Oro för att göra ett dåligt intryck inför nya människor

När jag gick i grundskolan och början av gymnasiet så hade jag ett väldigt gott självförtroende gällande nya bekantskaper och nya kompisar - om jag började umgås med någon så kom allting väldigt naturligt, utan en massa onödiga grubblerier om huruvida jag sa eller gjorde rätt saker osv.
Men för kanske tio år sen (när jag var 21 år) så började jag mer och mer känna att jag kanske vid något tillfälle skulle råka säga eller göra någonting "fel" så att folk tappar intresset för mig, och jag börjar bli ganska trött på det där nu, eftersom jag känner att jag ständigt tappar chanser till nya kompisar eller nya flickvänner.
Mina klasskamrater på mitt universitetsprogram (Teknisk Fysik) var väldigt trevliga emot mig under de första månaderna för tre år sen och ville definitivt lära känna mig - och jag var trevlig och log emot dem när de pratade med mig, men jag tog aldrig själv kontakt med dem, vilket gjorde att de blev mer och mer osäkra inför mig och nu verkar de mest bli osäkra när de ser mig.
Och nu känner jag mig ganska modlös inför att överhuvudtaget "försöka", eftersom jag är orolig för att inte få tillbaka samma ömsesidiga avslappnade relationer med folk igen och istället bara vara någon som går och försöker göra gott intryck överallt och alltid misslyckas.
I och för sig så beror väl det i så fall antagligen på att jag själv känner mig stel och osäker och därmed påverkar folk omkring mig på det sättet, medan jag för några år sen gjorde folk avslappnade inför mig eftersom jag själv var avslappnad.

Hur som helst - vet ni hur man får tillbaka den där avslappnade känslan när man träffar nya människor?
Det känns nämligen som att allt sånt här var mycket mer naturligt och flöt på mycket bättre under skoltiden.
Jag är i och för sig inte särskilt fysiskt aktiv, så jag kanske ska börja med att bättra mig på en punkten för att skapa ett visst grundläggande välmående.

var dig själv bara . kan inte folk acceptera vem du är skit i dom . vill du leva ditt liv i en lögn ?

Ditt tänkesätt låter så konstigt och orimligt i mina öron. Har du verkligen tänkt dina tankar hela vägen ut? Exakt vad skulle du kunna råka säga "fel" menar du? Definiera fel. Skulle det räcka med att säga "fel" en gång för att folk skulle tappa intresset tror du? Kan du inte ta tillbaka och rätta till missförstånd? Har alternativet att tiga varit bättre?

Jag tror att en del i sättet att få tillbaka den avslappnande känslan i möten med människor är att:

1) Släppa ditt katastroftänk helt och hållet. Alla säger saker som kan låta konstigt i andras öron ibland MEN det är det som gör oss personliga och lite unika. Ofta kan såna uttryck leda till följdfrågor, diskussioner, skratt eller... himlande ögon, men vet du vad? Det gör inget. Det gör faktiskt ingenting. Det kan du bjuda på.

2) Ha lite självdistans och ta inte dig själv så allvarligt.

En sak som garanterat kommer hjälpa dig är att köpa ett par "grippers" från typ Gymgrossisten. Jag svär till Gud, har du en bra greppstyrka blir du per automatik mer stabil och mindre feg.

Det är väl bara att köra på något som känns lugnande lite är att man kan va medveten om att alla är påverkade av hur andra ser en. Så dom är lika "rädda" för dig som du är för dom. Tuta och kör bara, led med exempel, så kommer du få det du vill ha

Det här utdraget säger en hel del "och jag var trevlig och log emot dem när de pratade med mig, men jag tog aldrig själv kontakt med dem, vilket gjorde att de blev mer och mer osäkra inför mig".
Om man själv aldrig tar kontakt så kommer det att uppfattas som att man föredrar att få vara ifred.
Är det kanske lite grand så? Kan vara att du har en introvert personlighet. Inget fel med det. Behövs lite extra jobb med dig själv för att hålla kvar bekanta/vänner.
Har du svårt att prata om oväsentligheter som väder, sport, bloggar, poddar, kändisar mm?
Har du märkt att dina värderingar skiljer sig från många andras? Detta gör ju att man blir rädd för att försäga sig och få en massa skit för det.

Ja, det där stämmer nog riktigt bra.
Jag försöker visa att jag gillar när de tar kontakt med mig, men de kanske bara tror att jag gör det för att vara artig eller nåt liknande.

Jag har faktiskt god lust att gå fram till någon av dem vi något framtida tillfälle och bara säga rakt ut att jag gärna skulle vilja vara mer öppen inför dem osv - bara för att få den saken ur mig, liksom - men jag är osäker på om det är en bra idé.

EDIT:
Jag har förresten märkt att jag har haft mycket lättare för att "hitta tillbaka till mig själv" under klassfester där jag har träffat klasskamrater från högstadiet.
På något sätt så har vi bara helt automatiskt samlats i våra invanda grupper där och i de situationerna känns allting mer eller mindre som förr gällande den sociala biten - antar att det beror på att jag helt enkelt redan har känt mig bekväm med dem under en lång tid förut och har "cementerat" mitt självförtroende i deras sällskap, och sen har jag också haft turen att gå med väluppfostrade skolkamrater som gör ett allmänt positivt intryck bland folk.

Du behöver erfarenhet av att göra ett dåligt intryck.

närmaste tiden kan du inleda konversationer med 10 olika människor där du säger precis vad som helst, helst något absurt..sen rycker du på axlarna, gestikulerar och går.

Vips har du elexiret mot skitnödighet

Ok. Det här är svåra grejer.
Kanske skall du nöja dig med ett -Hej hur är läget? till de andra eleverna om du bara har typ ett år kvar på utbildningen. Och öva dig på kallprat.
Undvik att känna dig tvingad att säga något. Det kan lätt bli "fel" ord då.
Det blir lite enklare när du får ett jobb. Då umgås du med samma människor 8 timmar varje dag och kan i lugn och ro lära dig hur dom är samt de lär sig hur du är. Då kan du jobba med dig själv med en större säkerhet för att ta närmare kontakt med de som du känner att du trivs med.
Gissningsvis så lär man känna varandra bättre i grundskolan då man umgås med samma personer hela tiden. I gymnasiet och universitet är det inte samma tajta gemenskap.