Vad är meningen eller ''fördelen'' med att bli diagnostiserad?

Om man går på utredning, vad får man utav det? Om jag skulle få reda på att jag har någon störning så skulle jag bara älta och ständigt tänka på det, varje gång man gör något misstag. Och att själv ta initiativet att prata med en vilt främmande människa om saker jag inte kan förmå mig till att prata med de som är nära mig är också en jobbig tanke.

Är det värt det med andra ord?

Sen så undrar jag också om BUP tillhandahåller deras information om en (om de ens har det) till vuxen-psykiatri?

För mig så har det inte utmynnat i någonting. Som du misstänker att du kommer göra, så ältar jag det ständigt och ifrågasätter validiteten. Känns även som att alla myndigheter pustar ut och känner att de nu kan skita i en. Då man enligt papperna är ett hopplöst fall. Känns inget vidare faktiskt. Men om man verkligen känner att det inte kan bli värre och man faktiskt är ett hopplöst fall så kan det ju inte skada antar jag. Man kan ju få lite hjälp med vardagen om man har problem med det.

Folk har hintat att jag som bipolär kanske hade kunnat gå i förtidspension om jag blev diagnostiserad i Sverige. Blivit diagnostiserad i spanien när jag var tvångsinlagd och min allmänläkare ger mig alla piller jag ber om nu så det är väl en fördel kanske...

Om du vill ha hjälp så måste det ju vara bra att bli diagnostiserad. Men om du liksom mig varken vill ha kronisk medikation eller "hjälp" från en inkompetent psykvård så finns det väldigt lite anledning att genomgå utredning. Har dessutom hört man inte får knarka eller supa under utredningen så jag vill verkligen inte haha.

Det kan ha olika betydelser. Beroende på varför man utreds. Om vi antar att patienten har sökt hjälp på grund av försämrat psykiskt mående. Då kan meningen vara att höja patientens livskvalité. Fördelen är att man har en struktur vid behandling. Patienten har även ett koncept att förhålla sig till, vilket kan underlätta vid hantering av symptom. Även vilken typ av medicinering underlättas. Vid t.ex schizofreni är korrekt medicinering livsnödvändigt.

Den enda som kan svara på din fråga är du själv.

Må väl och Gud bevare din själ.


Mvh Frasse Lejonhjärta

God kväll!

Blir lite nyfiken på din situation. Stöter ibland på personer, där utredning och diagnostisering har ansetts onödig. Vissa berättar om förvärrade symptom efter fastställandet. Ibland uppfattas det som att behandlingsalternativen är väldigt begränsade och mer än sällan skrivs psykofarmaka ut.

Har lite praktisk erfarenhet av psykvården. Det är dock 5 - 10 år sedan, utöver ett besök på psykakuten i somras efter ett droginducerat epilepsi/krampanfall vid en överdos av Tramadol. Det ledde heller inte till något, förutom förskrivning av Citalopram och någon antihistamin. Remiss till öppenvården tror jag läkaren pratade om också, vilket inte har hänt. Jag lade ner medicinerna efter knappt tre veckor då jag inte mådde bättre.

Om du har lust att berätta lite om din erfarenhet så har jag några frågor nedanför. Annars får du ha det bra fortsättningsvis!

Vilken diagnos blev fastställd? Vad var grundorsaken till att en utredning startades? Hade du förväntningar vid eventuell diagnostisering under utredningens gång? Fördelar? Nackdelar?

Må väl.


Frasse Lejonhjärta