Universum föder universum? Hur gör man vetenskap av det?

Hur testar man vetenskapligt eller resonerar kring följande typ av hypoteser? Nämligen om universum som föder universum, evolution av universum och så vidare. Vi kan sitta här och filosofera och gissa saker, men vad måste man göra för att ta det till en vetenskaplig nivå? Du har nu fått frågan till topic. Nedan kommer själva hypotesen, en variant av många möjliga. En snabb epistemologisk självkritik här först bara är att universum i sig säkert är en mänsklig tolkning och egentligen inte finns.

Hypotes: hela universum "ynglar av sig" i något skede och släpper ifrån sig barnuniversum. Det går till så att universumet gör sig närmare oändligt stort såtillvida att det bara är en "tidsfråga" innan intelligent liv uppstår. Universumet har satt fysikens lagar så att det intelligenta livets enda möjlighet till fortlevnad är att skapa ett annat universum, "avyngling". Kanske är det andra mekanismer, att universum är så stort att allt möljigt händer däri och att det på flera ställen görs det som orsakar "avyngling" av universumet. Andra universum kanske haft mer slappa lagar som gjort att universumen tagit död på sig själva, men vårat är begränsat till att bara kunna yngla av sig.

Kom ihåg själva frågeställningen (vi ska alltså inte huvudsakligen sitta här och gissa en massa hypoteser om ifall och hur universum föder universum). Frågan är alltså hur tar man något sådant här upp till en vetenskaplig nivå? Det känns som att det fattas för många pusselbitar i både kunskapsteori och fysik först innan det ens är möjligt?

Konsten är att göra det till en konsekvens av redan kända naturlagar.

Att det ska vara empiriskt med andra ord.

Man behöver ju inte utgå från kända naturlagar, man kan ju först "gissa" och sedan upptäcka nya naturlagar. Relativitetsteorin kunde till exempel kluras ut innan den testades.

Empiriskt kan det ju inte vara eftersom vi inte kan se några små universum födas när vi tittar i förstoringsglaset. Men om man däremot gör modeller över sådant vi faktiskt kan observera så kan man förutsäga saker som inte går att observera med dagens teknik, men kanske någon gång i framtiden.

Om vi tar David Deutschs många-världar-tolkning som exempel, så förutsäger hans teori att partiella superpositionstillstånd kommer att ha en annan fördelning om det finns många världar. Kan vi i framtiden bygga kvantdatorer så kommer vi att märka om hypotesen stämmer eller inte. Och kan vi inte bygga kvantdatorer inom en snar framtid så måste det också vara något fel på den. Tolkningen skiljer sig således ifrån religioner och lösa hypoteser i att den faktiskt är falsifierbar.

Det är betydligt svårare med Tegmarks hypotes om ett matematiskt universum. Den kommer förmodligen aldrig att gå att bevisa eller motbevisa oavsett om den är rätt eller fel. Å andra sidan vet jag ingen annan hypotes som faktiskt förklarar varför det finns någonting istället för ingenting alls. Inte ens bibeln kan förklara varför Gud finns.

Det korta svaret som kräver långt engagemang är ju att man "bara" följer den vetenskapliga metodiken.
https://en.m.wikipedia.org/wiki/Scientific_method

Sen finns det ju rätt gedigna modeller för detta innan, så man kan ju titta på dem om man vill se hur man valt att formulera och motivera fenomenet man försöker beskriva.
Men ja, i detta fallet, som multiversumteorier så är det mycket riktigt mycket som fattas. Inte minst bevis. Indikatorer finns, men inga säkra. Mycket kan bero på annat och Ockhams rakkniv har inte riktigt lett oss till multiversum ännu. Så detta är ju lite mer av vetenskapligt pyssel och fantiserande, för att utforska matematiska och logiska begränsningar i dessa modeller.

En vetenskaplig nivå är det ju redan på, men det är ännu vetenskap utan stöd. Modellerna man har funkar ju hyffsat och är framtagna enligt vetenskapliga regler, men inget är ju bekräftat. Lite som att du och jag sitter med penna och papper och spekulerar i vad som skulle hända på din toa om den spontant började brinna. Ingenting tyder på att den kommer börja brinna spontant, men visar det sig i framtiden att den gör det, då har vi redan rätt bra koll på vad som händer eftersom vi redan tagit vedertagen kunskap och beskrivit händelseförloppet.
Pusselbitarna som fattasr alltså "bara" bevisen. Modellerna har man inga jätteproblem med. Det är ju bara matematisk formalism för att beskriva någonting med det matematiska språket. Vetenskapen ligger i metodiken, och den är följd, men teorierna saknar bevis men saker indikerar dessa saker vilket folk följt så långt de kunnat utan experimentellt stöd. Så kan man förhoppningsvis hitta någon förutsägelse som går att testa i dessa modeller.

Underkasta dig den antropiska principen så blir livet mycket enklare! Slump och osäkerhet i kombination med att vi inte kunde undra över detta om det inte fanns. Se mekanismerna bakom Boltzmann brain och applicera detta på energinivåerna i Inflationsfältet och oroa dig inte över rummet.

Kanske. Just nu är jag färgad av den bortgångne Marvin Minskys invändning att frågan om universums existens är felaktigt formulerad.

Det viktigaste är att man inte börjar med en hypotes och sen försöker få den att passa in med evidens. Mänskliga hjärnan klarar generellt inte av det, oberoende av individ. Den här metodiken ger sämre resultat i varje tänkbart praktiskt fall.

Man börjar istället med evidens och försöker sen hitta en passande hypotes; ju enklare desto bättre. Enklare i bemärkelsen "färre egenskaper." Fler prediktioner är också ett bra tecken för hypoteser, eftersom det implicerar större falsifierbarhet. Vi vill snabbt få reda på om hypotesen är fel—det är den mest troligt—så vi kan leta efter en bättre.