Är vissa djur behov av människors hjälp?

Jag läste i en artikel där en får har haft en horn, som har vuxit så pass mycket att det har lyckats komma in i ögat. Djurägaren åtalas/åtalades.

Ur artikeln:
Jag vart lite förvirrad, eftersom naturen är ju naturen. Och visst skall djuret kunna leva själva, utan att vara behov av människan. Så att exempelvis inte ett horn blir så pass stort att det ger besvär för djuret?

Om det ger besvär, har inte djuret själv någon egen lösning?

Jag tänker mig ormar, när de behöver ömsa skinn. Då gör de det själva, inte använder de hjälp av människan.

Jag vart lite fundersam.

https://www.aftonbladet.se/lokala-nyheter/BAP9e@ablokal

Det handlar väl om att djuret är framavlat av människan till vad det är idag. Lite som med små hundar, tex en mops eller chihuahua skulle aldrig överleva på egen hand ute i det vilda, vad skulle de kunna jaga, liksom?

De är helt och hållet framavlade för att fungera som sällskapsdjur åt människor - det är inte "naturen" eller evolution/det naturliga urvalet som har skapat dem.

Så de är skapade för att just leva med människor?

Låter ju väldigt...Jag vet inte vad jag skall säga, men inte låter det som om slumpen ligger bakom det hela för det?!

Ja, du har helt rätt i att det inte är slumpen.

Utan det är Målmedveten Avel, som är förklaringen du letar efter.

Mopsar, liksom andra små hundraser, är framavlade i syfte att fungera som sällskapsdjur.
Ursprungligen var det i hovmiljöer det förekom, tex i Kinas gamla palats.
Eller Tibets.
Eller Egyptens palts, Maya-rikets palats osv.

Små späda söta sällskapsdamer instängda inom palatsens murar kunde ju inte ha stora, vildsinta brukshundar inlåsta hos sig.
Nej, de krävde istället små, söta, bisarra och lustiga små krabater. Som mopsar eller Chihuahua tex.

Även djur som inte är framavlade av oss kan behöva vår hjälp när de lever med dem.
Klor och horn som i vilda livet slits och används mer växer farligt mycket i fångenskap och måste därför ansas.

Det här är evolutionen i ett nötskal. Hela tiden föds långt fler individer än vad som behövs för artens överlevnad och flertalet är dömda att dö innan de kunnat föröka sig. När vilda djur får missbildningar så når de i regel aldrig vuxen ålder.

Den långsiktiga effekten av att vi hjälper våra tamdjur är att raserna förklenas. Idag kryllar det av hästar som inte tål färskt gräs och den enda som skiljer dem från vilda djur är att de då får något annat att äta.

Dock har vi tagit på oss ett ansvar att vårda djur vi håller i fångenskap. När vi utrotat rovdjuren så måste vi själva göra jobbet, att inte göra något alls skapar onödigt lidande.

Det kan vara värt att i sammanhanget också påminna om Zahavis handikappteori, enligt vilken exempelvis enögda eller trebenta individer som trots sitt uppenbara handikapp lyckas överleva skulle ha en fördel i det naturliga urvalet.

Naturen är grym, men människan grymmare.