Varför är den svenska kulturen extremt individualistisk ?

Jag skulle gissa på att Folkhemmets införande är en stor bov i det hela, men även att vi inte är särskilt troende av oss längre. Förr hölls nog både familjer och byar ihop av en gemensam kyrka och behovet av att hjälpa varandra. Nu kan man ju liksom inte be svärmor passa barn, hon har ju fullt upp med sitt jobb, sina workoutpass och vinkvällar med bästa tjejgänget.

Jaså, Sverige "brukar räknas till EN av de mest individualistiska kulturerna som existerar"?? Till vilken av de mest individualistiska kulturerna brukar Sverige räknas, då? Och framför allt: var har du fått detta ifrån? Jag betraktar inte Sverige som individualistiskt.

Flertalet vänner och bekanta brukar stämma in på bilden av ett den svenska kulturen är extremt individualistisk, vilket innebär att man oftast måste förlita på sin egna förmåga.

Jag brukar oftast se svenskar som sweet & sour såsen i McDonalds, där det får agera som en metafor till att vi är kall-varma samtidigt, där intellektet är det plan vi visar empati till oss medmänniskor än känslomässiga uttryck som det görs i andra kulturer. Detta kan få oss att framstå som rätt kyliga.

Oavsett om man går igenom tuffa perioder eller lyckliga så är man av definitionen av att lycka t.ex. är begränsat till att man själv som individ uppnår det, och att det inte är beroende av andra människor.

Per definition uppfattar jag det som att svenskar ser sig själva som själva grund-axiomet i deras liv. Där även nära partners sällan släpps in i kärnan av ens individualitet, då man oftast väldigt sällan talar om, eller gör accent på känslor i Sverige. Det är oftast ren och skär logik som styr svenskar som får oss att framstå som rätt kyliga i sociala sammanhang.

Devisen om att man måste kunna älska sig själv först eller Fixa sig själv först innan man ger sig in i en relation är oftast råd som florerar i forum, populistiska psykologi-tidningar.

Likväl kan man få råd ifall man vill hjälpa sin partner om man finner att denne har en problematik, om att man överhuvudtaget inte ska göra det, utan att det är snarare denne själv som måste ta ansvar för sitt egna liv.

I andra kulturer skulle denna rådgivning ses som en närmast bisarr företeelse där detta råd skulle tolkas som ovilja till att hjälpa sin partner och hela konceptet av en relation, och vad den går ut på, skulle ifrågasättas.

Där är det vedertaget att man har ett ansvar och en inverkan på hur ens partner mår genom ens ageranden..

Det är visserligen en grov generalisering men det är det som förekommer i sin helhet och undantag existerar givetvis, där vart man bor i landet har en inverkan på hur detta uttrycks.

I de Asiatiska kulturerna exempelvis är det mer att man förlitar sig på andra, närstående, släktingar och att man får ett sammanhang man sätts in i.

Jo det var så att på 70talet.........

Många olika saker som spelar roll. Vette fan om det har tagits upp. Men avskaffning av värnplikt tror jag också spelat roll.

Avsaknad av kamratskap där man bokstavligt lägger sitt livs öde i sina kamraters händer.

Samt en stolthet för sett land som knappt existerar gör att folk inte har den svenska stoltheten som man kan relatera med andra.

Rekommenderar er att läsa ”Är svensken människa?” av Lars Trägårdh och Henrik Berggren som handlar om statsindividualismen i Sverige.

Hur svensken kunnat frigöra sig från gamla familjestrukturer och beroendeställningar då individ och stat fick en starkare ställning. Indiviualismen har historiska rötter i Sverige och passade den moderna välfärdsstaten väl bl.a.

Var ett bra tag sen jag läste den, men den ger förklaringar på många frågor i ämnet.

Du pekar på 1969, då vänstern i princip hade majoritet i hela riksdagen och genomförde flest reformer som nedmonterade individens frihet och ökade statens ?

Ja, vi är kommunister här. Oxymoron.

I Norden har vi en protestantisk kristen bakgrund till skillnad från medelhavsländerna med deras katolicism. Protestantismen tillåter ett mer självständigt anammande av kristendomen. I mer modern tid har vi haft en stark stat som har "tagit hand" om oss istället för familjen.

Detta diskuteras i serien Världens modernaste land som jag rekommenderar att du kollar in:
https://www.youtube.com/watch?v=O4-V8_r0y-o

Exakt. Den predestinationslära som protestanismen stod för, var viktigt i formandet av den starke arbetande människan. Inte minst passade dessa värden in i industrialiseringens tidevarv och byggandet av det moderna Sverige.

Dessutom är detta på ett liknande sätt i andra länder som reformerat kristendomen, inte minst som Weber skrev om i ”den protestantiska etiken och den kapitalistiska andan”. Om varför kapitalismens lyckades så bra i väst (nordvästra Europa och Nordamerika). Där individens strävan till rikedom blev ett sätt att mäta framgång samtidigt som lyx och slöseri inte sågs som moraliskt försvarbart.

Människan är ju ett socialt djur, men vi Svenskar verkar trivas bäst med att socialisera i par eller små grupper, istället för i flock eller gäng. tex:

* Man tränar på gymmet själv eller med en kompis, inte i grupp på fem-åtta pers

* När man "går ut med grabbarna" och dricker öl på krogen, så innebär det att man är 2-5 stycken, inte tolv.

* Bjuder man hem "släkten" kommer nån moster, nån kusin, farsan, brorsan ett par ungar och någon/några partners till släktingar, inte åttio pers.

* Man har en partner, alternativ en fast partner och en till man är otrogen med utöver det, inte fyra fruar och vilja försöka knulla alla kvinnor som finns utöver det.

Vi trivs helt enkelt i små grupper, i små grupper blir varje individ väldigt viktig, varje individ ses, hörs och deltar. I större grupper är det ett par eller rentav bara en som syns, hörs och egentligen räknas, resten hakar bara på. Då vi är vana vid att varje person syns i en liten grupp, blir det fokus på individerna, inte på gruppen.

Nu svamlar jag bara, men vad tror ni om denna hypotesen?

Sverige har på några få generationer gått från ett ruralt jordbrukarsamhälle till ett mycket urbaniserat dito.

När folk flyttade från landsbygden till de nya industrierna övergick man från att leva i storfamilj till kärnfamilj. Föräldrarna hade man ju lämnat i byn. Familjen blev en konsumerande enhet från att ha varit en producerande och konsumerande dito. Hur du ville leva ditt liv och med vem blev din egen angelägenhet. Man bildade familj med någon man tyckte om och hade inte längre någon tanke på att man skulle driva något jävla jordbruksföretag ihop.