Är ordning och reda enbart ett konservativt intresse?

Utvecklingen är mycket oroande, men visst är det positivt att MSM belyser problemet. Det är däremot missvisande av James Flynn att påstå att "det är långt viktigare att vi använder oss av den stora och faktiska ökning vi upplevt på lång sikt till något vettigt, än att bekymra oss över ett mindre fall". Forskningen fastställer en ökning sedan 1930, men samtidigt pekar flera studier på en avsevärd minskning sedan viktoriansk tid. Trenden är global.

Precis. Vi befinner oss samtidigt i inledningen av den fjärde industriella revolutionen, vilket gör att behovet av okvalificerade arbetstagare sjunker i takt med ökad automatisering. Vad avser nysvenskarna från MENA har vi alltså inte bara svagare begåvning, kriminalitet, social misär och överbelastning av vården utan också livslångt omhändertagande att se fram emot. Vi skapar med andra ord en permanent underklass som tids nog blir Sveriges representativa majoritet.

Därtill finns det ingen möjlighet att ändra politiken på demokratisk väg. Det känns till viss del som att förlora en arm, men jag kan inte längre ljuga för mig själv och tro att allmän rösträtt är vägen ut ur mardrömsscenariot.

Sannerligen.

Alltså, det borde ju inte vara så men erfarenheten visar att tyvärr verkar det vara så.

Ja, det tycks dessvärre vara så. Vänstern är samhällsdestruktiv, och då vill man förstås ordning.

Det är ännu mer ett nationalistiskt intresse. Konservativa är inte berädda att göra det som måstes för att kunna återskapa denna naturliga trygga ordning som Sverige en gång hade.

Jag skulle snarare säga att vänstern älskar ordning och reda, men bara i det optimala lyckorike som en gång ska uppenbara sig på jorden bara vi gör oss av med alla de hemska "strukturer" och "sociala konstruktioner" som står i vägen. Det är just denna föreställning om ett perfekt ordnat lyckorike, det "klasslösa samhället" där perfekt harmoni råder, som gör vänstern så farlig.

Vänsterns ideologi har faktiskt lustiga likheter med eskatologiska religioner som tror på apokalypsen, domedagen, ragnarök, dagarnas slut, kalki o.s.v. Det är en väldigt vanlig religiös föreställning att tumultartade händelser till slut ska omkullkasta världsordningen och upprätta en ny harmonisk ordning, att världen ska pånyttfödas o.s.v. Vänstern tror också på detta, fast i sekulär form.

Ja, det ligger nog en hel del i detta. Marxismen är en form av religion, ateistisk förvisso, men med den historiska materialismen och den hegelianska dialektiken som gudssubstitut. Då blir det förstås att men inte bara önskar, utan också förväntar sig att ordning skall uppstå närmast av sig självt.

Precis som religion kan, så har även socialismen förmågan att fånga ett helt folks uppmärksamhet, och få det att gå åt ett och samma håll.

Det illustreras kanske som allra bäst med Sovjetunionens så, historiskt sett, så långa inrikes fredlighet.
Särskilt tydligt blir det om man fokuserar på ett av världshistoriens allra värsta "Hot Spots".
Kaukasus.

På Kaukasus har konflikt härskat ända sedan mannaminnes början ... men med ett markant uppehåll just under Sovjetunionens överhöghet.
För att därefter raskt återupptas så snart unionen kollapsade.

Före och efter rådde alltså konflikt - men inte Under.

Det beror alltså på socialismen som övergripande ideologi.
Alla började arbeta tillsammans, för det gemensammas bästa.
Före socialismen, före Sovjet, så kämpade istället alla de många olika etniska ohc kulturella folkgrupperna för sig själv, för sina egna intressen. Som oftast var direkt motsatta grannens.
Därmed konflikt.

Och därför återupptogs konflikten direkt efter sammanbrottet.

Men Under socialismen. Då upphörde plötsligt de gamla traditionella, egoistiska intressena och värderingarna att spela roll.
Istället kavlade man upp ärmarna, spottade i nävarna, och satte igång att bygga upp hela landet, från bokstavlig medeltid och in till den moderna civilisationen.

Snarast byggde den sovjetiska ordningen på ett närmast unikt repressivt system, där modern teknik gjorde att regimen kunde utrota miljoner människor, avfolka hela landsändar genom svält och tvångsfördrivning. Förvisso uppmuntrar den socialistiska religionen till sådana illdåd, men det är nog snarare illdåden än förträffligheten i den hegelianska dialektiken som åstadkommer ordningen.

Och varför är då inte de förträffliga socialistiska partierna mer framgångsrika i alla valen som äger rum i Europa med jämna mellanrum?