Citat:
Nu är engelska ett västgermanskt språk, medan svenska är ett nordgermanskt språk. Dessa fyra inlägg är i sammanhanget läsvärda:(FB) Svenskt skriftspråksuttal?
Citat:
Hur är det egentligen? Sticker svenskarna ut i sin fixering vid skriftspråket som någon slags facit för hur språket ska talas? Vi känner alla de klassiska exemplen "Raaamlösa" och "Öst-götska" som år efter år trummas vidare trots att folk i allmänhet mycket väl VET att uttalet är fel. "Men det staaavas ju så" är det ständiga argumentet.
I UK skulle någon som uttalar Leicester, Greenwich eller Gloucester med läseuttal uppfattas som antingen utlänning eller idiot.
Hur kommer det sig att svenskarna är så fixerade vid skriftspråket? Och är man ensamma om detta eller är det ett fenomen som förekommer även i resten av Europa?
I UK skulle någon som uttalar Leicester, Greenwich eller Gloucester med läseuttal uppfattas som antingen utlänning eller idiot.
Hur kommer det sig att svenskarna är så fixerade vid skriftspråket? Och är man ensamma om detta eller är det ett fenomen som förekommer även i resten av Europa?
(FB) Svenskt skriftspråksuttal?
Citat:
Därför att det inte finns något språkligt ledande skikt i Sverige just nu, och således inga tydiga uttalsförebilder med gott självförtroende. Det var likadant förra gången lådorna skakades om, när det gamla oscariska överhetssamhället försvann kring och efter de första världskriget. Då försvann tidigare i bildat tal självklara uttal som körka, böxer och dronning. Jag kan tänka mig vilket olympiskt förakt ärkebiskop Anton Niklas Sundberg (död 1901) den kanske siste företrädaren för det oscariska överhetssamhället med helt orubbat självförtroende, skulle ha uttryckt mot fjantar som hade fått för sig att läsuttala kyrkan. (Sundberg uttryckte sig ofta mycket direkt. Två av hans mer kända yttranden är Näst skenheliga präster är små brännvisglas det jävligaste jag vet och Det är lika onaturligt att förbjuda en ung flicka att dansa som det är att förbjuda en kalv att hoppa.)
Idag handlar det nog inte bara om att de sociala lådorna är omblandade, utan också om att skolan inte längre traderar ett bildat språkideal på det sätt som den självklart gjorde för ett halvsekel sedan. Det enda man kan göra är att försöka uppamma en reaktion, och påtala hur totalt obildat helfjåsigt det är att fåna sig med läsuttal. Till exempel här på Flashback.
Att somliga grupper har ett mer skriftspråkspräglat tal än andra är universellt - mest skriftspråkligt brukar socialt uppåtsträvande kvinnliga medlemmar av den lägre medelklassen göra - men i vilken mån detta återspeglar sig direkt på själva uttalet beror nog rätt mycket på stavningskonventionerna hos språket i fråga. På ett språk som engelska är avståndet mellan stavning och uttal så stort att något mer generellt läsuttal knappast låter sig göras och på finska är avståndet så litet så att "läsuttal" i princip redan föreligger, men på många andra språk är det ju möjligt.
Jag tror heller inte att särskilt många andra länders skolsystem i så stor utsträckning som det svenska har abdikerat från bildningsidealet, så i de flesta andra länder utgör nog utbildningsväsendet en tyngre motvikt mot språkförändringar öht, läsuttalsutveckling inräknad.
Idag handlar det nog inte bara om att de sociala lådorna är omblandade, utan också om att skolan inte längre traderar ett bildat språkideal på det sätt som den självklart gjorde för ett halvsekel sedan. Det enda man kan göra är att försöka uppamma en reaktion, och påtala hur totalt obildat helfjåsigt det är att fåna sig med läsuttal. Till exempel här på Flashback.
Att somliga grupper har ett mer skriftspråkspräglat tal än andra är universellt - mest skriftspråkligt brukar socialt uppåtsträvande kvinnliga medlemmar av den lägre medelklassen göra - men i vilken mån detta återspeglar sig direkt på själva uttalet beror nog rätt mycket på stavningskonventionerna hos språket i fråga. På ett språk som engelska är avståndet mellan stavning och uttal så stort att något mer generellt läsuttal knappast låter sig göras och på finska är avståndet så litet så att "läsuttal" i princip redan föreligger, men på många andra språk är det ju möjligt.
Jag tror heller inte att särskilt många andra länders skolsystem i så stor utsträckning som det svenska har abdikerat från bildningsidealet, så i de flesta andra länder utgör nog utbildningsväsendet en tyngre motvikt mot språkförändringar öht, läsuttalsutveckling inräknad.
(FB) Har svenskan fått ett "finare" uttal de senaste 100 åren?
Citat:
För en drygt 20 år sedan fick vi studenter lyssna till några exempel från Bengt Nordbergs material med inspelningar av talspråket i Eskilstuna åren 1967-1968. Jag minns framför allt ett exempel med en äldre man. Vi tyckte alla att han lät bonnig och placerade honom i socialgrupp tre. Det visade sig att mannen var en f.d bankdirektör, och klart tillhörde en högre socialgrupp. Så gjorde vi över hela linjen: alla placerade vi snäppet lägre än den socialgrupp de "tillhörde". Tendensen var klar: läsuttalet hade slagit igenom klart och tydligt i vår generation, d.v.s läsuttalet var "finare" till skillnad från det gamla, bonniga. Värt rättesnöre var läsuttalet.
(FB) Har svenskan fått ett "finare" uttal de senaste 100 åren?
Citat:
Hmm. För mig är det en betydelsefull skillnad mellan "rikssvensk" normpåverkan och läsuttal. Läsuttal är i min mun när människor börjar säga mat-säck, väst-göte, mid-sommar och Vad-stena - dvs inför helt nya skriftnära uttalsvarianter som bryter mot den tidigare talnormen. Att folk under perioden 1960-1990 i större utsträckning än tidigare anpassade sitt tal efter den knäsatta talnormen för rikssvenskt tal - scen- och etermediaspråket - är ett i och för sig analogt, men inte identiskt, fenomen.
__________________
Senast redigerad av NixYO 2017-11-12 kl. 14:03.
Senast redigerad av NixYO 2017-11-12 kl. 14:03.