David Hume

Går det att komma närmre den innersta människan i teorin än Hume gjorde.

Det blir smått komiskt att fortsätta en teoribildning om människan efter honom, det är nästan på pricken att han beskriver samma sak som Buddha.

Tankar?

Och går det ens att sammanfatta en filosof som trodde på ingenting samtidigt som han trodde på allt? En så oerhörd enkel men för vissa djupsinnig reflektion.

Humes bidrag till filosofin är att ingenting, absolut ingenting går att bevisa ultimat. Varenda del i universum kan både beskrivas som lik och olik till sin natur.

Edit. Med likheter och olikheter menar Hume samma sak som Heraclitus när han säger som såhär:No man ever steps in the same river twice for its not the same river and he is not the same man

Det finns ev. en skiljelinje mellan Buddha och Hume och den vill jag att ni svarar på som kan Hume bättre än vad jag kan.

Den skillnaden är som följer. Buddha trodde ens inte på sina perceptioner, han gick alltså bortom sin perceptionsnatur. Hume gjordes känd för allmänheten som den filosof som menade på, att vad vi tror på för tillfället är det som är sanningen, eller menade Hume verkligen så? Kanske att han ändå tog sig ett steg längre? Och kanske också att Buddha inte gick så långt som jag tror, kanske att han stannade i ett sinnestillstånd där endast en bildpunkt i taget gjordes klar för honom, att han därigenom ej utsattes för några betungande val.

Gjorde han det? Där behöver jag er hjälp. Alltså, stannade Hume i föreställningen att allt som är verkligt är varje givet tillfälle av perceptionsmaterial givet människan, eller trodde han ej heller på perceptionen? Blev han i såfall dualistisk? Eller gick han bortom perceptionen fullständigt?! Bortom tanken?

Humes lag gör gällande att man inte logiskt kan härleda ett bör från ett är. Det är ologiskt att från enbart deskriptiva premisser få till en normativ slutsats. Det måste finnas normativa premisser för att logiskt få till en normativ slutsats.

Det liknar Buddhas tes att människans begär ger lidande. Begäret är bör vilket ger lidande.

Alltså det som är(människan) har ett bör(begäret) vilket är ett ologiskt bör om den normativa premissen som måste finnas inte finns. Exempelvis att vi vill något för egots skull, men så finns inte egot. Med det menar jag att vi har ett inbyggt begär(normativ premiss) att överleva genom att dricka och äta, då blir det en normativ premiss i vår konstitution som logiskt ger slutsatsen att vi bör äta/dricka. Men avsaknaden av en normativ premiss i vår konstitution som ger ett visst bör blir ologisk, exempelvis att känna hat/hämnd och att då få ett bör att döda för egots skull.

Våra begär är då irrationella vilket ger oss lidande. Blir vi rationella, tar bort de ologiska begären, så når vi logiken -> Nirvana. Därför ska vi sträva efter att nå de rationella bören. Vad de nu är...

OBS enbart min hemmasnickrade tanke

Ja, och att hålla sig ifrån extrem kyla och extrem värme etc. Dock är ju dessa saker också begär och kan kallas för deskriptiva förutsatt att man egentligen hellre avlider och blir till gödsel, hellre än att hålla sig varm och att föda sig?

Det är ju liksom frågan vart man ska dra gränsen. Gränsen bör ju dra sig själv på så sätt att ens tanke endast är inriktad på en sak åt gången ( det är den ju ändå men att det också upplevs så och att inte tanken känns motstridig ).

Problemet kan ju bli att planera i flera steg möjligtvis, att den intellektuella tanken blir begränsad?