Livets problem skulle komma till ytan, livet skulle få en ny mening. Livet var en smet av tankar och känslor. Vem är jag egentligen? Jag vill bara flyga. Som en fågel, kläckas från den puppa man länge legat inkuvad i, och flyga som en fjäril. Kanske bli en blomma. Jag är ingen perfekt människa, men jag vill ge livet en chans, en ny innebörd. Kärlek. Jag är trött på dimman. Det delade. Livet utan känslor.
Dagen till ära var här, idag skulle toppisarna ätas i stor mängd, ca 2.7g.
Vi gick ut i skogen. En kall Oktoberkväll. En brasa tändes och vi la oss på tjocka fårullspälsar. Ikväll skulle bli spirituellt, vi var alla shamaner på vårt sätt.
Känslan kom och vi lät svampen ta med oss. Det var intense och djupt. Inge glamor, inga dansande tetrakvarkar. Bara här, bara nu.
Jag stod vid vägens ände och såg en glimt av som skulle kunna vara Jesus, ljuset. Det goda.
Jag såg Mordors öga med dess svarta slukande hål. Intet, ingenting, döden. Att Frodo hade svårt att slänga ringen i lavan, jag förstår honom.
Jag såg mig själv, ur en synvinkel som var inte allt för förnäm.
Plötslig slog det mig. Skrattade och insåg att, de är de! Jag har fattat livet. Grattis. Det var en underbar känsla.
Sen kom andra sidan av myntet.
Så nu dö? Var de klart nu? Jag sa till min vän; Så de är de? De är bara dö nu alltså.
Han såg på mig och förstod mig. Vad ska han säga. Han vill ju inte att jag ska dö och inte vill jag heller att jag ska dö. Men vad gör man när känslan att livets ände är där. Vad är meningen att leva nu? Nästa steg var att dö, här fanns inget mer att hämta. Nästa hållplats var där, boken var läst.
Jag la mig ner och lät känslan ta över. Vad som än händer, händer. Andningen försvann långsamt och jag kände hur hjärtat började slå långsammare. Jag var påväg att dö, så var det bara. Jag såg intet. Intet av ingenting. Skrämmande, men ack så lockande.
Sedan slog det mig, en tanke. Jag kan inte dö. Inte nu. Hur meningslöst det än må vara. Jag har familj, vänner. Ska jag bara lämna dom. Ett djupt andetag senare, kändes som att fylla en tom men tidigare väluppblåst ballong. Luften hade gått ur, själen ville lämna. Om inte halvvägs redan gjort.
Vi gick hem och jag var inte där. Jag var i mellangården av ljuset och mordors svarta hål. Ska jag dö så ska jag dö i ljuset. Ska jag dö så ska jag dö i kärleken.
Nu kämpar jag för att bemästra det svarta hålet inom mig. Hjärtat, bröstet, suger min energi. Kärleken är underbar, men de försvinner lätt om inte tron är med. Gjorde jag fel i att inte dö? Var det ända vägen till kärleken?
Kan man åter finna barnets gnista, eller kommer livet gå i melankoli?
Jag ska ge livet en chans, kärleken en chans. Till mig själv, till allt.
Det blir vad man gör det till.
Välj sida, vänner! Känn ert liv, känn kärleken! Lev!
Dagen till ära var här, idag skulle toppisarna ätas i stor mängd, ca 2.7g.
Vi gick ut i skogen. En kall Oktoberkväll. En brasa tändes och vi la oss på tjocka fårullspälsar. Ikväll skulle bli spirituellt, vi var alla shamaner på vårt sätt.
Känslan kom och vi lät svampen ta med oss. Det var intense och djupt. Inge glamor, inga dansande tetrakvarkar. Bara här, bara nu.
Jag stod vid vägens ände och såg en glimt av som skulle kunna vara Jesus, ljuset. Det goda.
Jag såg Mordors öga med dess svarta slukande hål. Intet, ingenting, döden. Att Frodo hade svårt att slänga ringen i lavan, jag förstår honom.
Jag såg mig själv, ur en synvinkel som var inte allt för förnäm.
Plötslig slog det mig. Skrattade och insåg att, de är de! Jag har fattat livet. Grattis. Det var en underbar känsla.
Sen kom andra sidan av myntet.
Så nu dö? Var de klart nu? Jag sa till min vän; Så de är de? De är bara dö nu alltså.
Han såg på mig och förstod mig. Vad ska han säga. Han vill ju inte att jag ska dö och inte vill jag heller att jag ska dö. Men vad gör man när känslan att livets ände är där. Vad är meningen att leva nu? Nästa steg var att dö, här fanns inget mer att hämta. Nästa hållplats var där, boken var läst.
Jag la mig ner och lät känslan ta över. Vad som än händer, händer. Andningen försvann långsamt och jag kände hur hjärtat började slå långsammare. Jag var påväg att dö, så var det bara. Jag såg intet. Intet av ingenting. Skrämmande, men ack så lockande.
Sedan slog det mig, en tanke. Jag kan inte dö. Inte nu. Hur meningslöst det än må vara. Jag har familj, vänner. Ska jag bara lämna dom. Ett djupt andetag senare, kändes som att fylla en tom men tidigare väluppblåst ballong. Luften hade gått ur, själen ville lämna. Om inte halvvägs redan gjort.
Vi gick hem och jag var inte där. Jag var i mellangården av ljuset och mordors svarta hål. Ska jag dö så ska jag dö i ljuset. Ska jag dö så ska jag dö i kärleken.
Nu kämpar jag för att bemästra det svarta hålet inom mig. Hjärtat, bröstet, suger min energi. Kärleken är underbar, men de försvinner lätt om inte tron är med. Gjorde jag fel i att inte dö? Var det ända vägen till kärleken?
Kan man åter finna barnets gnista, eller kommer livet gå i melankoli?
Jag ska ge livet en chans, kärleken en chans. Till mig själv, till allt.
Det blir vad man gör det till.
Välj sida, vänner! Känn ert liv, känn kärleken! Lev!
