Skaffa ett syskon men då offra förhållandet.

Skaffa ett helsyskon. Jag har haft mycket stor behållning i livet av att ha ett helsyskon utan det hade jag varit en sämre människa.

Går i tankar att skaffa en syskon till vår son.
Saken är den att vårt första barn har satt vårt förhållande på rejält prov och känslorna är i stort sett borta för mig och henne.

Funderingen är om det är rätt att ändå skaffa ett barn till?

Vet att det kommer bli spiken i kistan för vårt förhållande.

Känner att jag skulle gärna vilja ha ett barn till.
Problemet är att jag är 40+ och jag vet överhuvudtaget inte om jag kommer träffa någon annan som vill/är lämplig att skaffa barn med innan jag är för gammal ( låt säga 44-45 år)

Känns som mitt val är skaffa ett helsyskon och låta förhållandet gå åt helvete (vilket det troligen gör ändå) eller att bryta upp förhållandet nu och chansa på att träffa "den rätta" kvinnan att skaffa ett barn till med...
Kvinnan jag vill förhoppningsvis leva resten av mitt liv med.
Med risken att jag inte kommer träffa någon som det känns rätt med och därmed inte få fler barn.

Hur gammal är er son?

Du är ju medveten om att ni har en usel relation och att känslorna har försvunnit, ändå är det viktigt för dig att skaffa fler barn. Eller åtminstone ett barn. Jag kan förstå din barnlängtan och att du vill ha fler barn, men du framstår som en aning egoistisk som vill uppfylla din barnlängtan även om det inte är idealiskt i dagsläget.

Vill du absolut ha ett barn till med din nuvarande kvinna, så tycker jag att ni ska tänka igenom saken ordentligt först, och prata om det. Det kanske bara är du som vill barn, men inte hon exempelvis. Om ett nytt barn dessutom blir dödsstöten för ert förhållande, så måste ni fortfarande kunna samsas om barnen. Ni måste alltså kunna komma överens om hur det blir i framtiden.

Om ni nu skaffar ett barn till, annars har ni åtminstone sonen att tänka på. Ni måste alltså kunna komma överens om både er son och ett eventuellt framtida barn. Barn behöver stabila föräldrar, och inte föräldrar som bara bråkar och tjafsar. Det blir så emellanåt när föräldrar går skilda vägar nämligen, men jag säger inte att det blir fallet för er.

Nu vet jag inte riktigt vad era problem består i. Är det ”bara" brist på kärlek? Eller är det något mer? Jag tror att det bästa just nu är att ni på något sätt jobbar på er relation. Jag menar inte att ni fortsätta ska vara tillsammans som ett kärlekspar. Men när ni skiljs åt, så bör ni åtminstone kunna ha en vänskaplig relation för er sons skull. Ni måste även kunna ha en bra relation om ni skaffar ett barn till. Alltså behöver ni jobba på er relation, oavsett hur ni väljer att göra (skaffa fler barn eller inte).

Se till att jobba på relationen genom att:
-Avlasta er själva om ert första barn kräver mycket av er. Har ni svärföräldrar i närheten, dagmamma et.c?
-Kontakta exempelvis Levande familjer och ta in expertis. Försök inte uppfinna hjulet själva.
-Gräset är inte grönare på andra sidan, det är grönt där du vattnar.
- Ni vet inte om nästa barn blir lika påfrestande, men ni vet ju om att utmaningar kan stå för dörren.
Att då inte se till att rusta er så att ni klarar detta tillsammans verkar ju lite omoget, då ni har tiden på er sida.

Stort lycka till, hur ni än väljer att göra.

2,5 år

2,5 år