SD kvinnor! Ni är inte välkomna I #metoo

Imorgon arrangeras #MeToo manifestationer runt om i landet där kvinnor kommer att berätta sina historier om sexuella övergrepp. Jag publicerar min historia här på min sida eftersom jag inte får vara med på #MeToo Uppsala manifestation.

Jag har varit utsatt för många övergrepp genom åren. Tafsanden, psykisk och fysisk misshandel och våldtäkter.

Man kan fråga sig varför det skett gång på gång?

Jag minns att jag en gång i tiden satt med vänner där vi pratade om hur vi skulle göra om någon försökte förgripa sig på en själv. Det var ganska solklart hur och vad vi skulle göra då. Men när man väl hamnar i denna situation, så fungerade inte detta. För varje fall är inte det andra likt. Förövaren och exempelvis miljön skiljer sig ofta åt.

Det blev så småningom till en vardag att ständigt bli tafsad på och kallad för hora med mera. Men jag brukar säga ifrån och stå upp för mig själv.

Men ibland har jag dock avstått från att säga ifrån eller göra någonting när jag kallats för en del väldigt kränkande ord beroende på läge. För ibland kan det finnas risk att det eskalerar. Och då har jag valt att ignorera och gått därifrån.

Kränkningar och sexuella anspelningar förekommer i stort sett överallt. På nätet, i krog- och toalettköer, på bussar, av taxichaufförer, i badhus och på gator och torg. Man är i praktiken inte fredad någonstans. Jag har skrivit en del om det här på min Gilla-sida.

Jag kan ta två exempel från senare tid. I början av september var jag i Göteborg och gick ut på en nattklubb. Jag hade varit där en kortare stund och behövde gå på toaletten. På stället hade de könsneutrala toaletter och jag hamnade i en kö där det bara tog några sekunder innan jag hade en man som började smeka mig på rumpan. Könsneutrala toaletter i all ära, men för min del så har det bara lett till ytterligare en plats där jag inte är ofredad från tafsande.

Det andra exemplet är från några veckor sedan då jag var på Flustret här i Uppsala. Jag och en vän gick på toaletten och jag kom ut före honom. Medan jag stod utanför och väntade kom en man fram och tog tag runt mig, rumpa och rygg, drog mig till sig och kysste mig. Jag försökte ta mig loss men han höll kvar. Då kom min vän ut och mannen släppte mig.

Sedan noterade vi hur denna man tillsammans med en annan man på andra sidan dansgolvet stod och signalerade till varandra. Varpå mannen som var på mig gick på andra kvinnor. Vi gick ned till ett par vakter och berättade om detta hur det fanns män som tafsade och ofredade kvinnor. En av vakterna bad oss gå och peka ut personerna vilket vi gjorde. När min vän pekade ut dem så blev han attackerad av en utav dem. Då blev min vän utkastad med motiveringen att de har nolltolerans mot våld på Flustret. Männen som ofredade mig och andra kvinnor fick däremot vara kvar på stället.

Den historien kan ni läsa mer om på min Gilla-sida.

På Facebook förekommer det dagligen sexuella trakasserier. Det går inte en dag utan att jag får meddelanden från män som frågar om jag vill knulla, skickar bilder på deras könsorgan och så vidare.

Ibland ignorerar jag dem bara men ibland brukar jag först påpeka att det kan klassas som sexuellt ofredande att skicka bilder på könsorgan utan att mottagaren tackat ja till det. En del gånger ber männen om ursäkt för det, andra gånger säger de att de inte bryr sig utan att det är upp till mig att ignorera bilderna ifall jag inte vill se dem.

Jag brukar även berätta för dessa hur respektlöst och kränkande det känns att få detta skickat till sig, så att de förhoppningsvis får sig en tankeställare. Men det är väldigt sällan som de verkar bry sig om det. Då säger jag ifrån och blir tvungen att blockera dem.

Har även blivit stalkad av olika män. En gång via blocket då jag skulle sälja kläder. Inte ens där fick man vara ifred.

Efter varje övergrepp som jag varit utsatt för har jag kämpat med att alltid finna nya sätt att vara på, samt hur jag klär mig. Jag har gjort detta under så många år nu, så jag har liksom tappat bort mig själv under tidens lopp. Jag vet knappt vem jag är längre.

Det spelar ingen roll hur mycket jag försöker förändra mitt sätt att vara på, klä mig och vistas på platser som andra anser att man ska göra i förebyggande syfte. Trakasserierna finns där överallt.

Jag har bland annat fått höra från polis att jag kanske borde tänka på hur jag klär mig. Har även hört från andra att jag kanske borde tänka mig för över vad jag berättar för folk om mig själv. Att inte ge någon kram som hej eller hejdå eftersom det kan misstolkas av män.

Jag har ofta känt att jag bara vill ge upp. Låsa in mig och bara dö. Detta har jag också försökt med ett antal gånger.

Ibland har dessa tankar stoppats innan det gått till handling. För att jag i mina tankar ändå vill hjälpa andra i förebyggande syfte eller andra som blivit utsatta, detta genom att dela med mig av mina erfarenheter. Men även se till att myndigheter gör det som de ska. Samt att finna mer lösningar på hur man på bästa sätt kan hjälpa ännu bättre.

Dagligen så återupplever jag i olika former övergreppen genom flashbacks, att jag inte kan lita på någon, en ständig rädsla. Jag sover knappt eftersom jag inte vågar somna in, mardrömmarna kan vara så starka och jag får ingen ro att slappna av.

Jag har levt i förhållanden där jag blivit utsatt för både fysisk och psykisk misshandel. Det gick så långt att jag en gång i tiden gjorde saker mot betalning. Just för att jag av min partner inte fick vara sjukskriven med mindre inkomst. För det var inte ok. Så detta fick bli den ekonomiska lösningen då för att bidra mer till hushållet.

Efter varje möte jag hade, så gav jag pengarna till min partner. Jag ordnade själv alla kontakter och möten. Det enda jag inte gjorde var att behålla pengarna själv, utan jag gav dem till honom. För då kände jag att jag hade bidragit med någonting och inte behövde känna skam i att jag mådde dåligt över övergreppen som lett till att jag hade svårt att gå till jobbet.

När det kommer till de rena övergreppen så har jag vetat om att även om jag gör motstånd, säger nej, gråter så slutar inte förövarna.

Jag vet att oavsett blåmärken på kroppen, så räcker inte det som bevis eftersom som ord alltid står mot ord. Att jag var med på det. Jag har till och med varit med om att en anmälning har försvunnit. Att efter polisförhör så har utredningen bara varit borta. Ingenting hände.

Detta är bara en bråkdel av vad som skett i mitt liv.

Alla övergrepp har naturligtvis fått konsekvenser för mitt liv och hur jag kunnat leva det. Jag har skickats runt bland olika myndigheter i hopp om att få hjälp. Har inte haft ett eget hem sen 2011-2012 någonting. Jag har bland annat fått letat via blocket eftersom jag bara har sjukpenning vilket inte räcker till ett eget förstahandskontrakt

Men där ville oftast personer som hyrde ut lägenheter att man skulle ha sex med dem eller bli deras kvinna. Och det ville jag verkligen inte. Så jag gav upp till slut.

Jag skrev in mig på de bostadsbolag där jag kunde, men det var inte hos många det gick. Eftersom det kostar att registrera sig.

Jag har försökt att få tips och råd, hjälp från både läkare och psykologer samt myndigheter att kunna finna en bostad. Men det är ingen som har vetat hur jag ska göra eller så har de inte kunnat göra någonting.

Jag har inte heller kunnat påbörja en behandling eftersom det inte har fungerat. Det var på gång en gång, men då var jag tvungen att flytta till annan ort och där börja om med allt igen.

Men är inga som har kunnat hjälpa mig. De lägger alltid över frågan till mig om vad de kan göra för att hjälpa mig så har jag fått göra deras jobb Det gör mig extremt utmattad. Hålla koll på vad man ska göra, se till att alla papper kommer i tid och så vidare.

Jag fick en gång i tiden en remiss till Kris- och Traumaenheten på Karolinska sjukhuset. De ansåg att jag hade fått alldeles på tok för mycket och för starka mediciner ihop och att jag måste vara medicinfri innan jag kan påbörja något hos dem. Samt att jag var så pass trasig, att jag behövde en behandling innan dem kunde ta sig an mig.

Till slut kände jag att jag bara var tvungen att sluta tvärt med alla mediciner på en gång. För det kändes inte alls bra. Jag vet att man inte ska göra så utan ta lite i taget. Men jag kände att jag absolut inte vill ta mer mediciner. Jag anser att man ska kunna få hjälp att hantera det man varit med om utan att bara hänvisas till mediciner.

Historien kan göras lång och det är mycket som behöver bli bättre.

Jag lever idag som sjukskriven med PTSD och andra ”diagnoser” som följd av alla övergrepp jag tvingats utstå. Och för tillfället bor jag hemma hos min familj.

Jag blev i september månad detta år utsatt för ännu ett övergrepp/våldtäkt. Med efterföljande hot om kidnappning och hot om att jag och min vän, som avbröt en del av övergreppet, ska dö. Ni kanske har läst i UNT om en man som hotade personer med ett svärd? Det var gärningsmannen som kom tillbaka till platsen efter att min vän kört iväg honom. Han kom tillbaka med ett svärd.

Jag ringde polisen. De kom till platsen och grep personen med svärdet i handen. Anmälan gjordes men ärendet lades ned eftersom ord står mot ord. Förövaren har erkänt sexuellt umgänge men hävdar att jag var med på det. Blåmärkena på min kropp menar man inte kan bindas till just aktuell natt. Uppenbarligen kan en förövare aldrig bli fälld så länge det bara var förövaren och offret närvarande. Ord kommer alltid stå mot ord.
.
Hotet om kidnappningen hade polisen inte tagit upp, trots att vi har inspelade samtal med utredaren där vi framför hur han hotat oss. Så jag har fått lägga massa tid och energi på att få ordning på det. Ett nytt förhör har nyligen hållits angående hotet om kidnappningen och hotet om att bli dödad.

Att utredningar alltid läggs ned eftersom ord står mot ord är så himla jobbigt. Det känns som att man aldrig blir trodd. Man känner sig skambelagd eftersom man får uppfattningen att man borde ha vetat bättre än att ha hamnat i situationen, att man kunde ha undvikit dem. Inte varit på de platser man befunnit sig på, haft andra kläder, uppträtt på ett annat sätt. Men som jag skrev inledningsvis, det har ju aldrig spelat någon roll hur jag förändrat mitt uppträdande, bemötande, klädsel. Övergreppen fortsätter ju i alla fall.

Nu senast kändes det som att jag blev utnyttjad och kränkt ytterligare en gång när polisen två dygn efter våldtäkten ringde och berättade att förövaren släppts ut. I samma samtal sa de till mig att han hade rätt att få tillbaka sina kläder och uppmanade mig att komma överens om en tid och plats för att lämna över dem till honom eller någon av hans vänner om det kändes bättre.

Jag trodde inte det här var sant! Hur kan de uppmana mig att träffa förövaren bara något dygn efter att jag blivit våldtagen och dessutom hotad till både kidnappning och till livet av honom och hans vänner? Jag fick ytterligare två samtal med polisen under samma dag och dagen efter där de upprepar uppmaningen.

Förstå förnedringen att åka till platsen för våldtäkten och plocka upp hans underkläder och övriga kläder och lägga i en påse för att sedan åka till polisstationen och lämna in dem. Det var som att bli våldtagen igen.

På grund av hoten mot mig har jag via socialtjänsten kommit i kontakt med en organisation som hjälper utsatta kvinnor och de har rekommenderat mig att inte synas offentligt via ex. medier och att stänga ner Facebook.

Deras bedömning idag som det ser ut är att de anser att jag borde flytta till annan ort och ha en skyddad identitet så att förövaren har svårare att hitta mig. Han har gjort saker förr, och kommer antagligen göra något igen. Förövaren har blivit dömd två gånger tidigare för misshandel mot andra personer.

Jag väntar idag på återkoppling från dem för att se hur de bedömer läget. Vill de flytta mig till annan ort eller går det att finna skyddat boende i Uppsala.

Jag förstår deras oro och varför de tycker att jag borde lämna sociala medier och inte visa mig utåt. Men jag kan inte gå den vägen, för det går emot allt vad jag kämpar och står för. Det måste finnas andra löningar än att offren alltid måste vara tysta, gömma sig och fly från förövaren.

Därför väljer jag att gå ut med detta, oavsett den hotbild jag har på mig idag.

Tanken var ju att jag skulle berätta detta på manifestationen på Stora Torget i Uppsala den 22 oktober. Men eftersom detta inte gick. Så väljer jag att dela delar av min historia på detta sätt istället.