Citat:
Jag tror stenhårt på JW:s resonemang kring saken, av den enkla orsaken att "jag" i egenskap av egobildande hög av atomer känner en väldigt ärlig panik inför tanken att dö och sluta existera. Därav sällar "jag" mig mer än gärna till historien att jag har en chans att ändå.
För det är precis så vi människor gör vare sig vi vill eller inte. Vi föds helt ovetande om hela den mänskliga karusellen, och ju längre det går desto mer inser vi att vi inte är mer än en myra på en skitstor myrstack fylld med en massa sagoberättare av olika slag.
Vissa kan man tro på, vissa inte.
Antingen kan man vara vetenskaplig och "se vart spåret leder", och leva den sagan tills man dör, eller så sällar man sig till en "saga" man gillar.
För vad har vetenskapen visat egentligen?
Jo, att vi lever utan mening (eller skapar den själva eftersom mening ju är ett mänskligt koncept enligt de humana vetenskaperna, återigen sagospåret som gör sig påmint) och att vi dör som värdelösa djur, som under livets gång spelar cirkus och plågar varandra på både fysiska och abstrakta sätt, och viftar med morötter och dinglar med pistoler, och låtsas få panik eftersom det känns så och tröstar andra för att de upplever att de behöver det, eftersom det är så JÄVLA roligt, underförstått.
Man behöver förstås inte ens någon genomgående vetenskaplig metod för att undersöka att cirkusen är bedrövlig, utan det räcker med att öppna ögonen och lyssna ibland.
Jag orkar helt enkelt inte låtsas som att det är acceptabelt (utom i de lägen då jag är psykiskt svag av medlidande, hunger eller nån annan känsla, en underlig och ibland svårbeskriven historia i sig). Men ibland måste jag det i syfte att visa på de andra människornas meningslösa idéer (att jaga vindar och sedan abrupt dö, jag tycker det låter både dumt, fåfängt och hemskt) på olika sätt och försöka vara övertygande om att "jag" har rätt.
Mitt ego, sagoläsaren tillika sagoskrivaren är dock en märklig konstruktion som tenderar att vilja raljera med sina rullar i hyllan, men när det börjar uppdagas att rummets andra sagoläsare inte uppskattar sagorna så måste det ges utrymme för deras sagor, eftersom de ju är relevanta för att helhetssagan ska gå ihop.
Eller så blir de sura för att deras sagor suger, precis som jag blir ibland. Då sparkar jag till den lilla teven jag har i mitt hufvudrum så att den ställer sig snett, och så åker nästa rulle fram från hyllan.
Fruktansvärt onödigt, egentligen, men fullt förståeligt i "min lilla saga" ialłafall. Det är satans fel när det suger helt enkelt och that's it.
Så, nästa sagoberättare till stolen.
För det är precis så vi människor gör vare sig vi vill eller inte. Vi föds helt ovetande om hela den mänskliga karusellen, och ju längre det går desto mer inser vi att vi inte är mer än en myra på en skitstor myrstack fylld med en massa sagoberättare av olika slag.
Vissa kan man tro på, vissa inte.
Antingen kan man vara vetenskaplig och "se vart spåret leder", och leva den sagan tills man dör, eller så sällar man sig till en "saga" man gillar.
För vad har vetenskapen visat egentligen?
Jo, att vi lever utan mening (eller skapar den själva eftersom mening ju är ett mänskligt koncept enligt de humana vetenskaperna, återigen sagospåret som gör sig påmint) och att vi dör som värdelösa djur, som under livets gång spelar cirkus och plågar varandra på både fysiska och abstrakta sätt, och viftar med morötter och dinglar med pistoler, och låtsas få panik eftersom det känns så och tröstar andra för att de upplever att de behöver det, eftersom det är så JÄVLA roligt, underförstått.
Man behöver förstås inte ens någon genomgående vetenskaplig metod för att undersöka att cirkusen är bedrövlig, utan det räcker med att öppna ögonen och lyssna ibland.
Jag orkar helt enkelt inte låtsas som att det är acceptabelt (utom i de lägen då jag är psykiskt svag av medlidande, hunger eller nån annan känsla, en underlig och ibland svårbeskriven historia i sig). Men ibland måste jag det i syfte att visa på de andra människornas meningslösa idéer (att jaga vindar och sedan abrupt dö, jag tycker det låter både dumt, fåfängt och hemskt) på olika sätt och försöka vara övertygande om att "jag" har rätt.
Mitt ego, sagoläsaren tillika sagoskrivaren är dock en märklig konstruktion som tenderar att vilja raljera med sina rullar i hyllan, men när det börjar uppdagas att rummets andra sagoläsare inte uppskattar sagorna så måste det ges utrymme för deras sagor, eftersom de ju är relevanta för att helhetssagan ska gå ihop.
Eller så blir de sura för att deras sagor suger, precis som jag blir ibland. Då sparkar jag till den lilla teven jag har i mitt hufvudrum så att den ställer sig snett, och så åker nästa rulle fram från hyllan.
Fruktansvärt onödigt, egentligen, men fullt förståeligt i "min lilla saga" ialłafall. Det är satans fel när det suger helt enkelt och that's it.
Så, nästa sagoberättare till stolen.
Det här var ett fantastiskt bra inlägg, och jag kan inte annat än helhjärtat hålla med dig.
Nu accepterar jag visserligen inte längre JWs förklaring av olika anledningar, men om det för argumentets sak inte finns någon egentlig mening med tillvaron, ja då spelar det ju inte heller någon roll vilken saga man än väljer för att förklara tillvaron med.
Så länge ens sagoberättande inte är till skada för de andra egobildande högarna av atomer finns det inte heller någon egentlig anledning att ta ställning till om den ena eller andra sagan är sann.
