Sedan typ 15 års ålder har jag haft problem med sömn, ångest, nedstämdhet osv. Jag har gått i terapi 3 ggr varav 2 ggr har jag avbrutit. Tycker inte det har varit speciellt vettigt. Kanske kan testa igen men det känns tveksamt. Blivit erbjuden antidepp 2 ggr men inte velat ta. Någon kanske kan övertyga mig?
Jag har en massa problem med min kropp som jag känner att jag skulle behöva ta tag i innan jag kan börja bli bättre psykiskt, men jag vet inte hur jag ska ta tag i skiten. Jag har varit hos sjukgymnaster. Min enda taktik är att fortsätta ignorera mina problem för att på något sätt lära mig leva med det. Det funkar sådär.
Jag vet ju att det finns massor av saker man själv kan göra för att försöka bli bättre men jag pallar liksom inte. Jag ger upp. Jag tycker det tar för mycket tid och ansträngning. Det känns som all min lediga tid skulle gå åt att fixa mina problem om jag tog tag i skiten. Det är inget roligt liv. Om jag hade ett halvår ledigt kanske.
Jag skulle nog säga att jag har dagliga självmordstankar men jag planerar det aldrig, jag vet att det inte kommer bli av. Det är bara tankar som dyker upp. Jag brukar storgråta några gånger i månaden för att det känns bra. Det känns som jag bara går runt och väntar på att något ska hända, att kroppen ska säga stopp. Som jag utmanat mig själv: hur länge kan du fortsätta?
Jag känner mig ganska medveten om vad mina problem är och vilken hjälp jag skulle behöva, men jag vet liksom inte om det går att få tag i. Mina kroppsliga problem känns bara så udda och specifika, och är säkert lite psykosomatiska. Mina psykiska problem har jag ju redan gått i terapi för, men det har inte hjälpt. Så där känns det lika hopplöst.
Jag ville nog mest skriva av mig, men om någon har något tips eller är i liknande situation, skriv gärna eller PM:a.
Jag har en massa problem med min kropp som jag känner att jag skulle behöva ta tag i innan jag kan börja bli bättre psykiskt, men jag vet inte hur jag ska ta tag i skiten. Jag har varit hos sjukgymnaster. Min enda taktik är att fortsätta ignorera mina problem för att på något sätt lära mig leva med det. Det funkar sådär.
Jag vet ju att det finns massor av saker man själv kan göra för att försöka bli bättre men jag pallar liksom inte. Jag ger upp. Jag tycker det tar för mycket tid och ansträngning. Det känns som all min lediga tid skulle gå åt att fixa mina problem om jag tog tag i skiten. Det är inget roligt liv. Om jag hade ett halvår ledigt kanske.
Jag skulle nog säga att jag har dagliga självmordstankar men jag planerar det aldrig, jag vet att det inte kommer bli av. Det är bara tankar som dyker upp. Jag brukar storgråta några gånger i månaden för att det känns bra. Det känns som jag bara går runt och väntar på att något ska hända, att kroppen ska säga stopp. Som jag utmanat mig själv: hur länge kan du fortsätta?
Jag känner mig ganska medveten om vad mina problem är och vilken hjälp jag skulle behöva, men jag vet liksom inte om det går att få tag i. Mina kroppsliga problem känns bara så udda och specifika, och är säkert lite psykosomatiska. Mina psykiska problem har jag ju redan gått i terapi för, men det har inte hjälpt. Så där känns det lika hopplöst.
Jag ville nog mest skriva av mig, men om någon har något tips eller är i liknande situation, skriv gärna eller PM:a.