Skräcktankar om verklighetens bisarrhet

Hela mitt psyke är upptagen med att tänka på hur bisarr verkligheten är. Dag ut, dag in. "sluta tänka på det bara" räcker inte, för verkligheten försvinner inte. Köttätande insekter, bakterier, ormar. Allt det är verklighet.

Jag tycker liv är konstigt och bisarrt. Djur äter varandra levande. Vissa människor har ätande maskar i hjärnan (t.ex. från dåligt kött) och har inte råd med läkarbesök.

Ta ett steg utåt, och titta på det här utifrån, inte bara dessa enskilda detaljer. Vad fan är det som händer? Det är vansinne. Det finns ingen kontroll. Det är "vilt". Ett stort klot med reproducerande organismer som kan utvecklas till nästan vad som helst.

Saker får långa tentakler, stora svarta ögon, långa snablar. De sprutar in sina barn i ditt blodomlopp, de lägger ägg i dina ögon som blir långa maskar som kryper omkring och äter upp din hjärna.

Jag förstår att denna fobi är utvecklad för att få mig att undvika dessa farliga saker. Men dessa saker är verkliga.

Ta ett steg utåt nu. Titta inte bara på vår planet, titta på hela skiten. Hur långt räcker universum, hur många gånger har eller händer detta? Det är så mycket vi inte vet.

Men universum verkar vara enorm, kanske onädlig stor och kanske evig.

Det jag är rädd för är att vi inte kan begränsa oss till det vi ser i vår natur. Jag är rädd för att det i "verkligheten" förekommer bissarheter som vi inte ens kan föreställa oss som människor. Att verkligheten sträcker sig onädligt i tid och rum och att de värsta verkligheter du kan föreställa dig förekommer.

Det gör livet icke-unikt, läskigt och onödigt. Om allt som kan hända händer, så kommer något hända efter döden. Det kommer bara ta väldigt lång tid, men din hjärna kommer någonstans att sättas ihop och bli DU igen och det kommer kännas som att det går på ett ögonblick. Det händer nog redan nu, medan jag skriver.

Ingen existens kan hindra en annan från att existera, och där finns det kanske otrevligheter, säkert. Det finns säkert verkligheter som är sköna också, en riktig fest. Vissa korta, vissa eviga, kanske.

I nära tid och nära rum (jorden) hittar vi de mest otrevligt skit. Expandera nu det till allt som existerar (som vi inte vet ett skit om egentligen med tanke på hur stort och okänt det kan vara) och i all tid.. där finns det nog skit som vi inte ens kan föreställa oss.

Din verklighet är lika verklig som min. Likaså djuren. Likaså "det som finns där ute". Vi bara blir till, ingen väljer att födas.

Bara på jorden är det bisarrt. Det finns nog många fritzel där ute i skrivande stund, stackars offrens helveten. Det är verklighet. Just nu blir någon människa svald av en krokodil. Någonstans sitter en lång snabel och suger hjärnsaften or någon annan varelse.

Bara för att ni inte ser det så betyder det inte att det inte existerar. Jag tänker på hur stor verkligheten kan vara och vad som kan förekomma och då hur meningslöst allt är. Men det är inte meningslösheten jag oroar mig över, den är lugn. Det som oroar mig är verklighetens bisarrhet och det som antagligen pågår.

Samtidigt så kommer vardagliga saker ivägen... bilen ska gå och soporna ska slängas...men det känns som att det är universums minsta bekymmer.

Jag vet inte vad jag ska göra, men det är läskigt och jag mår dåligt. Jag skulle vilja kalla detta självinsikt. Människor brinner på riktigt, parasiter äter människohjärnor på riktigt, människor hittar på de mest bisarra saker på riktigt och det sker på riktigt i skrivande stund på jorden. Vi vet inte hur långt det sträcker sig i tid och rum men antagligen oänsligt och i former vi inte ens kan föreställa oss.

Det brinner och om jag ombes ignorera elden och leva mitt liv så har ni inte förstått problemet. Hur pass okänt och hur pass långt "existens" lär sträcka sig.

Jag känner mig felplacerad som håller på med detta (som kan vara mycket verkligt och mycket sant) men förväntas sälja korv och se till att bilen går bra... för att sedan dö om 20 år.

Vad göra? Mår dåligt på riktigt över det här. Det känns som att jag är verkligheten närmare än vad ni vill förstå. Jag är också medveten om att jag hypotiserar en massa, men jag ser på det vi vet och utgår från det, tillsammans med lite intellektuell intuition.

Du är en kreativ varelse, försök nyttja det till något positivt, skissa på att skriva en bok..

"always look at the bright side of life",...sen det där med maskar i hjärnan låter läskigt ;-)

Intressant. Du verkar filtrera världen genom "negativa seende glasögon" dock

Hellre känna allt det där som är verkligt, än att vara avtrubbad inför det. Tänker jag. Så, allt är sjukt. Kan det få dig att slappna av? Ta livet på mindre allvar, och lyckas med saker som spelar roll i den här världen?

Jag känner mig väldigt ensam i det här.

Jag tror att du kan ha rätt i mycket det som du skriver.

Visst, det finns mycket sjukt skit men det är osunt att fokusera så mycket på det. Det finns mycket positivt också, försök skifta fokus på det istället (Otroligt att dessa ord kommer från mig).
Om allt är meningslöst (vilket jag tror att det är) så spelar inte otrevligheterna så stor roll längre. Dock gör inte trevligheterna det heller.
Vad spelar lite otrevligheter för roll i evigheten?

Och sen kanske du borde söka hjälp eftersom du mår så dåligt.

Bakom allt det negativa så ser jag att du har en förmåga att kunna se den stora, STORA bilden.
Jag tror att jag kan också se den.
Andra vanliga människor kan inte se den för de är så fullkomligt upptagna av att leva sina egna lilla liv här på lilla jorden. Ur deras trånga synsätt existerar inte det som man inte upplever med något av de 5 sinnena (I stort sett).
Jag känner mig också ensam om att kunna tänka på dessa STORA saker.
Jag ser nu att du skrev väldigt intressanta saker på en annan tråd, jag svarar där också.

Jag förstår precis vad du menar upplever ibland samma sak, kan drabbas av en överväldigande känsla att saker är så bisarra och osannolika att det bara snurrar runt i huvudet. När jag tittar på naturdokumentärer, särskilt om insekter eller märkliga havsdjur så blir det ett jävla snurr i skallen. Hur allt hänger ihop, minsta lilla knott har en viktig fuktion för andra djur och vice versa. Rymden orkar jag knappt tänka på, att vi befinner oss i en galax och flyger runt i tomma intet wtf liksom...Tanken "var fan är vi egentligen?" kan få mig helt ur spel.

Det jobbigaste är när jag ser hur bisarra människor är med vår släta hud och massa hål i huvudet, näsa öron, ögon och mun. Sju hål. I detta tillstånd har jag svårt att fatta skönhetsideal då hela kroppen oavsett hur "snygg" den är bara är konstig och osannolik. Folk blir till vandrande skinnpåsar med skelett och organ med massa blod som pumpas runt. Begrepp som skönhet eller fulhet känns orelevant allt är bara konstigt och äckligt.

Jag tror detta beror på en kreativ hjärna som någon sa. Själv har jag en gränpsykotisk diagnos så min hjärna är rätt kreativ på gott och ont.

Oändligt hårt lidande i all evighet i någon del av verkligheten. Stackars den.

Tror inte att det är möjligt. Man växlar nog mellan olika tillstånd.