Vad händer om jag inte får hjälp?

Jag lider av vad jag misstänker är anpassningsstörning och ångest. Den är ett par månader gammal, och är så allvarlig att jag inte klarar av dagarna utan att hamna i djupa cirkeltankar som får mig att skaka, och inte kunna prata. Dessa är mest hanterbara om jag är hemma, då jag inte har någon yttre press på att bete mig. Jag kan dricka vatten, lägga mig i sängen och blunda tills den passerar.

Ifall jag råkar vara ute och åka bil när dessa slår till så slås jag ofta av tanken att öppna bildörren och hoppa ut. Inte för att jag vill dö, men för att jag vill bort. Alltså fysiskt ta mig ur bilen. Om jag åker buss så kramar jag om stången i sätet framför mig så hårt att min handled knakar, fram till nästa busshållplats där jag kan hoppa av.

Ifall telefonen ringer när jag mår som värst så kan jag inte svara. Jag låter den ringa, genomlider min "attack" och ringer upp när jag orkar. Ibland sker det nästa dag, för att jag helt enkelt inte orkar. Jag blir totalt matt av min ångest. När jag skulle på arbetsintervju så fick jag så grov ångest att jag vände i receptionen och sprang därifrån. Jag kallsvettades, hyperventilerade, kände mig yr och omänsklig. Om jag hade tvingat mig in i intervjun så vet jag att jag hade flippat totalt.

Jag har sökt vård och planen är att gå till vårdcentralen. Ifall de kommer fram till att inget är fel på mig, att jag kan jobba, och därför inte får varken medicinsk eller ekonomisk hjälp (sjukpenning?), vad händer då? Kan de ens neka en vård? Mina problem är legitima, jag vet i ärlighetens namn inte ens hur jag ska lyckas ta mig in på vårdcentralen ifall jag känner mig som jag gjorde tidigare. Jag tar inga droger, men jag har övervägt att ta en benso innan för att överhuvudtaget kunna bete mig på vårdcentralen.

Jag är oerhört orolig för allting. Hur fan får jag hjälp?

Första steget är att boka tid på vårdcentralen och att de sedan remitterar dig vidare till psykiatrin.
Punkta ned vad / vilka situationer som får dig att må dåligt, beskriv hur dessa förhindrar dig att orka klara av olika vardagssituationer (i bilen, buss, mm)
Din ångest måste tas på allvar, men första steget är alltså vårdcentral och sedan remiss.
Hoppas bara att du träffar en förstående läkare på vårdcentralen som lyssnar till dig och förstår din situation.

Lycka till!

Finns det någon som helst möjlighet att beskriva på distans? Jag är orolig att jag börjar känna mig stressad och oförmögen att beskriva mina problem korrekt. Det bästa hade varit att bara skriva ut alla mina flashback-inlägg som handlar om mitt problem, och ge till läkaren.

Blir man tagen på mindre allvar om man dricker alkohol innan besöket, och omedelbart berättar det samt varför man gjorde det? Eller kommer han bara att stämpla mig som ett missbrukarfall?

Tack för svar.

Vi förstår att det kan vara svårt att få fram det man vill ha sagt i en stressad situation. Gör därför som du gjort här. Skriv ner din symtom och de besvär du har, du har beskrivit alldeles utmärkt i din TS. Ha det till hands vid besöket eller om din ångest just då är svår, lämna det till läkaren.
Det här något som många av oss bör göra inför läkarbesök, det är lött att missa något viktigt.
Det finns hjälp att få, de kommer kanske att behöva prova sig fram med olika mediciner och doser.
Lycka till

Medicin och hälsa --> Psykiatri och psykofarmaka
/Moderator

Det låter helt ärligt som du lider av upprepade panikattacker.
Risken är att du börjar utesluta saker för du är rädd att dina attacker ska komma, vilket i princip är det värsta man kan göra.
Tillslut utvecklar man paniksyndrom eller panikångest som det kallas, en ångest för att själva attacken ska komma, om man inte får hjälp.

Det finns även andra psykiska åkommor som kan komma som följdsymptom om man undviker situationer där ångesten kan uppstå.

Har ni en öppenvårdspsyk där du bor? Ring i så fall dit och förklara läget.
Jag fick hjälp när jag inte ens kunde ta mig ut och då kom de hem till mig. Jag fick hjälp av en psykolog och en läkare inom psykiatrin som kom hem och pratade och läkaren skötte medicineringen.

Har man det så tufft så man inte ens kan ta sig ut för att få hjälp så är det självklart att medicin behöver sättas in. Skulle din vårdcentral neka dig hjälp p.g.a det så gör dom fel och då får du vända dig till chefen eller söka hjälp någon annanstans.

Så det är alltså acceptabelt att lämna skriftligt där? Jag menar, målet är ju att prata men ifall det inte går så får jag räcka över pappret och sitta där som ett fån och skaka antar jag. Tack så mycket för tipsen och önskelyckandet!

Öppenvårdspsyk kan faktiskt bli min räddning i detta fall. Jag får kolla upp det mer, att de kan komma hem till mig och hjälpa låter lovande. Det är just tanken att sitta i en allvarlig och "sjukhusig" miljö som gör obekväm. Den allvarliga stämningen på dessa platser hjälper inte mot mina problem. Tack för tipsen!

Idag kan man inte "chatta" sig till en remiss över nätet, du måste visa upp dig, så att det inte är någon annan som skriver i edert namn. Om du hatar ögonkontakt ta på dig en mask eller solglasögon.

Det går alldeles utmärkt att lämna en skriftlig redogörelse över sina problem, uppskattatas läkaren då de bara behöver läsa och sedan kan ställa rätt följdfrågor till dig om de behöver veta mera.
Men psykiatrijouren är ett utmärkt alternativen om det finns tillgängligt, men även då kan det vara bra att ha skrivit ner för sig själv i lugn och ro och kunna lämna över.
Det här kommer att ordna sig.