komplex PTSD

Ja som rubriken lyder, jag har komplex PTSD, man i yngre medelålder. Är numer sjukpensionär sedan ett par månader tillbaka, 50%. Alla alternativ till rehablitering är uttömda.. har insett att jag aldrig kommer att bli frisk. Sitter och grinar som ett barn just nu. Pallar inte att gå runt med en hjärna som är skadad, på riktigt. Planer på att ta livet av mig, trots fru och hus, har allt egentligen. Kan ju ta lite lugnande och sova, men imorgon börjar samma helvete. Vill bara skriva av mig, känns som om jag levt mitt liv nu. Att det är dags att kila vidare, att jag kommer att göra det. Det är otäckt, men ni som vet.. man vet liksom om när det är dags. Jag är rädd, men jag måste. Inte idag, men denna månaden iallafall. Tänk på detta ni med barn, ta hand om dom, skapa trygghet så det inte blir samma som för mig. För mig är det för sent...

Om du fortsätter leva kommer du garanterat uppleva många ljusglimtar i livet som gör dig tacksam att du inte tog livet av dig.

Sök hjälp, det finns psykologer som kan det där med trauma.

https://www.youtube.com/watch?v=6IxEwPMqB-c&t=902s

Kolla på den här, och de andra 7 klippen på youtube. Han förklarar det bra och man känner igen sig. Finns inga genvängar. Man måste prata med någon.

Har du verkligen testat alla alternativ? Kolla mdma assisterad terapi, tror inte du har testat det

Med ptsd kan det kännas som man står utanför livet helt och hållet. Som alla andra lever i en parallell verklighet dit man inte själv når. Och aldrig kommer att nå (känns det som). Lite som att vara instängd ensam i en bubbla, utan riktig framtid.

Terapi kanske? Har någon fått hjälp av terapi mot ptsd som hjälpt?
(pm.ade dig ts.)

Nej, det har jag faktiskt inte testat, skulle nog inte våga heller. Det räcker med att jag har sneat på weed för att tycka det är otäckt nog. Vissa säger att det kanske kan hjälpa, svamp också.

Har gått hos många olika psykologer genom åren. Just nu går jag i EMDR sedan ett par år tillbaka... tyvärr så har det väl nått sin gräns kan man säga, finns inte så mycket mer att göra.

Du skriver att du gått i terapi i flera år, men har det varit specialiserad terapi mot just komplex ptsd? Verkar inte alltid finnas tillräckligt med kunskap hos terapeuter hur man behandlar trauma. Vad för slags terapi har du testat?

Vill du berätta närmare vad du varit med om i livet?

Ville också säga att jag verkligen kan relatera till hur du känner. Har också trauman bakom mig och i perioder finns ingen lust till livet övht.

Jag har också komplex PTSD. Efter att ha sökt info och pratat med många olika, fick jag veta att PTSD förvärras om man pratar om sina trauman. Och det stämmer verkligen in på mig. TS, du gör bäst i att låta bli att prata om det du varit med om och försöka glömma ( så gott du kan ).

Testa med MDMA eller en tripp på svamp. Kan göra underverk då det får nervtrådar i hjärnan att hitta tillbaka igen vilket gör att hjärnan kommer fungera bättre, såvida du inte är klen i psyket och snear.
Det gäller att kunna hålla lugnet och förstå att man är drogad, alltså aldrig försöka stöta bort det som händer eller försöka ändra det. Speciellt under en svamptripp. Var i Amsterdam för inte så längesedan och bad om att få köpa det absolut värsta i svampväg (har tagit svamp 4-5 ggr tidigare). Sagt och gjort så kom jag hem och testade detta medans jag låg i sängen i total tystnad och bara stängde ögonen och lät svampen ta över totalt. Det är fascinerande. Testade att se effekten av att tvinga mig själv att ändra tanke, det var som att jävulen skickade mig till helvetet, hjärnan klev verkligen in i ett error-mode med starka inslag av ondska. Det började med en stark tjutande signal som övergår till ett mer dovare ljud, väldigt snabbt. Likt en blixt som går genom hjärnan.
Men försvinner så fort man slappnar av och låter svampen kontrollera ens tankar igen.
Svamp kan verkligen ge dig väldigt bra förutsättningar för att tänka mer positivt och på ett annat sätt, utan att förlora dig själv såklart.
Man blir ofta djupare.

Fast problemet med PTSD är ju att det inte så enkelt att bara försöka glömma... I så fall hade ju TS och alla andra inte haft några problem.

Nej, det är absolut inte enkelt att "glömma"! Men min egna erfarenhet är att jag förlängde mitt lidande genom att prata om mina trauman. Såren revs upp då och det gjorde outsägligt ont.
Först när jag slutade att prata eller skriva om det, kunde jag på riktigt börja bearbeta mina minnen och hjälpligt läka. Det var ett veritabelt helvete den första tiden.
Men det är viktigt att ge sig själv semester ifrån minnena och smärtan! Med det menar jag att man måste, för att inte gå under, hitta på något som distraherar emellanåt.
Nu har det gått några år sen jag gick igenom det värsta; och jag tänker mindre och mindre på mina trauman och jag har sällan flashbacks numer.