Citat:
Ursprungligen postat av
wodelar
Borde varit uppenbart för bl.a. Rommel och Keitel, att en invasion av Norge rent geografiskt och logistiskt, inte var rimlig om de västallierade skulle kunna återta den Europeiska kontinenten (före Sovjet).
Det var inte riktigt så enkelt. Britterna föredrog hela tiden en indirekt strategi med invasioner i utkanten av kontinenten (Italien, Grekland etc) och försökte skjuta upp landstigningen i Frankrike.
De västallierades enorma kapacitet till sjöss och i luften gjorde också att tyskarna inte kunde vara säkra på var de skulle dyka upp. Lägg även till att Tredje rikets resursbrist gjorde att man behövde försvara olyckligt placerade territorier. När man fick brist på molybden fick det
katastrofala följder för pansarplåten:
Over the course of 1944, with most fingers pointing to early in same, the Germans changed the alloy composition of their armor. Prior to this time the usual Cr-Mo type steel was used. All testing showed the plates to be sufficiently cross-rolled and both fracture and Charpy tests showed good fracture and shatter characteristics.
By the beginning of 1944 things changed. Mo was dropped and the plates started their trend to .5% carbon, 2% Chromium, and .14% Vanadium composition. Obviously Mo was running short or had disappeared, and a substitute had to be found that was generally acceptable...and that substitute was the move to vanadium.
Citat:
Ursprungligen postat av
motvall
Nickel inte molybden. Nikel som i orten lite söder om Petsamo. ;)
Nickel var också viktigt av samma anledning, men allt sitt molybden fick tyskarna faktiskt från gruvan i norska Knaben. Att kalla deras krigsekonomi sårbart är en underdrift.