faktiskt inte mycket till affär. Det hade varit mer affär att få med sig en stereo till kanske en uppsättning däck, få säljaren att betala försäkringen, helt enkelt få med sig en jävla massa extra på affären. Men "Vi möts på halva vägen", de4t är svensk förhandlingsteknik.

Har ni varit på någon brottmålsrättegång? Domaren frågar; skyldig eller inte skyldig. Svaret har advokaten präntat in på den åtalade: På grund av berusning så kan jag varken erkänna eller förneka. Och många impas av en så lat advokat.

Men nu ska jag in i pudelns hjärna: 90 % av befolkningen är sympatiska och vettiga personer men med ett stort handikapp: De tycker om att andra bestämmer över dem. Varför? Jo, självklart för att deras åsikt aldrig betytt ett skit. De övriga 10 procenten då?

De 10 % har fått fram sin vilja emellan varven redan från början. Och vilken kategori barn får det? Jo, håll i majspipan nu era jävlar: De som är lite eljest. Inte uppenbart begåvningshandikappade, men de som är lite doing-oing-oing, men ändå har en viss studiekapacitet. De blir politiker och chefer och har typen av yrken där man beslutar över andras liv. Därmed också deras och samhällets mående och ekonomi.

Kontentan är alltså: Svenska lär sig att idioter ska bestämma över deras liv och när idioter har makt blir det inte bra.

Du har inte barn va?

Det är inte alls som du säger. Föräldrar både kompromissar är ense och oense. Detta är bara trams "Slå upp valfri bok om utvecklingspsykologi eller läs valfri forskningsrapport så kommer du att se". Jag har nästan 90 HP psykologi och 300 HP lärarutbildning med pedadodik som grund och jag har aldrig stött på något som verifierar ditt påstående. Föräldrar är mycket mer komplexa i sitt beslutsfattande än du målar upp. Alltså faller resten av ditt resonemang. Det är inte fråga om några förtryckta ja-sägare, nästan isf tvärtom här i Sverige.