Citat:
Ursprungligen postat av
Overklighets
För mig så har det inte utmynnat i någonting. Som du misstänker att du kommer göra, så ältar jag det ständigt och ifrågasätter validiteten. Känns även som att alla myndigheter pustar ut och känner att de nu kan skita i en. Då man enligt papperna är ett hopplöst fall. Känns inget vidare faktiskt. Men om man verkligen känner att det inte kan bli värre och man faktiskt är ett hopplöst fall så kan det ju inte skada antar jag. Man kan ju få lite hjälp med vardagen om man har problem med det.
God kväll!
Blir lite nyfiken på din situation. Stöter ibland på personer, där utredning och diagnostisering har ansetts onödig. Vissa berättar om förvärrade symptom efter fastställandet. Ibland uppfattas det som att behandlingsalternativen är väldigt begränsade och mer än sällan skrivs psykofarmaka ut.
Har lite praktisk erfarenhet av psykvården. Det är dock 5 - 10 år sedan, utöver ett besök på psykakuten i somras efter ett droginducerat epilepsi/krampanfall vid en överdos av Tramadol. Det ledde heller inte till något, förutom förskrivning av Citalopram och någon antihistamin. Remiss till öppenvården tror jag läkaren pratade om också, vilket inte har hänt. Jag lade ner medicinerna efter knappt tre veckor då jag inte mådde bättre.
Om du har lust att berätta lite om din erfarenhet så har jag några frågor nedanför. Annars får du ha det bra fortsättningsvis!
Vilken diagnos blev fastställd? Vad var grundorsaken till att en utredning startades? Hade du förväntningar vid eventuell diagnostisering under utredningens gång? Fördelar? Nackdelar?
Må väl.
Frasse Lejonhjärta