Känner nostalgi för hela mitt liv som har "varit", mkt irriterande

Jag har ett problem som jag undrar om någon här känner igen sig i. Jag känner nostalgi för i princip all tid som varit för X antar år sedan, oavsett hur mitt liv såg ut just då.

Nostalgin för gångna tider "inträder" alltså ett visst antal år efter det att händelserna faktiskt hänt. Det är svårt att ge ett exakt tidsspann men skulle tippa på kanske 4-5 år efter tidsepoken. Dvs. tänker jag tillbaka på hur mitt liv såg ut för tex. 2 år sedan ser jag inte detta som ngt speciellt, men tänker jag tillbaka på hur livet såg ut för tex. 6 år sedan får jag lätt känslan att "åh, vad härligt det var då, vilken fin tid i mitt liv". Detta oavsett hur mitt liv såg ut vid den tiden (livet utvecklas ju ständigt), nostalgin är alltså inte kopplad till tex. min barndom eller liknande utan verkar inträda ett antal år efter, i princip "oavsett" om livet faktiskt var bra eller dåligt vid dessa tidpunkter.

Jag kan tex. tänka tillbaka på min barndom och känna "vad mysigt att vi i familjen gjorde utflykter ihop", "vad roligt det var när jag lekte med vänner efter skolan" etc. etc. Likaså kan jag tänka tillbaka på tiden när jag tog studenten och skaffade körkort och mitt första jobb, då tänker jag "åh de roliga tiderna" trots att livet egentligen var ganska jobbigt då (pga. tex. beslutsångest för framtiden, ekonomisk osäkerhet mm.). Jag kan som sagt även tänka tillbaka på hur mitt liv såg ut för bara 4-5 år sedan och få "drömkänslor" för hur bra det var, trots att jag förstår att det inte är rationellt (det fanns såklart både för och nackdelar även den tiden).

Jag har det i dagsläget väldigt bra ställt. Jag har god ekonomi, ett jobb som jag trivs med samt ser positivt på framtiden. Min irrationella nostalgi grundar sig alltså inte i att jag har det svårt i livet idag och därmed längtar tillbaka som verklighetsflykt. Tvärtom är min nuvarande livsstatus i princip den bästa någonsin, "objektivt" mätt.

Är det någon som känner igen sig i detta?

Jag känner igen mig i detta. Har svårt att till fullo uppskatta nuet och har nog alltid rört mig genom tillvaron med nån sort likgiltigt jämnmod. Men så fort jag ser tillbaks på mitt liv, även om det bara rör sig om ett par år, ser jag det i nån sorts rosaskimmer. Känner stark nostalgi till perioder då jag vet att jag hade det rätt tufft.

Jag är liknande. Jag kan se tillbaka några år och känna väldigt mycket nostalgi och att allt var perfekt då trots att jag VET (med hjälp av gamla dagböcker) att jag mådde kasst under den tiden också. Ändå är det som om allt var så mycket bättre förr och det är som rosa moln, typ.

Har för mig detta är något slags fenomen att hjärnan/minnet minns det bättre och itne det sämre och kan inte heller riktigt simulera det dåliga på samma vis. Kanske är det positiva, turligt nog, starkare än det örka? Kanske ett skyddsfenomen. Hört talas om "det var bättre förr" Kan ha något med det att göra.

Det är samma här och jag tar bort det riktigt dåliga och glorifierar det andra. Men samtidigt finns det mycket trygghet i historien som är rätt naturligt man vill behålla. Det finns stunder ofta som man höjer och kanske med all rätt. Känslor och framförallt kanske lyckliga stunder att ha skapa något som man medvetet eller omedvetet finner rogivande, jag har många sådana dom sista 3-4 åren trots allt.

Mycket trygghet har det funnits, mycket utveckling och kanske man någon gång dessa år funnit sin plats för tillfället som då har givit massor. Så tror jag det är små som stora stunder. :-)

Tror de flesta upplever det du beskriver, man stannar upp och reflekterar över tiden som förflutit. Tyckte också det var en jobbig känsla ett tag. Man tänkte på mycket som man hade vilja göra annorlunda eller uppleva igen. Tror det är många (ink. mig själv) som fastnar och tänker "det var bättre förr" tankar.
Må vara sant, vi vet själva bäst. Personligen har jag ägnat en tid åt gamla minnen och kolla igenom bilder från förr och det var blandade känslor som uppstod. Oavsett vad som har hänt så är jag glad över vad man hunnit uppleva. På nått sätt har det skapat ett annat värde på tillvaron idag.

Jag tror det handlar mycket om hur vi hanterar minnen, vi minns ofta saker som är positiva ifrån en period och det som "sticker ut" dvs inte en del av den monotona vardagen. Dagar som ser i princip likadana ut har en tendens att försvinna ur våra minnen. Samma sak med jobbiga dagar. saker som helt enkelt urskiljer sig ifrån den vanliga dagen.

Inget fel i att minnas det goda ur det som varit men drömmer man sig ständigt tillbaka ska man kanske fundera på vad det är som gör att man tappat sugen så på nuet att man ständigt söker känslan av inre lycka utan att vilja yttra sig i någon prestation.
Har du slutat tro på dig själv, varför då? Etc.

Personligen så känner jag ibland väldigt stark nostalgi för att jag helt enkelt trivdes mycket bättre med min egen personlighet på den tiden.
Jag var mycket mer spontan, och hade därmed också mycket lättare för att bli omtyckt av andra människor och uppfattas som mer intressant (vilket bevisades av det faktum att jag hade massor av kompisar och alltid brukade vara en väldigt "populär" kille bland tjejer), medan jag numera är mycket mer reserverad och därmed får en stelare och mer distanserad relation till folk i allmänhet;
förbannat irriterade känsla, man känner sig liksom "kvävd" på något sätt.
Sen är det också oerhört retfullt när man träffar nya klasskamrater och de får det där intrycket att man är "svår" och "tyst" och säkert utgår ifrån att man nog mer eller mindre alltid har varit så (de flesta brukar ju trots allt ha relativt konstant personlighet under hela uppväxten), och vid de tillfällena så vill jag bara utbrista att NEJ, jag har INTE alltid varit på det sättet.

Men jag vet att jag har mitt "gamla jag" inom mig någonstans, eftersom det ibland kan dyka upp i vissa situationer då jag känner mig avslappnad, och de stunderna känns jäkligt bra faktiskt - det är en alldeles speciell energikick som lyser upp hela vardagen när det väl händer.