Är de man ser som vänner, verkligen ens vänner?

Läste just en artikel om musikern Peter Lemarc.


Hur tänker ni om vänskap? Hur vet ni om ni är vän med någon? Går det att veta säkert?

Jag tänker att ofta "känner" man vänskap mot någon, men krävs det att den andre känner samma sak för att det ska vara äkta?

Och hur fan vet man vad de andre känner eller tycker om en - kan man fråga regelbundet (varje månad), och kan man ens lita på att folk säger rakt som det är om frågan är direkt ställd? En del vill ju vara artiga, och glider på sanningen av hänsyn (behöver inte alltid vara fel).

Bör man kanske testa sina vänner regelbundet, ett "vänskapstest", så man inte går runt och tror folk är ens goda vänner när de i själva verket ser en som en irriterande bekant?

Eller ska man bara skita i hela frågan, de man gillar gillar man! Och är det inte besvarat? Jaha, då är det väl så, livet går vidare. Man rent av kan inte, ska inte, kräva något av vänner utan är det en vän så erbjuder de självmant det man (på något vis) behöver?

Tankar? Har ni några erfarenheter av vänskap som inte var vänskap?

Vet ej - har inga vänner

Du får försöka skaffa, testa på. Det sägs att för att få en vän ska man försöka vara en vän, vad nu det betyder. Tål att tänkas på!

Det är sånt som visar sig med tiden helt enkelt, när man hunnit passera ett gäng med och motgångar.

Att testa sina vänner är förövrigt en väldigt dålig ide kan jag spontant känna.

vänner finns där i ur och skur, bekanta försvinner när det inte är roligt längre.

svårt att veta, men man får känna efter vilka som man verkligen kan lita på, sen falska människor blir lättare att känna igen ju mer falska personer man stött på, då det är likaheter mellan falska personers beteende.

så när du har det svårt i livet så märker du vilka som ställer upp, likt musikern här.

många ser att du har en egenskap eller kan något som dom vill ha en del utav, i detta fall tjänade dom pengar ihop genom musiken, när penga flöder försvann, försvann deras intresse av personen.

har gått igenom många vänner för att hitta folk man kan lita på, det är svårare än man tror, och när ens närmaste vänner hugger in i ryggen så tappar man tron på folk, men det finns fortfarande ärliga och raka personer där ute

Ja, det där håller inte riktigt. Visst kan man säga att de bästa vännerna är de som bryr sig mest, men det har liten betydelse i praktiken. Rimligtvis så umgås man ändå med dem som man tycker det är roligast att umgås med.

Helt klart hela stycket ovan. I say no more. Klockrent.

Liten betydelse i praktiken?

Jag märker att du inte har hamnat i knipa någon gång. Bra och pålitliga vänner är AVGÖRANDE.

Jag har lite svårt att komma på en typ av knipa där rätt sorts vänner skulle vara avgörande, och än mindre varför man skulle planera sin vänkrets i förebyggande syfte för en eventuell sådan knipa.

Vänner ska ju liksom vara ens lekkamrater, inte ens psykologer.

Lekkamrater? Är du 12?

När man hamnat i en knipa behöver man inte en psykolog.

Fattar du något överhuvudtaget? Hela ditt inlägg genomsyras av retardedness. Vi avslutar dialogen.

Nej, det är du som skriver en massa retard-grejer. Ditt enda syfte med att ha vänner överhuvudtaget verkar vara för att kunna utkräva tjänster utav dem.

Ha dina lekkamrater du, så har jag riktiga vänner.

Ha kul i sandlådan. Grina inte när världen faller samman och du står ensam för dina lekkamrater har "roligare" saker för sig.