Flera riksdagspartier har sedan 2015 års stora flyktingvågor skrämts att signalera en mer restriktiv invandringspolitik. Detta är ett påtagligt problem för SD, som tidigare i stort sett ensamt "ägde frågan".
Utöver invandringen saknar SD på det hela taget "starka frågor". Partiet är påtagligt konturlöst - ibland bekänner man sig som "nationalkonservativt", på sistone stundom som "socialkonservativt". Partiets problem är hur man varaktigt ska kunna behålla de sensationellt stora väljarskaror, som i förskräckelsen över 2015 års flyktingvågor började sympatisera med SD. I och med att fler och bättre etablerade partier nu signalerar en mer invandringsrestriktiv inställning uppstår vägvalsproblem för SD. Ska man eftersträva parlamentarisk samverkan med övriga partier? Verkar inte helt lätt för närvarande. Kräver ytterligare avideologisering.
Eller ska man återgå till den råbarkade repatrieringslinje, som SD drev innan partiet lyckades erövra stämma och säte i Sveriges riksdag.
Dessa två alternativ har en uppenbar tendens att motverka varandra.
På sikt förefaller det mest sannolikt att SD genom det parlamentariska systemets inneboende logik utvecklas till ett vgäsentligen mittenpolitiskt populistparti med vissa högerinslag av den sort, som finns här och var i Europa - inklusive våra nordiska grannländer.