Hur var ditt "uppvaknande" till att verkligheten/existens är jävligt märkligt?

Argumentet att man ska hålla sig till fysiken (ekvationerna) och inte fundera för mycket på vad de innebär ger jag inte mycket för. Denna metafysiska strutspolitik ledde bara till att man alltför länge ignorerade de problem som fanns i Köpenhamnstolkningen av kvantmekaniken.

Vad gäller den mänskliga hjärnans begränsningar så är de i högsta grad reella, och betingade av evolutionen. Hjärnans uppgift är att styra en primat som knallar runt på den afrikanska savannen, och den är konstruerad därefter. För mer om detta, se mitt inlägg här:

(FB) Jagets natur

Det är inte omöjligt att vi snart kommer att utveckla artificiella intelligenser som fullt ut begriper de sidor av verkligheten som vi har svårt för. Max Tegmark lär vara inne på det i sin senaste bok, men jag har inte läst den än. Ser dock fram emot att göra det.

Jag kan eventuellt förstå skatteplanerings perspektiv. Det du pratar om kanske kan ses som att det inte är människocentrerat. Men det är det. Fysik, matematik, rationalitet, intuition och så vidare. Allt vi tänker är mänskliga påfund och är därför från första början färgade av oss. Man måste köpa väldigt många antaganden innan man alls kan börja prata fysik.

Många brukar prata om att det är djupt att fundera på "livets stora frågor". Men egentligen är det tvärtom. Man måste djupt ner i kaninhålet innan man kan börja prata om fysiska "konkreta" frågor. Dom stora frågorna händer på en mycket enklare och tidigare nivå. En nivå som folk ofta ser som uppenbar eller som att inte vara intressant av andra skäl. Kort sagt så har man oftast inte ögonen öppna för den här typen av frågor.

Egentligen är det där själva uppvaknandet sker. Det är först när man öppnar ögonen för det uppenbara. Man kanske inser vidden av att ingen vet om materialism som fysik bygger på är sann. Externa verkligheten är en hypotes som alla köper. Man kanske inser att folk går runt och tror på allt möjligt som inte går att verifiera. Man kanske noterar att den här typen av insikter har relevans för sitt eget perspektiv eftersom det är precis samma perspektiv som alla andra har.

Så som jag ser det är man för evigt i kaninhålet om man låter sig förundras av sånt som följer från antaganden som inte går att verifiera. Det kan man roa sig med en hel livstid utan problem. Det längsta spelet som kan upplevas är ett liv som ägnas helt åt hypoteser. Inget fel eller rätt med det förstås men något genuint uppvaknande finns inte längst den vägen. Det enda man kan komma fram till är vad som gäller i den kontext man för tillfället finner intressant.

Ingen hypotetisk kontext är sann. Truth hath no confines.

Om du menar att man skulle kunna uppnå någon slags djupare metafysisk insikt genom introspektion än genom att formulera och testa hypoteser om verkligheten, så håller jag inte med om det. Många har prövat det under seklerna, och det är en återvändsgränd.

Solipsism, alltså att förneka att det finns en extern verklighet, är inte heller någon framkomlig väg. Visst, det är möjligt att du egentligen är en Boltzmannhjärna som svävar i en tom rymd, men vad kan du i så fall göra åt det? Vi är fortfarande bundna av den verklighet vi tror oss uppleva.

Det handlar inte om att komma någonstans utan om att öppna ögonen och se var man faktiskt är. Det är kanske sant att inte många lyckas med det men det säger förstås ingenting om vad som är rätt eller fel.

Varför tar folk alltid den här svaga versionen av solipsism?

As an epistemological position, solipsism holds that knowledge of anything outside one's own mind is unsure; the external world and other minds cannot be known and might not exist outside the mind.

Det handlar inte om förnekelse utan om insikten att kunskap är omöjligt.

Varför ska jag göra nåt åt det? Du gör dessutom en massa antaganden även här som är helt onödiga i sammanhanget. Vilken rymd? Du menar den jag upplever? Varför skulle jag vara en hjärna som flyter omkring inuti något som jag upplever? Eller menar du återigen den "externa" rymden som bara är ett antagande? Jag ser det inte som mer troligt att jag är en hjärna inuti ett tankeexperiment eller någon annan typ av fantasi.

Bundna är vi av det vi tror. Det stämmer. Därför finns det bara ett sätt att sluta vara bunden och det är inte att skapa fler antaganden som i slutändan bara är en tro som någon satt ett finare namn på. Återigen så handlar det alltså om att öppna ögonen och se hur det faktiskt förhåller sig istället för att uppehålla sig själv med att tro saker.

Jag försöker alltså bara förklara skillnaden på att ha stängda och öppna ögon. Man behöver inte föredra det ena eller det andra men det är förstås bra om man åtminstone vet att det ena är att fantisera iväg i någon tro och det andra är att sluta tro och se vad som blir kvar.

Truth, like light, blinds. Falsehood, on the contrary, is a beautiful twilight that enhances every object.

Av naturen är jag lat och noterar endast det jag finner tilltalande (vackert). Det är ju av det som är vackert man kan lära sig någonting, man måste naturligtvis lära sig hur man undviker det fula. Mitt uppvaknande har kommit sakta men säkert ju mer jag konfronterats med det fula utan möjlighet att fly. Så nu förstår jag varför det fula (ego) existerar och varför det är så dominant (befordra likasinnade) i många av samhällets maktstrukturer.

Well i flera dagar så fick jag insikter i att jag är här och är just jag. Blev helt ställd varje gång det hände, för du menar märkligt som i att vi är på jorden av alla ställen, eller, ts?

Han ger ju exempel på vad han tycker är konstigt. Jag kan ge lite egna exempel till: tillvaron är på samma gång banal och absurd. Universum har funnits i miljarder år. Medvetna varelser lever som mest 200 år, människor 120. Sedan är man död för alltid. Man överlever genom att förtära andra djur och växter. Trots vetskapen om detta väljer de flesta människor att skaffa barn. Jag har omkring min dator ägodelar som har tillhört släktingar som har legat på kyrkogården i decennier. Allt detta finner jag absurt.

Förlåt läste nog bara första sidan om jag minns rätt hehe. Men är ett uppvaknande att se det vackra i saker, att saker är märkliga eller ett uppvaknande som i att man är medveten hela tiden eller är det olika för alla för jag var i en konstant oob experience typ hela min ungdom och jag har inte funderat över varför det hände förens några år sen och inte förens jag stannade upp och började fundera över det så kunde jag inte göra det längre och det lämnade ett hål i mitt liv, jag var van att försvinna när jag pratade med folk. Nu går jag väl fett av topic men kanske har missförstått vad ett uppvaknande är. Jag får ju för mig att folk går igenom samma sak som jag och har då trott att ett uppvaknande är när livet börjar gå saktare (inga oob experiences) och att man stannar upp och börjar tänka på saker. Förövrigt är tanken mycket märklig. Skriver jag fult? Hade!

Jag har hört det där med ögat och hjärnan i evigheter. Troende säger ofta att ett öga är så fantastiskt att det bara måste finnas en skapare. Sicket trams.
Ett öga kan bara se ett väldigt litet spektrum av ljusets våglängder för det första, var och varannan springer runt med glasögon för att kunna se osv. Vad är det som är fantastiskt?
Sen.. Bra självgoda är vi människor också. Förmätet att tro att vi är någons avbild.
Vi är nästan ingenting i det stora hela. Sen att vi tror så mycket om oss själva bevisar bara hur egocentriska människor är. Universum är stort och det finns väldigt många.

För mig har det varit en successiv process med ständigt nya uppvaknanden. Bubblor som spricker bara för att ersättas med nya bubblor. Efter varje uppvaknande så uppstår tanken, -Jag förstår!
sen kommer sakta livet ifatt och man kliver tillbaka in i samma eller en ny bubbla.

När bubblor spricker är det som om man ser världen för första gången. Tanken blir tyst av förundran. Man kan verkligen se det absurda i varje ögonblick samtidigt som man förstår mer än någonsin tidigare. Svårt att förklara känslorna kring detta.