Vad saknar jag egentligen i livet?

Lite ironiskt att du anser dig smartare och bättre än alla och ändå kan du inte leva ett bra liv.

Men om vi bortser från att du är smartare än mig.

Jag känner ibland att jag inte vet vad jag vill uppnå, eller vart jag vill att mitt liv ska gå.

Har haft ganska mycket problem tidigare med saker som gjort att jag mått jävligt dåligt, men nu har jag inte de problemen längre så de enda jag har att fokusera på är att tjäna mer pengar och bygga upp min lya och kanske flytta till något större.

Men det positiva är att jag mår faktiskt jävligt bra nu, troligtvis för att mitt liv har vart förfärligt tidigare. Bara tanken av då och nu gör att jag mår ännu bättre.

Du verkar aldrig haft några direkta problem, förmodligen lyckades du jätte bra i skolan och har aldrig "fuckat upp". så du vet inte hur dåligt det kan vara, det gör att du inte kan uppskatta det du har.

Jag trivs bra utan en tjej, vilket också är ett +.

Dock verkar din människosyn vara lite skev. Du borde jobba på den. Se dina egna brister istället för att kolla efter andras.

Kan det vara att du inte trivs i rollen som Höginkomsttagare och jag antar då att det innebär arbete på kontor, möten osv?

Kanske är du innerst inne en grovarbetare?

Utan att veta om det så längtar du efter att tömma latriner, blanda betong och fälla träd med yxa.

Jag har själv gjort resan "nedåt" från vd på ett börsbolag, idag är jag grovarbetare och jag har aldrig mått bättre!!!

Jag har varit lycklig när jag haft intressen (ganska mång år sedan jag lyckades få den känslan sist) och när jag varit kär (vilket jag verkar ha otroligt svårt att bli idag)

Jag tror du missförstår mig. Jag lever ett mycket bra liv - jag har verkligen ingenting att klaga på, och det är därför jag är så förundrad över att jag känner som jag gör.


Mitt liv och min ursprungsfamilj har varit präglade av problem, tyvärr. Dock inte ekonomiska sådana.


Jag trivs inte utan tjej, men jag blir snabbt uttråkad i relationer också.


Jag tror du läste lite för hastigt, eller hur tolkar du fram detta? Jag skriver ju att jag främst är missnöjd med mig själv.

Svårt att säga. Jag tror att jag trivs bra i den. Faktiskt tänkvärt. Blir osäker på vad jag ska svara här.


Jag gillar hårt arbete, sedan om det är fysiskt eller inte spelar nog mindre roll för mig.


Sjukt intressant resa. I vilken ålder gjorde du det? Var det frivilligt eller blev det bara så?

Skaffa barn

Du behöver träffa en partner som är på din nivå, som du kan vandra genom livet ihop med. Jobb är enkom ett medel för inkomst, det är det privata som skapar lycka. Du känner dig troligtvis ensam för att du inte kan öppna dig fullt ut för de vanliga tjejer du träffar, och hitta spänningen i det.

Du behöver en kvinna, en partner, en jämlike som vill ta sig an detta liv med dig. Ihop skapar man intresse för livet, man taggar varandra, man gör roliga saker ihop och man vill vara en bättre version av sig själv för den andra personen. Man skapar en rolig verklighet. Ensamhet är trevligt, men i längden påfrestande.

Du har inte träffat rätt helt enkelt. Avveckla alla tjejer som känns ointressanta och dejta aktivt, tills du träffar henne med stort H.

Jag rekommenderar starkt att resa ensam (även om du säger att du inte gillar det, så är det nyttigt), då det finns en begränsning i att dejta tjejer som är i ens direkta närhet och delar ens kultur. Du kan gott och väl träffa henne som du letat efter när du åker iväg själv. Du har uppenbarligen råd, och att sitta och glo i Sverige under höst/vinter är ta mig fan det mest deprimerande som finns. Börja med weekends i Europa och utöka sedan till resten av världen. Det finns många visa och kluriga kvinnor där ute som gladeligen blir din vapendragare.

Sedan bygger man på med ungar som är de facto meningen med livet för dem som inte kan hitta det någon annanstans.

Allt väl.

Du saknar insikten att du aldrig kommer kunna fylla den okända tomheten med något, när du inser det och kommer tillfreds med det kommer du sluta leta och troligtvis må lite bättre. Det är ett oändligt hål, spelar ingen roll vad du fyller det med, kommer alltid att saknas något.

Att greppa efter något utanför sig själv i tron om att det kommer skapa lycka är tyvärr det som skapar vår olycka. Det är sanningen. En partner, ny bil, bra jobb, lottovinst osv skapar inte lycka. Det ger bara en kortvarig kick av känslan av lycka. Den känslan går över, varför?

Därför att vi aldrig blir nöjda. När frugan blir gammal börjar vi snegla åt yngre tjejer, bilen är inte lika bra som de nya årsmodellerna, jobbet är tröttsamt, lottovinsten köpte man allt man ville för tills pengarna tog slut och nu samlar prylarna damm i källaren.

Ingenting varar för evigt i den här tillvaron. Allting tar slut. Även glädje.

Vi kan börja träna, prova hobbys, göra allt möjligt skit men det leder aldrig någonstans. Ju mer skit vi provar desto desperatare blir vi. Vi får ingen som helst njutning i tillvaron trots att vi ändå har det ganska bra. Det är den där underliggande känslan av tomhet som alltid finns där. Den som alltid kommer tillbaka när filmen vi försökte döva vår tristess med slutade.

Den känslan finns hos oss alla mer eller mindre. Det är den som gör att vi inte kan sitta still utan att pilla på mobilen. För sitter vi still tillräckligt länge så kommer den smygandes sakta men säkert, som en jävla klåda som bara blir starkare och starkare, tristessen. Faktum är att den alltid finns där men att vi alla är mer eller mindre distraherade för att känna av den.

Samma jävla känsla som gör att vi alla blir beroende av olika slags gifter. Vi försöker så jävla mycket med att hitta en utväg från vårt lidande. Alkohol, droger, shopping, tv-spel, träning, you name it. Allt är egentligen bara medel för att döva vår smärta.

Men det finns goda nyheter. Även lidandet har ett slut. Och nej, det är inte så enkelt som att hoppa från en bro, för dem har lidandet knappt ens börjat. Men det gäller att lära sig hur sinnet fungerar, vad som skapar lycka och vad som skapar lidande. Sedan är det bara att börja jobba. En enkel regel att hålla reda på är: Allt som vi gör får vår egen njutnings skull, skapar lidande. Det vi gör för andra, skapar lycka. Så sprid glädje, lev generöst, hjälp andra, var ödmjuk, lev måttligt. Det är svaret varför troende lever lyckligare. För de följer Jesus lära. Man behöver inte tro på Gud för att följa läran om hur man blir lycklig. Jag tror inte på Gud, jag tror inte ens på Jesus. Men jag tror på vad som skapar lycka/olycka. Behandla andra som man själv vill bli behandlad betyder att man ska sluta leva egoistiskt. Vill du gå ännu djupare så börja studera Dharma och meditera.

Du verkar vara intelligent nog att förstå, men är du intelligent nog att vara öppensinnad också? Har du mod och ork nog att ge dig in i Dharman kommer den att revolutionera ditt liv det garanterar jag. Men det krävs mycket arbete. Därför sätter de allra flesta hellre på TV:n igen.

Absolut. TS har ett inrutat materialistiskt liv och förödande tempo.Köp ett trianga kök, tvåmanstält, underlag och varm sovsäck.
Ut i naturen, stäng av mobilen. Sov ut ordentligt, bara njut av tystnaden och kolla in djur och natur.

Jag kommer ju låta jättearrogant nu, men detta är för mig jättesvårt. Jag hittar ingen som jag känner är på samma nivå. I min upplevelse så är det ju sanning, men jag får ju vara öppen för att det bara är någon föreställning jag fastnat i.


Jag är rätt öppen av mig, men jag får ju erkänna att jag snabbt blir uttråkad av "vanliga" tjejer - eller för att klargöra då; jag blir sjukt uttråkad av den typen av tjejer som är nöjda med vad de kan idag, eller den lön de har idag, eller det ansvar de har idag, eller att sitta hemma i soffan och kolla TV på kvällarna. Jag vill alltid göra mer än det jag gör nu, och det är ju en lite naiv drift egentligen.

Man kan kanske också vända på det och säga att det är precis en sån tjej jag behöver, som får mig att stanna upp lite. Vet ej.


Låter fint, inte riktigt upplevt det ännu tyvärr.


Jag har hört precis samma sak från flera andra person så jag tror absolut du har rätt, jag är så jävla tafatt vad det gäller att resa ensam bara. Det, i kombination med mitt missnöje över mig själv, gör det svårt att åka iväg i hopp om att kunna hitta något nytt i livet.

Även denna tanken är för mig intressant - att vi alla lever med detta hål men att vissa helt enkelt "köper det" och inte lägger någon större vikt vid det. Och då kan man ju tänka som någon annan skrev tidigare i tråden, att jag helt enkelt inte har tillräckligt med andra problem i livet vilket får detta att verka oproportionerligt stort. Jag menar, hade läget varit så att jag inte kunnat betala mina räkningar eller liknande kanske jag inte ens ett detta problemet.