Så var Mozart en komiker eller helt sjuk i huvudet?

Ett par ord om de så kallade Bäsle-breven, som Mozart skrev till sin kusin i Augsburg, Maria Anna Thekla Mozart, kallad Bäsle (lilla kusin). Hon var ett par år yngre än Mozart. En lustfylld vänskap utvecklades snabbt mellan dem. Sedan Mozart lämnat Augsburg fortsatte bekantskapen per korrespondens. Bäsle-breven hade länge rykte om sig att inte vara tryckbara, vilket gav upphov till den felaktiga föreställningen att de var pornografiska. Däremot präglas de av ett påtagligt »kiss-och-bajs«-intresse. Även om det grova språket kan tyckas ha närmast monoman karaktär och därför vara intressant för psykoanalytiker, så bör det framhållas att jargongen ingalunda var ovanlig. Och familjen var inte chockerad; varken föräldrarna eller Nannerl var främmande för de folkliga orden. Minst lika karakteristiska för Bäsle-breven är de bisarra infall av allehanda slag som man oftast möter i hans tidigare brev och som här drivs till sin spets.

TILL BÄSLE. MANNHEIM DEN 5 NOVEMBER 1777

Allrakäraste Bäsle-Gräsle! Jag har mottagit ditt värderade brev skrev och därvid inhämtat uthämtat att min herr Onkel Stronkel liksom min tant Prant och du mår bra ha ha! Vi är också gudskelov helt friska sniska. I dag har en epistel fran min Pappa haha! hamnat i mina klor skor. Jag hoppas du har fått smått det brev slev som jag skrev till dig fran Mannheim. Desto bättre, bättre desto! Men nu något allvarligt. Det gör mig verkligen ont att höra, att vår herr Prelat Sallat redan har drabbats flabbats av ett nytt slaganfall. Men jag hoppas att det med Guds studs hjälp inte ska bli några allvarligare sviter sniter. Du skriver kliver att du skulle hålla det löfte du gav mig före min avresa från Augsburg, och det snart bart. Men det blir nog en svår pärs. Du skriver vidare, ja du tillkännager, du yppar, du låter mig förstå, du låter mig få veta, du förklarar för mig, du antyder, du underrättar mig om, du informerar mig om, du säger tydligt ifrån, du fordrar, du begär, du önskar, du vill, hoppas, du befaller att jag också ska skicka mitt porträtt till dig sprig. Eh bien, jag skickar slickar det givetvis. Oui, par ma la foi, jag skiter på din näsa så att det rinner ner pa hakan snakan. Apropå, har du också gjort spuni cuni? Vad? Om du ännu älskar mig? Det tror jag! desto bättre, bättre desto. Ja, så går det till här i världen, den ene har pungen, den andre har pengarna. Vem håller du med? Med mig, eller hur? Det tror jag! Men nu är det mycket värre. Apropå. Skulle du inte vilja gå och hälsa på herr Gold-schmidt igen? Men vad göra där? Vad? Ingenting! Bara fråga angående spuni cuni. Annars ingenting. Annars ingenting? … Ja, ja, det blir bra. Leve alla de som – de – som – som – vad står det sen? Nu önskar jag dig godnatt. Släpp dig så det knakar och brakar i sängen. Sova är sunt, kyssas där bak ger härlig smak. Nu lurar jag till ett slag, sedan så sover jag. I morgon ska vi prata förnuft med varann välan. Tänka hur du jag inte mycket att kan dig säga har dig. Allt i du höra morgon får. Till dess, lev väl – ack det bränns som eld där bak. Vad kan det vara? Kanske skit som vill ut? Ja ja, skit, jag känner dej, ser dej, luktar dej – och – vad är det? Är det möjligt? I gudar! Mitt öra bedrar du mig ej? Nej, det är så … vilken lång, sorgsen ton! I jag dag den skriver 5 detta. I går talade jag med nådig fru kurfurstinnan, och i morgon den 6 ska jag spela på den stora galakonserten. Och sedan ska jag spela för kurfurstinnan igen, privat, vilket hon själv har sagt mig. Nu till någat riktigt förnuftigt!
1:o. Ett eller flera brev adresserade till mig kommer dig till handa, darför ber jag dig att – vad? – ja, en räv är ingen hare, ja det – Men var var jag? Jo jo, jag talade om att komma – ja ja, de kommer att komma. Men vilka? – vilka kommer att komma? Jo, nu kommer det tillbaka – brev, brev kommer att komma – men vad för brev? Jo brev till mig förstås, dem ber jag att du genast eftersänder. Jag ska snart meddela dig vart jag reser från Mannheim.
2:o. Jag ber dig, varför inte? Jag ber dig, min allrakäraste toka, att … varför inte? – att om du ändå skriver till Mad. Tavernier i München, också skicka en hälsning till de båda demoisellerna Freysinger – varför inte? – Egendomligt! varför inte? Och hälsa att jag ber den yngre, fröken Josepha, om ursäkt – varför inte? – varför skulle jag inte be henne om ursäkt? – Egendomligt! – Skulle jag inte veta varför? Jag ber henne uppriktigt om ursäkt för att jag inte än har skickat henne den utlovade sonaten [kanske K. 311], men jag ska översända den så snart som möjligt. Varfor inte?– vad? – varför inte? Varför ska jag inte översända den? Varför inte? Egendomligt! Skulle jag inte veta varför inte? Nå, du gör mig väl ändå den tjänsten? Varför inte? Varför skulle du inte göra det? Varför inte? Besynnerligt! Jag gör ju dig den tjänsten, om du så vill, så varför inte? Varför skulle inte jag göra det? Besynnerligt! Varför inte? Skulle jag inte veta varför? Glöm inte heller att hälsa till de två unga damernas far och mor, ty det är en svår synd att hava vilja kunna böra låta glömma sin far och mor. När sonaten är färdig skall jag själv skicka den till dig tillsammans med ett brev; sedan hoppas jag att du vill vara snäll och skicka den vidare till München. Med sorg i hjärtat jag finner, att mer ej skriva jag hinner. Kära Farbror, nu måste vi genast gå till Heliga korsets kloster och se efter om några ännu är vakna! Vi ska inte stanna där, bara ringa på, ingenting annat. Men nu måste jag berätta en sorglig historia som just nu har inträffat. Bäst som jag sitter och skriver mitt brev, hör jag något på gatan. Jag avbryter mitt skrivande, reser på mig, går fram till fönstret… och hör inget mer… Jag sätter mig igen, börjar skriva på nytt… men jag har inte skrivit mer än 10 ord så hör jag åter något… Jag reser på mig igen, och när jag gör det, så hör jag åter ett mycket svagt ljud… jag tycker att det luktar bränt… vart jag vänder mig luktar det illa. När jag tittar ut genom fönstret försvinner lukten, men när jag vänder mig inåt rummet så märker jag den igen. Till sist säger Mamma:
– Jag kan slå vad om att du har släppt dig.
– Nej, det tror jag inte, Mamma.
– Jo då, det har du visst det.
Bäst att undersöka saken, tänkte jag och satte fingret i ändan och sen till näsan och… Ecce Provatum est [där har vi beviset]. Mamma hade rätt. Lev nu väl, jag kysser dig 10 000 gånger och är din gamla unga lilla grissvans Wolfgang Amadé Rosenkrans. Tusen hälsningar från två resenärer till farbror och faster och fröken Kusin. Många hälsningar snälsningar till alla mina vänner ränner – addio lilla toka snoka. 333 hjärtliga hälsningar tills i min grav jag går, om jag blott leva får. Miehnnam ned net:5 rebotco 7771